Församling i Nairobi är en fristad för kristna hbtq-personer

7:20 min
  • I Kenya slits många hbtqi-personer i relationen mellan sin tro och sin identitet som hbtq-person.
  • I församlingen Cosmopolitan Affirmation Church i Nairobi, som välkomnar hbtqi-personer och där både pastorer och församling är queera, hittar många en fristad.
  • "Queera personer som uppfostras inom kyrkan känner ofta att deras religion och sexualitet inte funkar alls, men kyrkan ska vara en plats för alla. Vi har bara en gud, inte en för homosexuella och en för alla andra", säger pastorn Caroline Omolo.

I en lummig och avskild trädgård, i ett lugnt villaområde i utkanten av Nairobi, pågår en gudstjänsten under ett stort beigefärgat tält. Två pastorer står framme vid podiet och ett tjugotal församlingsmedlemmar sitter utspridda på stolar, som ställts en och en för att kunna hålla distansen. Många är unga och en handfull av dem är här, hos Cosmopolitan Affirming Church en församling där både pastorerna och i princip alla medlemmar identifierar sig som hbtqi, för första gången.

Efter nattvarden samlas församlingsmedlemmarna i trädgården för att umgås över en kopp kaffe eller te. Fotografen och poeten Teddy Mungai har också hand om kyrkans kommunikation för honom har gemenskapen i kyrkan betytt mycket.

– Jag gick med i kyrkan som en ung och förvirrad person som inte kunde koppla ihop min religion och min sexualitet. Sedan jag hittade hit behöver jag för första gången inte debattera om jag är normal eller inte, säger han.

Han menar att det går att leva relativt öppet i vissa sammanhang i Nairobi, men söndagarna är dagen han känner att han kan vara sig själv fullt ut.

– Jag ser fram emot det inte bara för kyrkan skull utan också för att få veta hur alla mår, det är viktigt. Jag börjar preppa redan på lördagen, för här är platsen där jag känner att jag kan uttrycka mig fullt ut. Kom ihåg: imorgon är det måndag. Jag måste gå till jobbet, och där måste jag tona ner hur jag klär mig. Här kan jag uttrycka mig och prata fritt, säger Teddy Mungai.

Florence är aktivist för sociala- och hbtqi-personers rättigheter och jobbar med att återanpassa personer som dömts för brott till samhället. Hon har varit med enda sedan kyrkan grundades.

– Det är en rolig historia. Då var vi en grupp vänner som brukade festa på lördagar och sedan vakna på söndagen och samlas och tillbe. Så jag har varit med från början, säger hon.

Florence säger att för henne har det aldrig varit något problem hon är lesbisk, varken i relation till sig själv eller sin religion. När hon gick i grundskolan ute på landsbygden i Kenya var det flera i hennes klass som hade flick- eller pojkvänner och det var ingen stor sak, säger hon. Men när hennes föräldrar fick reda på det blev det en stor sak. Mitt största problem var att förstå varför mina föräldrar reagerade som de gjorde, säger hon. Efter den upplevelsen dejtade hon inte igen förrän efter universitetet, och då blev hon utslängd från sin kyrka.

– De sa att vi vet att du är en bra ledare och så, men vi kan inte associeras med syndare. Så antingen ändrar du på dig och blir straight, eller så hittar du ett annat ställe. Efter det kom det några dimmiga år, men sedan hittade jag hit, säger Florence.

Jag träffar Caroline Omolo, en av pastorerna i Cosmopolitan Affirming Church, en annan dag på ett café. Hen säger att hen aldrig hade en tanke på att bli pastor, men de små sessionerna med vännerna växte. De träffade en pastor som guidade och uppmuntrade dem att bli en officiell församling. I början hjälpte Caroline bara till, men hen var en av dem som kom varje söndag och började assistera pastorn. Till sist blev Caroline själv upphöjd till pastor.

– I början visste vi ingenting om bibeln, vi brukade sitta ner och titta på varandra i en timme och sedan i slutet kramades vi, sade en bön vi och tog en kopp te eller kaffe. Vi var bara glada att ha det, men sedan förstod vi att det här var viktigt. Vi träffade en pastor, som numera är biskop i USA, och han sa att vi kunde göra det till en fristad för queera kristna. När jag blev pastor kändes det kul, men samtidigt som att ansvaret nästan var för mycket. Folk förlitar sig verkligen på en, det är fortfarande ett stort ansvar, säger Pastor Caroline.

Caroline menar att deras kyrka, som idag även har en gren i Kisumu i västra Kenya, fyller en viktig plats för många hbtqi-personer. Många växer upp i religiösa hem och är spirituella varelser, men hittar sällan sammanhang där de kan bejaka båda sidorna av sig själva, menar hen.

– Queera personer som uppfostras inom kyrkan känner ofta att deras religion och sexualitet inte funkar alls, men kyrkan ska vara en plats för alla. Vi har bara en gud, inte en för homosexuella och en för alla andra, säger pastor Caroline.

Homosexualitet är olagligt i Kenya, och även om det går att hitta sammanhang som är mer eller mindre accepterande, spelar religion och kyrkan en roll i att upprätthålla och sprida homofoba och transfoba budskap i samhället. Caroline tycker att alla som predikar hat, ska tänka över sitt budskap.

– Jag vet att religion har mycket makt, och om det används på fel sätt kan det förinta alla. Men om det används på rätt sätt kan det bygga upp och förena människor. Andra kyrkor känner sig hotade för att vi predikar en annan typ av religion än dem, men de borde gå tillbaka till teologin och verkligen tänka över vad de predikar. Det som predikades år 1900 fungerar inte med den nya generation, säger hen.

I trädgården intill församlingshuset börjar det bli sen eftermiddag och församlingsmedlemmarna börjar tacka för idag och bege sig hemåt. Florence skojar med några barn som springer omkring i trädgården. Idag är hon lärare i kyrkans söndagsskola.

– Jag väldigt frågvis som liten, men jag hade ingenstans att vända mig med frågorna. Jag vill att barnen idag, speciellt barn med queera föräldrar, ska kunna ställa sina frågor så att vi öppet kan diskutera dem, så att de inte växer upp med stigmat att något är fel på dem. Här i kyrkan säger vi kom som du är och menar det, inte ändra det och det och kom sedan. Kyrkan är för alla, säger hon.

Och hon säger att det inte finns ord som kan beskriva känslan av att se ut över församlingen, och se vad den har blivit idag.

– Man blir ödmjuk verkligen, att se en plats växa och att den gör det bara för att ett fåtal människor samlades och sade Gud här är vi, säger Florence.