KRÖNIKA

Göran Rosenberg: Är något heligt?

5:01 min

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Gör tankeexperimentet att någon ber dig att nämna något som betyder särskilt mycket för dig. Ja, rentav något som du med ett gammaldags språk håller för dyrt och heligt och är beredd att sätta din heder och ditt samvete i pant för att skydda och försvara.

Vilket ju i princip är vad vi alla gör när vi svär en vittnesed i en domstol; vi sätter vår heder och vårt samvete i pant för att skydda och försvara sanningen.

Fram till mitten på 1970-talet fanns i svenska domstolar en Bibel på vilken man kunde lägga handen när man svor vittneseden och på det sättet betyga att det man satte i pant var något dyrt och heligt.

Den rollen har inte Bibeln längre, inte heller någon motsvarande symbol, eftersom det inte längre självklart finns någon symbol för vad som är dyrt och heligt, i varje fall inte för alla, och kanske inte för någon, eftersom själva uttrycket som sagt har fått något gammaldags och förlegat över sig.   

Ändå är det inte svårt att tänka sig att det för var och en av oss ändå kan finnas något som betyder så mycket för oss att vi spontant skulle åberopa det för att exempelvis intyga att det vi säger är sant eller att vi menar allvar med det vi gör, om någon skulle fråga.

Jag svär på min mor eller far eller mina barn, eller något liknande.

Hursomhelst, fortsätt nu tankeexperimentet, och tänk dig att någon som fått veta vad som betyder särskilt mycket för dig, söker upp dig och ställer sig att bildligen, eller rentav bokstavligen, pissa på det, i det uttalade syftet att förödmjuka, såra och provocera.

Det är väl så ungefär jag vill förstå vad den person sysslar med som reser land och rike runt och bränner koranböcker inlindade i bacon. Han bränner dem inte varsomhelst, utan i områden där han kan vara säker på att där bor människor för vilka Koranen symboliserar något som betyder mycket för dem.

Kanske inte nödvändigtvis för att det som står i Koranen betyder särskilt mycket för dem, många kanske inte ens vet vad som står i den, än mindre har de någon tanke på att använda sig av Koranen som argument för vare sig det ena eller andra.

Men för vilka Koranen ändå är en symbol för den gemenskap de växt upp i och präglats av, och i ett land som Sverige alltsomoftast också symbolen för ett förtal och ett förakt som riktas mot muslimer som grupp oavsett vad de som individer tycker och tänker.

Det behöver inte sägas att Koranen också kan vara en källa till extremism och våld, och att det finns minst sagt goda skäl att bekämpa, och om så nödvändigt försvara sig mot islamister som använder sig av Koranen för att rättfärdiga terror.

Men mannen som reser runt och bränner baconinlindade Koranböcker i vad vi brukar kalla utsatta områden avser inte att göra ett kritiskt diskussionsinlägg om islam. Han avser att pissa på människorna som bor där, förödmjuka, såra och provocera dem.

Få dem att känna sig än mer utsatta i sina utsatta områden än de redan är.

Jag säger inte att det ska vara förbjudet att bränna Koranen eller Bibeln eller någon annan bok, även om historien visat att det ligger något i vad poeten Heinrich Heine skrev redan för tvåhundra år sedan; ”där man bränner böcker bränner man till sist också människor”.

I Heines Tyskland gjorde man till sist just det.

Ändå är det sammanhanget som avgör vad en bokbränning betyder och kan leda till.

I det här sammanhanget är det uppenbart att betydelsen har varit att förödmjuka, håna och förnedra – i syfte att provocera till våld.

Mindre uppenbart är hur vi ska hantera provokationer av det här slaget.

Några verkar mena att inget får vara så dyrt och heligt att det inte måste tåla att hånas och förnedras och provoceras – och att koranbränning tillhör yttrandefriheten.

Själv menar jag att koranbränningar i det här sammanhanget bör ses som ett undergrävande av yttrandefriheten. Det har i varje fall inget med yttrandefrihet att göra.

För vad finns att svara någon som kommer till din dörr och symboliskt ställer sig att pissa på något som du kanske ändå håller för lite dyrt och heligt?

En hammarbytröja. En regnbågsflagga. En svensk flagga. Eller varför inte Bibeln.

Ja, vad annat än att knyta näven i fickan – och i värsta fall ta upp den.

Nej, det finns inget försvar för upploppen som följde på koranbränningarna, men det kan, som jag ser det, inte heller finnas något försvar för samhällspyromanen som tände på.