RECENSION – FILM

Recension: Musikalfilmen In the Heights

3:26 min
  • Musikalfilmen ”In the Heights” har anklagats för rasism redan innan den fått svensk biopremiär.
  • Den handlar om den latinamerikanska befolkningens drömmar och förhoppningar på norra Manhattan.
  • Kulturnytts recensent Emma Engström har sett en nostalgisk och rytmisk fantasi, där gäng, knark och våld inte har någon plats.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: In the Heights
Regi: Jon M Chu
Skapare: Lin-Manuel Miranda
I rollerna: Anthony Ramos, Corey Hawkins, Melissa Barrera, Olga Merediz, Leslie Grace, mfl
Betyg: 4 av 5

När musikalen ”West side story” blev film i början av 1960-talet sminkades skådespelare som skulle spela puertoricanska kvinnor mörkare. Rita Moreno, själv från Puerto Rico, berättade det i en intervju för några år sedan.

60 år senare kommer ”In the Heights”. Också det en musikal om livet som immigrant på norra Manhattan. Frågan om representation lever kvar, om än i mer tidstypisk form: Filmen har fått kritik för att skådespelarna är för ljushyllta.

Men även om rasismen verkar ha svårt att helt släppa greppet om Hollywood, är ”In the Heights” en helt annan berättelse än ”West side story”. Upphovsmannen Lin-Manuel Miranda är själv från området och har puertoricansk bakgrund. Den handlar dessutom bara om den latinamerikanska befolkningens drömmar och förhoppningar.

Det är en nostalgisk och rytmisk fantasi, där gäng, knark och våld inte har någon plats. Men den väjer ändå inte för svåra ämnen.

I centrum strår Usnavi, som så många andra i kvarteret är han från Dominikanska republiken. Han jobbar stenhårt i sin butik, men drömmer om att åka tillbaka och ta över pappans strandbar.

Runt honom kretsar vännerna:

De som inte har råd att flytta till något bättre, som känner sig som svarta fåret på det fina universitetet.

De som inte har några rättigheter eftersom de är papperslösa.

De som måste flytta sin verksamhet vidare för att det börjar bli för dyrt i området.

Livets sorger är lätta att bära så länge man får vara tillsammans. Det är ”In the Heights” enkla, men skickligt gestaltade budskap. Precis som i ”Hamilton” består mycket av dialogen av rap och sång blandat, en rik och välskriven text som gör att filmen blir mer komplex än det som enbart når ögat. Vilket å andra sidan är mästerligt koreograferat.

Här finns också några musikalnummer som har potential att gå till filmhistorien. Som när den äldsta rollfiguren abuela Claudia (Olga Merediz spelade samma roll i originaluppsättningen) äntligen får sjunga ut i en rörande scen om minnena från Kuba.

”In the Heights” har den där särskilda förmågan att skriva in sig i unga hjärtan. För oss andra är filmen som en glasstrut på stranden: Lättsmält, men uppiggande.