Fredrik Steens sommarprat i text

Här finns en textad version av Fredrik Steens sommarprat. Texten ligger kvar 30 dagar efter att det sista programmet sänts den 22 augusti, vill du lyssna på programmet kan du klicka här.

*Sommarsignaturen*

Jag är rädd för många saker. Jag är bland annat livrädd för att bli ensam, att bli utanför eller för att inte duga till. Kanske är det min största likhet med hunden. En hund är också rädd för att bli ensam eller för att bli utanför. Det vet alla hundägare som har problem när man lämnar hunden ensam.

Min ångest jag haft hela livet, den är fortfarande kvar men hur märkligt det än kan låta, i dag trivs jag med den. Ångesten. När jag var ung blev jag rädd när jag fick ångestattacker, idag vaknar jag lugnt, de kommer ofta på natten, jag kysser min sambo på kinden och viskar till henne – Jag har en panikattack, sov vidare du. Det är ingen fara. Sen går jag ut med hundarna eller skriver en bok, de flesta böckerna jag skrivit har jag börjat skriva under en ångestattack.

Jag har skrivit ett ganska många hundböcker, men det ingen vet är att jag också skrivit en kriminalroman på nästan 1400 sidor. En roman som förmodligen aldrig kommer finnas någon annanstans än i min låda hemma. Under mina ångestattacker gråter jag, känner förtvivlan, ibland panik men också en enorm kreativitet.

Jag vill berätta om att vid 43 års ålder få diagnosen grav adhd och tro det eller ej, det kommer att handla en hel del om hundar!

Jag heter Fredrik Steen och jag är känd som hundcoachen på TV4.

MUSIK: He’s a pirate – Klaus Badelt (ur Pirates of the Caribbean)

Trams tänkte jag först. Jag var 43 år gammal och hade just fått diagnosen grav adhd.

Idag är jag 49 år gammal och glad för att jag fick svar på allt som gör mig annorlunda.

Vi hade precis avslutat en utredning på en av mina söner när psykologen bad att få prata med mig. Psykologen frågade rakt ut – Känner du igen dig i din sons problematik och speciella behov?

Luften gick ur mig, jag kände mig lite ställd, jag blev också ledsen – på det där viset som när man inte mår riktigt bra och plötsligt frågar någon hur man mår. Bland alla dessa känslor landade jag till slut i en lättnad och tacksamhet för att någon faktiskt frågat.

Kanske låter det här märkligt för någon utan diagnoser, men det var så skönt. I hela mitt liv från skolan upp i arbetslivet, på arbetsplatser, på hundklubbar, precis överallt – har jag fått höra att jag är annorlunda, och väldigt många gånger fel.

Tänk dig att alltid få höra att du är fel.

Med hjälp av barnens psykolog kom jag vidare till en vuxenutredning och man diagnosticerade mig med grav adhd.

När jag och min psykolog träffade läkaren för att prata om eventuell medicinering frågade läkaren om han fick ge mig ett personligt råd innan vi skildes åt. Jag tittade på honom och tänkte som jag tänkt så många gånger förut: Nu ska jag ännu en gång få reda på att jag är fel.

Läkaren log, och sa ”Jag tycker du ska ta en rejäl funderare på om du verkligen ska ta medicin. Det verkar gått bra för dig ändå.” Kanske är det hundarna som är min medicin.

De blev tidigt en viktig del i mitt liv. Deras sätt att vara mot mig utan att döma eller ifrågasätta mig gav mig trygghet och tröst.

Skolan var en katastrof för mig. Inte bara känslomässigt utan också resultatmässigt. Femton år gammal slutade jag skolan och började arbeta. Jag fick jobb som snickarlärling och började tjäna pengar. Jag bodde fortfarande hemma när jag köpte min allra första egna hund, en schäfer. Jag gav honom namnet Ivan, han var 12 veckor och han var valpen som ingen ville ha, vi blev förstås oskiljaktiga.

Familjen hade redan tre hundar men han var bara min. Syrran körde mig för att hämta honom. Mamma var inte helt nöjd med en fjärde hund i huset, min plan var att jag hellre skulle be om ursäkt för att jag köpt honom än att be om lov om att få köpa honom.

MUSIK: Fields of Gold – Eva Cassidy, Keith Grimes

Den spelade jag för dig mamma.

Många säger att NPF-diagnoser, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kan vara en superkraft. När jag var ung var det allt annat än en superkraft, snarare ett helvete, bokstavligt talat. Men idag, är det faktiskt en superkraft.

Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör idag. Jag har aldrig varit bättre än vad jag är idag. Diagnosen finns där, ångesten hälsar på relativt ofta, men jag mår väldigt bra.

Mina hundar och min kunskap om hundar har också hjälpt mig enormt mycket på många sätt.

För mig är det lättare att förstå mimik och kroppsspråk än vad människor verbalt säger, det gör att jag upplever att jag har lätt att hantera olika typer av människor. Det är ju givetvis svårt att värdera, men jag upplever mig ha ”svart bälte” i personkännedom.

Jag är inte så känslig för vad folk säger för jag lyssnar knappt (förmodligen en del av min diagnos) – jag läser kroppsspråk och mimik. Jag är däremot enormt känslig för när någon verbalt säger en sak, men med kroppen säger något helt annat.

Att kunna läsa människor såhär upplever jag som en styrka. I olika förhandlingar, samtal, förtroenden, i sammanhang där man lovar varandra saker men också generellt, var jag än träffar människor så ser jag det här. Jag vet ganska snart vad jag kan förvänta mig av personen jag pratar med, om den håller vad den lovar eller om jag kommer att bli besviken.

Jag har alltid sett stora likheter mellan hund och människa. Jodå! Jag är fullt medveten om skillnaderna också! När jag går på någon sorts bjudning eller fest kommer jag ofta på mig själv att stå och studera alla som är där.

Du ser förmodligen människor som minglar och berättar saker för varandra, jag ser individer som inte känner varandra och försöker passa in och som medvetet eller omedvetet vill skapa en flock.

Ledarskap, ledarroller, gruppdynamik, konflikter – enligt mig bygger det på samma sak oavsett om det är en grupp människor eller en flock hundar.

Vi är många som upplevt en riktigt dålig chef. Det är bara hos människor en dålig ledare överhuvudtaget kan bli chef, vi kan nämligen lura varandra.

I en flock hundar är ledaren den som är bäst lämpad för ledarskap. En hund som inte kan leda, blir heller inte ledare. Det är inte möjligt i en hunds värld, anledningen är enkel och avundsvärd – hundar inte kan ljuga, manipulera, överdriva, eller undanhålla saker som kan vara lämpliga att ligga lågt med.

En framgångsrik ledare gör sig förtjänt av gruppens förtroende, det kan ta tid. Precis så jobbar hundar, de bevisar sig i sin grupp, sin flock.

MUSIK: Pobre Diablo – Julio Iglesias, Ramon Arcusa

Jag fick min diagnos som vuxen och den förklarar helt säkert varför jag upplevdes som besvärlig som ung. Jag tog mycket av mina föräldrars kraft och tid, orsakade oro. Jag ville inte vara i skolan, jag hamnade ofta i konflikter, hördes och syntes hela tiden. Jag VAR ett mycket stökigt barn.

Som vuxen har jag insett att jag tog mycket av mina föräldrars tid från mina syskon, de fick klara sig mer själva än vad jag behövde göra. Jag har en kär, nära och fin relation till min syster och min bror, det hade jag då och så är det idag. Men tanken på att jag tog så mycket av våra föräldrars uppmärksamhet från dem och tanken på allt elände och besvär mitt sätt att vara som ung orsakade min familj, det ger mig dåligt samvete.

Det allra mest smärtsamma för mig är att tänka på hur mina föräldrar under alla år ifrågasattes på grund av det sätt JAG betedde mig på. Jag minns hur min pappa tröstade mamma som grät av oro över mig i köket på kvällarna. Genom alla år var mina föräldrar alltid fantastiska, de gjorde allt för att hjälpa och stötta mig. Ändå fick de svara på frågor om de drack, om de var våldsamma mot mig. De var mitt stöd, min räddning, mitt allt. Jag har allt att tacka dem för.

När jag fick min diagnos, fick jag också en liten befrielse från ångesten. När jag visste vad det var som fick mig att må så dåligt ibland, då försvann också en liten del av min ångest. Det fanns en förklaring till att jag som ung alltid hamnade i trubbel. Förväntningarna på mig var inte höga i skolan. När jag blev lite äldre kunde till exempel någon kompis hamna i bråk, då erbjöd jag mig att ta på mig vad min kompis gjort. Det var ändå vad många vuxna förväntade sig av mig, strul.

Jag hoppades säkert på bekräftelse och vänskap och även om det var en praktisk lösning för min kompis så tyckte han ju förmodligen att jag var korkad. I det långa loppet fick jag ju inte fina vänner av det här och det gjorde mig inte gladare på insidan.

Diagnosen gav mig också en förklaring till varför jag kan bli manisk på saker, det finns en förklaring till varför jag är mer emotionell än många andra, det finns en förklaring till att jag vid fler än ett tillfälle impulsivt utan att ens tänka efter, gripit personer på stan – så kallat envarsgripande.

Senaste gången det hände var en kall vinterkväll när jag skulle tanka bilen. Jag står ute i kylan vid bilen och ska precis sätta tillbaka pumpslangen. Då hör jag ett par som står en bit ifrån mig på en parkering och bråkar högljutt, plötsligt slår mannen till kvinnan. Hon faller ihop på marken. Jag springer mot honom och kastar mig med hela min kropp över honom, han faller i backen och jag med. Jag lyckas till slut få kontakt med polisen som griper mannen och kvinnan som blödde ymnigt fick vård.

De gånger jag gjort såna här envarsgripanden så är det impulsiva handlingar där jag agerat helt utan att tänka på konsekvens eller fara. Idiotisk tänker någon, modigt tänker en annan – för mig är det inget av det. Varken modigt eller idiotiskt. Jag KAN inte titta bort, jag bara gör utan en tanke och jag tror att det har med min diagnos att göra, jag har ingen plan och tänker inte alls efter före. Jag hör ljud som känns fel, som fångar min uppmärksamhet eller jag ser mönster och rörelser som inte ska vara där och sedan agerar jag.

Däremot – efteråt, då kommer ångesten, rädslan och förtvivlan inom mig, varför det är just jag som agerar? Varför måste just jag vara den som hamnar i de här situationerna, för så känns det. Rädslan jag känner har inte att göra med att jag hade kunnat råkat illa ut.

Rädslan och ångesten handlar om varför det händer mig. Jag vet också att det påverkar min familj, de som älskar mig, de vet att jag utsätter mig för fara ibland, att jag skulle kunna råka illa ut, den oron vill jag inte orsaka dem.

Det här med ”mod” tycker jag att många missuppfattar. ”Det var modigt gjort” säger du kanske till någon som gjort något du själv aldrig skulle våga göra. Men i själva verket är det ju den som upplever sig själv som osäker och rädd, men ÄNDÅ utför något, som är den modiga.

I mitt fall handlar det sällan om ”mod”, i mitt fall handlar det nästa alltid om impulsivitet, ett sorts rättspatos som sitter djupt, och ilskan när någon ger sig på en svagare individ. Jag kan inte titta bort, det vore bekvämt – men det skulle inte vara jag.

MUSIK: Working class Hero – Jerry Williams

Working Class Hero med Jerry Williams. Jerry var en fantastisk man, vi träffades förstås genom hundarna, Jerry hade ett stort hundintresse, om du tänker efter har du säkert sett bilder på honom med någon av hans schäfrar. Han var en skicklig dressör, en perfektionist och han tävlade faktiskt i SM en gång. Jag träffade Jerry tidigt när jag började träna hundar, han var en av de vuxna som såg mig, respekterade mig.

Jag har två underbara söner. Till dig som lyssnar vill jag säga att mina barn läst den här texten innan programmet, de har gett mig okej på att prata om dem och oss. Vi pratar mycket om våra diagnoser och tror på en öppenhet kring det.

Väldigt tidigt kom jag på att deras diagnoser och problem hanterade vi bäst om jag jobbade med dem som när jag tränar en så kallad problemhund.

Det absolut viktigaste när man tränar och arbetar med en problemhund, det är att skapa en ärlig och god relation som bygger på förtroende för varandra.

En relation som handlar om att lösa saker, aldrig någonsin fastna på stolthet eller tankar som att ”en hund ska aldrig”.

Sedan gäller tydlighet, inte småtjafs och struntsaker.

När det gäller en hund kan det handla om att när jag säger till och visar hunden att inte göra utfall mot mötande hundar, då slutar hunden med det beteendet, men morrar kanske i stället åt mig. Då är det viktigt att belöna hunden för det den gör bra, inte hoppa vidare till nästa problem hunden gör – alltså morrar åt mig.

Samma sak med ungarna. Jag säger åt barnen som har svårt att sitta still – klockan 18 sätter vi oss och äter. Barnen kommer och sätter sig men har keps på sig. Här är det viktigt att bekräfta barnen och ge dem respekt för att de faktiskt kommer i tid och sätter sig ned. Det här med kepsen det får vi ta nästa gång. Eller kanske aldrig.

Att skapa förutsättningar för att individen faktiskt kan lyckas är oerhört viktigt. Inte bara när det gäller problemhunden, utan för barn generellt men framför allt för barn med diagnoser.
Både problemhunden och många barn med diagnoser, är vana att misslyckas. De behöver omgivningens hjälp.

Hunden som alltid stjäl mat från matbordet, den hunden får jag inte bort problemet på om jag arbetar med bestraffning. Tvärtom kommer fler problem. Vet jag att min hund sannolikt kommer stjäla smörgåsen jag lägger på bordet när jag går ut för att hämta posten, då lägger jag inte smörgåsen där för att sedan kunna bestraffa hunden och tala om hur olydig den varit.

Istället kanske jag lägger smörgåsen på bordet, tittar på hunden och visar med mitt kroppsspråk och mimik: Den där smörgåsen är min. När jag ser att hunden tar emot min kommunikation, då bekräftar jag hunden och tar med mig hunden ut och hämtar posten.

Ska barnen vara ensamma hemma en dag och vi har glass i frysen, då vet jag med all säkerhet att glassen är uppäten när jag kommer hem. För att undvika det så frågar jag barnen innan jag åker – vi har ju glass i frysen som vi ska ha i kväll, hur ska vi göra så att ni inte äter upp glassen idag när jag är på jobbet? Då kommer barnen med egna lösningar, och glassen är kvar till kvällen.

När vi tränar problemhundar, då ger vi hunden tydliga regler, vi skapar förutsättningar för att hunden ska lyckas, men vi bekräftar och belönar också hunden. Belöningarna och bekräftelsen formar individen, det skapar stolthet och självkänsla.
”Ni har inte rört glassen under dagen som vi kom överens om. Jag är stolt över er, därför köpte jag också med mig godis till i kväll”.

MUSIK: Take My Breath Away – Berlin

Musik från Top Gun, jag älskar den filmen, jag har säkert sätt den närmare 100 gånger. Båda mina ljuvliga söner har namn från filmen. De heter Maverick och Iceman i andra namn. Smaka på den!

Skolan på min tid, alltså i stort sett 80-talet, det är inga varma, ljusa minnen för mig. Jag är helt övertygad om att skolan då var bra för individer som passade in, men för såna som jag, med ”damp” som det hette på den tiden, var den eländig.

Skolan är idag utan tvekan mycket bättre än på min tid då det gäller barn med speciella behov. Men det finns mycket kvar att göra.

Jag har varit på många möten i barnens skolor och pratat om deras diagnoser, möten för barnens skull har jag inga problem med, tvärtom.

Men som förälder blir jag oerhört provocerad när skolpersonal pratar om diagnoser som om det är lite ”hitte-på” och undrar om problemen egentligen ändå inte handlar om dålig uppfostran hemifrån.

Problemungar är som problemhundar, alltså, jag tycker inte om de här epiteten, båda är raljanta, men du förstår vad jag menar.

En mycket god vän och poliskommissarie sa till mig en gång ”Problemungar ska man vara rädd om och bemöta med respekt. Antingen är det just den ungen som rånar dig vid bankomaten eller så är det ungen som blir din chef framöver”…och det är så sant.

Använder man de här barnen eller hundarnas drivkrafter på rätt sätt, bemöter man dem med respekt och har tydliga regler, om man hjälper dem genom att förekomma och skapar förutsättningar för att lyckas, då kan de gå hur långt som helst. Men det är ju ett jobb som måste göras.

Det är inte den så kallade normalhunden som blir polishund och hittar personen som gått vilse eller den som rånat en bank. Det är inte normalhunden som finner narkotika eller annat samhällsfarligt vid landets gränser. På samma sätt menar jag att det är med våra barn.

När vi alla hade fått klart för oss vad covid-19 var, då fick jag snart frågan: Kan hundar lära sig att känna vem som är smittad? Mitt svar blev att ”det gör de redan”, vi måste bara lära dem berätta det för oss. I dag finns de redan, i Finland och i Frankrike bland annat och här i Sverige tränas hundar för att lära sig hitta covid-19, hundarna kommer att jobba vid större evenemang och flygplatser för att snabbt hitta personer som är smittade.

Arbetet med att ta fram fler covidsniffande hundar pågår också på flera andra håll i Europa. Och det tål att upprepas, det är inte normalhunden som blir ett ovärderligt hjälpmedel för enskilda människor och för mänskligheten, det är problemhunden i rätta händer.

Hundarna finns där för oss när vi gett dem rätt guidning och träning, de kan varna om den känner att ett epilepsianfall är på väg hos en människa, den kan med sin nos hitta cancer.

Det finns hundar som är tränade att hitta människor, både levande och döda. Du har säkert sett hundar i fören på en liten båt när den låter nosen svepa över vattnet, den känner var en drunknad finns eller var en dykare befinner sig. Det är i grunden samma träning som när du lär din hund leta trattkantareller i skogen.

Hjälp hunden förstå vilken doft den ska söka efter så kommer den att finna. Med helt annan träning hjälper hunden en synskadad person att hitta rätt. Det finns hundar som jobbar inom äldrevården och det är dokumenterat hur de får äldre och sjuka att må bättre, bli gladare. Det är också väldigt tydligt bland barn.

Forskningen och vetenskapen känner fortfarande inte till hundens gränser. Det är vi människor som ska vara kapabla att lära hunden att berätta för oss vad den vet.

Varje hund är en individ och måste ha rätt anlag för sitt uppdrag, hundarna anlagstestas så att det är bästa hund för uppdraget de ska tränas för. Min hund Solo till exempel, son till tv-kändisen Lilla Nymo, han var klok, varm och trygg, han skulle bli ledarhund men hans största talang visade sig vara närhet, mys och villkorslös kärlek.

Han är nu psykoterapihund till en ung kvinna i Holland, hon hade svår ångest och social fobi. Solo har fått henne att lämna hemmet, gå till skolan och hon har fått nya vänner.

Hunden själv måste ju trivas på jobbet också, annars kommer det inte att funka. Hunden hjälper oss med de mest komplicerade saker som vi själva annars inte skulle lyckas med, men hunden själv – är en enkel varelse. Ge den uppfostran, kärlek, respekt – och mat, då är den lycklig.

Min bestämda uppfattning är alltså, visst det finns ”problemhundar” precis som det finns ”problemungar” även om det är egentligen är oacceptabla beskrivningar.

Att använda de här orden är vår egen täckmantel när vi misslyckats med att kommunicera och motivera, vi stämplar individen och på så sätt blir det en enkel väg ut för oss att gå vidare, att titta bort.

Med det sagt, döm inte ut ett barn, se till att ge det självkänsla och respekt för sig själv och andra – det är det absolut viktigast av allt.

MUSIK: Ein Bisschen Frieden – Nicole

Kan man få spela en låt för att den gör en glad? Den här låten får mig att minnas alla mina hundresor ner på kontinenten, tusentals mil har det blivit. Den tar mig till autobahn genom Tyskland för ännu ett härligt hundäventyr! Och den här låten är också till min vän Bosse, som var med på alla de här resorna.

Alla runt omkring mig behövde ett svar på ”varför” jag var som jag var när jag var barn, varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag mådde som jag mådde…Det funkade inte alls på mig, det blev bara ännu mera fel. Det fanns ingen förklaring.

Inte ens nu som vuxen kan jag förstå vad det var som fick mig att må så dåligt. Och om jag lärt mig något från den tiden, så är det just det: Man behöver inte ha en förklaring på precis allt.

När jag tänker tillbaka är jag helt säker på att om man slutat letat förklaringar i den utsträckning man gjorde, och istället hade lyssnat på mig, accepterat hur jag mådde, pratat med mig om hur man skulle kunna göra det lite lättare för mig, då hade det sannolikt blivit betydligt bättre.

Alltså bara pratat med mig, ställt mig frågan: Fredrik, finns det något vi kan göra i skolan som gör att det blir lättare. En sak jag hade kunnat sätta ord på hade varit: Det vore skönt om jag slapp den stimmiga matsalen med alla röster och rörelse. Det är jobbigt för mig. Min uppfattning är att något sådant inte hade kunnat hända på 80-talet. Stökiga och utmanande barn på den tiden handlade ju bara om bristande uppfostran.

En god vän och mentor säger ofta till mig när jag funderar över saker, för jag funderar en del och fastnar ibland ”Måste du lösa vartenda jävla korsord du springer på?  ”Du behöver inte reda ut allt hela tiden”.

Han är klok min vän, många gånger är det precis så man ska tänka när man arbetar med en hund som har olika beteenden som inte är bra. Finn en lösning på problemet, hitta sätt att jobba bort problembeteendet. Varför hunden fått detta felbeteende kan i och för sig vara intressant, men det är mycket sällan en del av lösningen. Jag tycker att det ofta funkar på samma sätt med människor.

Man måste också välja sina krig, som pappa, eller som hundägare och dressör så ska man komma ihåg att stolthet eller känslan av att ”jag måste vinna” över individen är ren idioti, en garanterad väg till misslyckande.

I många familjer kan det exempelvis vara en stor utmaning att få ungarna att äta grönsaker. Det kan bli bråk, gråt och till sist riktigt ångestladdat för både vuxna och barn. Lösningen är löjligt lätt, servera inte sallad till barnet som hatar den.

I vår familj jobbar vi mycket med färskpressad juice, vegoköttbullar och annat vegetariskt utan i detalj beskriva innehållsförteckningen.

Välj dina krig.

MUSIK: Follow You – Imagine Dragons

Ett av mina absolut tidigaste minnen i livet är då min mamma säger åt mig under en middag när jag kryper under bordet bland allas fötter  ”Fredde, låt hunden vara nu”.

Jag kan tänka mig att hon var less på att tjata, och att hon på ett fint men ändå ursäktande sätt log mot våra gäster, kanske med en liten grimas. En liten min som förmodligen betydde ”Ja, jag vet inte. Men han ska alltid hålla på med hundarna”.

När jag får frågan, som jag ganska ofta får: ”Hur blev du hundintresserad?” Då har jag inget svar, mitt hundintresse har alltid funnits.

Däremot minns jag när jag själv förstod att jag var annorlunda, att mina kamrater inte alls gillade hundar lika mycket som jag.

Jag var i tioårsåldern när någon av mina vänner frågade ”Varför har du alltid en hund med dig?” Frågan var inte uppriktigt nyfiken och vänskaplig, utan mer retorisk för att markera för alla att jag var konstig.

Som liten mådde jag väldigt dåligt. När jag tänker tillbaka på skoltiden kan jag känna ilska och ångest än idag, det fanns ett tydligt utanförskap, jag passade inte in och jag förstod inte varför.

Jag funderade många gånger på att ta livet av mig som liten grabb. Jag funderade över olika sätt och av någon anledning slutade alltid mina tankar med att det bästa sättet skulle vara att lägga mig på spåret en bit från Tullinge Station. Att dränka mig, det var uteslutet eftersom jag var livrädd för vatten.

Jag tycker att det är svårt att förklara mina tankar och känslor från de här unga åren, det är starka känslor, förtvivlan, maktlöshet – att jag inte visste vad jag skulle göra för att må bättre. Jag kände mig alltid ledsen och ångestfylld. Alltid.

Det absolut värsta för mig var skolan, men när helgen kom kunde jag inte njuta, snart var det ju måndag igen. Jag hade också hört att man återföds efter att man dött, det gjorde mitt nioåriga jag förtvivlad, jag var livrädd att få andra föräldrar än de jag hade, det var tack vare dem jag orkade leva överhuvudtaget.

Det är svårt att sätta ord på hur mina tankar gick, jag har förträngt en del, glömt annat och det var också just ett barns tankar.

Jag vet inte vad det var som fick mig att må så dåligt då, det var som en mörk virvel jag satt fast i. Jag vet inte varför jag mår dåligt när jag mår dåligt idag, men ångesten kommer på samma vis nu som då, som ett framrusande tåg. Det jag lärt mig är att det passerar. Jag vet också att jag inte längre måste passa in som jag kände mig tvingad till som barn.

Den totala panikångesten mer eller mindre förstörde de första 15 åren av mitt liv. Ju äldre jag blev desto mer plats fick hundarna ta i mitt liv, det var något jag var bra på, det byggde mitt självförtroende, jag träffade andra vuxna som trodde på mig, byggde mig. Såg något annat i mig än vad man gjort i skolan.

Nu är mitt självförtroende bra, ibland nästan för bra. Men självkänslan, den jobbar jag vidare på.

MUSIK: Ten More Days – Avicii

Jag heter Fredrik Steen, jag är hundexpert och om du just slog på radion så är du välkommen till mitt sommarprat.

Som hundexpert får jag ganska ofta frågan om vad som är mitt bästa hundminne. Fram tills för ett par år sedan var det en fråga som jag hade ganska svårt att svara på. Hela mitt liv har varit hund, så frågan kan lika gärna ställas ”Vilket är ditt bästa minne i livet?”

Är det hundarnas närhet och umgänge under min uppväxt, eller är det när jag tävlade i VM med min hund eller när jag var med som lärare och instruktör och specialutbildade både polishundförare och deras hundar, eller är det något utlandsuppdrag i Singapore eller Mexiko då jag tränade både civila hundägare och deras nationella polishundsverksamhet? Eller senast jag var i Japan på ett hundjobb? Det här är, på olika sätt, fantastiska minnen och upplevelser allihop.

Nu för tiden har jag faktiskt ett hundminne som är mitt bästa, det ska jag berätta om en liten stund.

Det finns en debatt, som drivs av hundälskare men som i vissa fall spårar ur med hat, hot och andra oacceptabla beteenden. Debatten handlar om rashundar och blandraser. Jag häpnar ofta över tonen i den här debatten.

Blandraser har blivit populära och har fått stor uppmärksamhet i Sverige, det är positivt. Ju fler människor som vill ha hund desto gladare blir jag. Alla mår bra av att ha en hund i sin närhet, då spelar det egentligen ingen roll om det är en blandras, gatukorsning eller en rashund.

Jag ser dock vikten av rasavel och kommer att fortsätta stötta den, försöka förbättra den på alla sätt jag kan.

Rasavel kan, naturligtvis också gå mer eller mindre bra, stöta på utmaningar eller ha framgång men för att vi i Sverige, och faktiskt i övriga världen, ska kunna förse försvaret, polisen, tull, jakthundverksamhet, ledarhundsverksamhet och andra med lämpliga tjänstehundar är den så kallade rasaveln enormt viktig. Den aveln uppnås bara genom kennelklubbarnas arbete. Det finns också ett kulturellt ansvar i det kennelklubbar världen över gör, bevarandet av våra historiska raser.

Oavsett blandras eller rashund kan man stöta på oseriös avel där hundar och valpköpare hamnar i kläm. Det vågar jag påstå att vi snart kommer att se resultat av, i form av hundar som inte mår som de ska. Riskerna med oseriös hundavel ökar förstås också med ju mer pengar som finns att hämta i verksamheten.

Funderar du på att köpa hund, då är mitt viktigaste råd – kontrollera uppfödarens seriositet, verksamheten, bakgrund, tidigare kullar, hur mår hundmamman, hur många kullar har man tagit på sin hund, är valparna kontrollerade, vaccinerade? Det är viktigare än allt annat. Viktigare än ras eller blandras.

En granskning här kanske vore en bra idé, att sköta skatt och moms är ofta en god grund för att man är seriös i det man gör.

Så oavsett rashund eller blandis – Fredrik älskar hundar – vilket också är titeln på min senaste bok. Jag älskar hundar.

En av mina absolut finaste hundar jag levt tillsammans med när jag var en liten kille med panikångest, det var en blandis – hon hette Gissa.

MUSIK: En kväll i juni – Lasse Berghagen

Det finns tillfällen som jag ofta tänker på, ler åt eller hämtar erfarenhet ur, tillfällen och upplevelser med hundar som stannat kvar. Som när min mamma tog med mig till hennes arbete första gången. Hon arbetade då på en av försvarets flygflottiljer där det så klart fanns en hunddetalj, alltså en hundgård med utbildade militärhundar.

Jag var tolv år gammal och jag blev helt tagen. Jag fick se och uppleva hundar på ett nytt sätt. De hade yrken och fantastiska kunskaper. Det var första gången jag fick se arbetande hundar på riktigt, jag hade bara sett det på tv tidigare.

Jag minns min totala fascination. Jag fick titta på när de tränade så kallade hangarhundar – alltså vakthundar, bevakningshundar och jag fick för första gången i mitt liv vara med när man mentaltestade hundar för eventuella inköp. Jag minns varje detalj från den här dagen.

Det är också dagen då jag stal för första gången i mitt liv. Och sista.

Efter varje test fyllde den testansvariga i ett testprotokoll där hundens mentalitet förklarades. Uppe i ena hörnet fanns Försvarsmaktens logotyp.

När testledaren lämnade rummet, kunde jag inte låta bli. Jag agerade snabb som en vessla. Sträckte mig över bordet, ryckte åt mig ett blankt protokoll och stoppade in det innanför min byxlinning.

Jag ångrade mig direkt. Återigen – min impulsivitet.

Jag hade ju bara kunnat fråga om jag hade kunnat få ett protokoll, så här i efterhand inser jag ju att det hade jag alldeles säkert fått. Jag cyklade hem. Det hopvikta stulna papperet brände i byxlinningen. Jag var säker på att militärpolis skulle komma hem och hämta mig.

Dagen efter var jag hemma själv, för till skolan gick jag ganska sällan, jag satte jag mig vid köksbordet och ritade av protokollet. När det var kopierat och klart smög jag ut till grannens soptunna och slängde originalprotokollet. Eller bevismaterialet…

Resten av dagen ägnade jag åt att samla ihop byggnadsmateriel som pappa hade och jag konkade och bar upp det i skogen i närheten av där vi bodde.

Där byggde jag min allra första egna testbana för hundar. En – tyckte jag då i alla fall – kopia av den på flygflottiljen. Olika hinder och utmaningar för hundarna, jag testade dem på hur de reagerade på plötsliga ljud, en annan grej var när ett hot plötsligt kastar sig fram, i det här fallet en fågelskrämma jag gjort som trillade fram när jag drog i ett snöre, och en massa annat.

NU, nu behövdes bara hundar att testa. Lösningen var ganska enkel. Jag gick runt i området där vi bodde och knackade på hos hundägare. Jag frågade om jag fick gå ut och gå med deras hund, det fick jag nästan alltid. Det var en bland annat en tax, labrador, en greyhound och en Riesen Schnauzer som genomgick mina mentala tester. Hundägarna fick hem mycket trötta hundar men inte på grund av promenader, om man säger så…klart bäst resultat fick Riesen Schnauzern minns jag.

MUSIK: My Head & My Heart – Ava max

I mitten av 90-talet arbetade jag som ordningsvakt med hund i Stockholms tunnelbana, blå linje.

Ute var det en solig eftermiddag i juni. Jag, min hund och min vaktkollega gick på en perrong i västerort. Vi möter en stor och muskulös man iklädd träningsoverall på perrongen. Både jag, min kollega och min hund, reagerade på mannen vid mötet eftersom han stirrade utmanande på oss då vi passerade varandra.

Det var ganska mycket folk på perrongen. Plötsligt blir min kollega nerdragen bakifrån i ett kraftigt strypgrepp, han ramlar bakåt och blir liggande på mannen som stryper honom med full kraft. Det är samme man som vi nyss mötte.

Allt går väldigt fort. Människor springer i panik och skrikandet får min tjänstehund att tappa fokus, hunden får i någon sekund svårt att lokalisera det verkliga hotet eller faran. Min kollega har mannens kraftiga arm runt sin hals, min kollega sitter i ett järngrepp han inte kommer ur. Han tappar snart medvetandet.

Min hund som jag håller i halsbandet har nu rätt fokus och försöker dra sig mot mannen för att bita. Jag håller emot min hund och försöker med min batong och slag få mannen att släppa sitt strypgrepp på min kollega. Det går inte.

Jag släpper fram min hund som tar ett fullt bett i mannens överarm och skakar honom. Mannen skriker och släpper sitt grepp. Jag tar kontroll över min hund. Mannen kommer upp på fötter och blodet rinner ymnigt ner från hans arm. Det blir tydligt att mannen är påverkad av narkotika. Jag hör min kollega dra efter andan.

Jag är i chock. Jag är rädd. Och jag inser att situationen är allvarlig. Min kollega lyckas trycka på sitt överfallslarm.

Den våldsamma mannen riktar nu en kraftig spark mot min liggande kollega, min hund agerar än en gång och biter sig fast i mannens ben och lyckas släpa omkull den våldsamme mannen så han nu ligger på perrongen igen. Den här gången låter jag min hund sitta fast i bett medan jag sätter handfängsel på mannen och får kontroll över situationen.

Nu gäller akutvård. Benet på mannen är sönderslitet och jag och min kollega tillkallar ambulans. Vi lägger första förband och försöker på alla sätt att stoppa blödningen.

Polis och ambulans anländer och mannen får vård och han grips. Mannen dömdes senare för flera våldsbrott, bland annat våldtäkt.

Det här var en fruktansvärd händelse och man kan ju undra hur detta kan vara ett fint hundminne som jag tycker är värt att nämna. Händelsen var fruktansvärd, men min hund var en hjälte.

Hundens insats kan ha räddat min kollegas liv, eller i alla fall räddat honom från allvarliga huvudskador. Sparken då min hund agerade var riktad mot min kollegas huvud. Det här var en välutbildad hund, men händelser som den här går inte att träna på.

MUSIK: Open your heart – Europe

Så till mitt absolut finaste hundminne, det är tillsammans med kändishunden och TV4-stjärnan Lilla Nymo.

Jag fick frågan om jag kunde komma till barnsjukhuset Ronald McDonald Hus i Huddinge, tillsammans med min hund. Där bor väldigt sjuka barn tillsammans med sina familjer. En del barn kämpar för att överleva, andra barn har precis överlevt och håller på att återhämta sig.

Innanför ett stort fönster stod flera barn som var för sjuka för att komma ut men som ändå ville vara med på det sätt de kunde. De vinkade till Lilla Nymo och jag såg till att hon vinkade tillbaka. Något barn som hade ork och kraft fick träna lite med henne, och någon annan bara kramades med henne lite.

Jag hade också med mig en bag med mjukishundar som vi delade ut till barnen.

Jag hade oroat mig lite för denna eftermiddag. Lilla Nymo är en busig hund. Hon är snäll men kan vara lite överväldigande i sitt sätt att leka.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men när jag kom dit fick jag en klump i halsen och tryck över bröstet. Barnen som fanns där, jag visste att de var sjuka, det hade jag förberett mig på…men inte såhär sjuka.

Lilla Nymo kände in omgivningen och på ett imponerande sätt gjorde hon allt med barnen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Hennes tempo i leken var lågt, hennes förflyttningar tillsammans med barnen var försiktiga…hon såg precis som jag att barnen var sjuka och ömtåliga. Det anpassade hon sig till utan att jag behövde göra något.

När vi var klara noterade jag en familj som just gjort oss sällskap och de stod en bit bort, lite avsides. En mamma och en pappa stod tillsammans bredvid varandra bakom en vagn som det satt en liten flicka, hon var kanske fem år. Mamma och pappa såg trötta ut, flickan också.

Jag och Lilla Nymo gick bort mot familjen och jag frågade på lite avstånd om flickan ville hälsa på Lilla Nymo. Hon reagerade inte på min fråga. Pappan berättade då att flickan inte längre pratar. Alla behandlingar hon fått hade gjort henne tyst sedan länge. Mamman nickade till mig och sa ”Vi provar, låt hunden hälsa”.

Jag gav Lilla Nymo en mjukishund som hon tog i munnen och gick fram till flickan och hon lade mjukishunden i knät på henne. Flickan tog mjukdjuret och kramade om det. Hon klappade Lilla Nymo på huvudet och plötsligt fanns det en kontakt mellan flickan och Lilla Nymo. Det var ett fint möte.

En stund senare var dagen avslutad och jag åkte därifrån. Ett par dagar senare kontaktade Barnsjukhuset mig och tackade för besöket. De berättade också att den lilla flickan hade börjat prata igen efter vårt besök.

Lilla Nymo och flickan på sjukhuset, det är mitt absolut finaste hundminne. Och det kommer vara svårslaget.

MUSIK: Cover Me In Sunshine – Pink och Willow Sage Hart

Pink och hennes nioåriga dotter Willow Sage Hart i en låt de också skrivit tillsammans – Cover Me In Sunshine.

Jag har umgåtts och tränat med hundar hela mitt liv OCH mer eller mindre professionellt sedan jag fyllde 18 år.

Är det något jag verkligen lärt mig så är det att se individen. På de flesta hundar, vi fortsätter att kalla den normalhunden, fungerar de klassiska metoderna och kända teknikerna väl. Hunden tycker det är kul med träningen och hunden lär sig hela tiden. Dessa hundar kan man kanske kalla relativt enkla och problemfria.

Men med de så kallade problemhundarna jag arbetat med – och det är flera hundra - då fungerar inte generella metoder eller tekniker. För de hundarna krävs en individanpassad träning.

För dessa otroligt fina och missförstådda hundar krävs det ofta mer och framförallt måste man som dressör vara pragmatisk. Glömma stelbenta metoder och tekniker och hitta ett sätt som passar individen.

Gör man det, lyckas man – då är problemhunden ingen problemhund. Då är det ofta en hund med en enorm kapacitet och imponerande resurser. Min hundkollega i tunnelbanan och Lilla Nymo är strålande exempel på såna hundar.

För mig har mitt impulsiva beteende, min ibland märkliga drivkraft, gjort att jag prövat mycket. Eftersom jag prövar många FLER saker, både till höger och vänster, så lyckas jag kanske också oftare. En enkel matematik. Någon köper en lott om året, en sån som jag köper 1000 lotter om året. Självklart har den som köper 1000 lotter större chans att vinna. Men vi förlorar också betydligt mer. Nitlotterna blir fler. Och ibland dyra.

"Vi ska bli självförsörjande på grönsaker!" meddelade jag min sambo. Med ett enormt engagemang och stor självsäkerhet införskaffades ett växthus och alla tillbehör du kan tänka dig. Min kloka sambo föreslog att vi skulle börja med att bara testa att plantera persilja, dill, lite sallad och sånt i någon liten låda.

Jag skrattade, kanske lite, lite överlägset. Nej här skulle det planteras träd!  Fikon- , lime-, och avocadoträd. Vi ska odla schyssta grejer, älskling! Jag la ner en halv förmögenhet, byggde, grävde hål – in med grejerna bara!

Helt ärligt så tänkte jag att det blir coolt att servera egenodlad lime i drinkarna på midsommar.

Jag behöver väl knappast berätta om resultatet – det var INTE aktuellt med lime i drinkarna. Det vi däremot åt till midsommar var min sambos dill och persilja.

MUSIK: Are You Lonesome Tonight – Elvis Presley, The Imperials, Sweet Inspirations, Millie Kirkham, Bobby Morris

Jag tänker inte på min skoltid som ett roligt eller fint minne, det är många vuxna som jag träffade i skolan som jag inte minns med värme. Att behöva höra en lärare säga till en annan ”Undrar hur det ska gå i livet för den pojken, det kan aldrig sluta bra”. Eller inför ett prov lika snabbt få det ryckt ur händerna med orden ”Eftersom du väl som vanligt inte kan något”.

Jag förstår att jag var en stökig elev, jag busade, hamnade i bråk, jag hördes jämt, men hur man kan tänka och uttrycka sig såhär om och till ett barn? Det är för mig som vuxen ofattbart.

Då var det de som hade makten. Nu sitter jag här i mitt i sommarprat, nu är det på ett sätt jag som har makt, jag har i alla fall ordet.

I den första versionen som jag skrev av det här sommarpratet gjorde jag upp med de vuxna som jag är besviken på. Något i mig ville såra dem tillbaka, eller jag ville skriva dem på näsan. Ha! se på mig NU!

Jag väljer att inte följa den impulsen. Jag vill vara bättre än så.

Men det har fått mig att tänka mycket på den där lilla killen som alldeles tydligt finns kvar i mig, han som alltid kände sig annorlunda utan att förstå varför.

Att jag, idag, vid 49 års ålder, så starkt kände att jag ville ”ge igen” när möjligheten fanns, visar hur djupt orden och tonfallen fastnar, hur länge det följer med en människa i livet. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha ett litet barn inom mig som bär på en längtan efter och ett behov efter revansch och upprättelse.

När jag växte upp avfärdades jag som en stökig och hopplös unge. Idag är jag pappa med grav adhd med egna barn som har sina utmaningar. Jag vill, som alla föräldrar, hjälpa mina barn – så att de inte behöva ta lika många smällar som jag gjorde. Jag värnar om de rättigheter som barn har i skolan i dag.

Jag och grabbarna pratar mycket med varandra om det faktum att vi kan uppfattas som annorlunda, ibland kanske som skitjobbiga. När vi impulsivt kastar oss in i en lek eller ett samtal, tycker andra att vi stör eller förstör. Vi kan verka taskiga fast det är det sista vi vill. Vi vill vara med.

Jag står alltid på ungarnas sida, jag är noga med att säga till dem att jag älskar dem. Ofta. De vet att vad de än skulle kunna hitta på så finns jag här, för att hjälpa dem hitta lösningar eller för att berömma dem.

Om du tillrättavisar ett barn, då rättar det sig i stunden. Precis som en hund. Om du igen och igen berömmer ett beteende som är rätt och bra, då kommer det naturligt efter ett tag, hos både hunden och barnet.

Jag övar på att se vad som gick fel de gånger min impulsivitet, självsäkerhet och motivation rusar iväg med mig, jag försöker lära mig saker om mig själv. Men jag vet att det väntar fler fiaskon där ute. Men också segrar.

Min adhd är en del av min framgång, det är jag övertygad om. Jag vill bara vara tydlig med att när du hör att någon har någon form av diagnos, se inte det som en svaghet. Underskatta inte den personen.

Jag önskar dig en riktigt fin sommar, var rädd om dig och dina medmänniskor. Skulle du råka ha en hund där i närheten så pussa den på nosen från mig.

*Sommarsignaturen*