Hanna Wallensteens sommarprat i text

Här finns en textad version av Hanna Wallenstees sommarprat. Texten ligger kvar 30 dagar efter att det sista programmet sänts den 22 augusti, vill du lyssna på programmet kan du klicka här.

*Sommarsignaturen*

Vi måste andas för att leva. Något hela världen blivit varse i och med coronapandemin.

Vi måste också andas för att kunna samtala med varandra. Och vi måste samtala med varandra för att kunna leva tillsammans.

Sedan George Floyd tog sitt sista andetag, i maj 2020,
under knäet på en vit, amerikansk polis,
har vi som är kvar
fortsatt andas och samtala.

Det har varit smärtsamma samtal
om hur vi ska kunna leva tillsammans
trots en annan pandemi,
nämligen rasismen.

För en del av oss är det som om vi har hållit andan i många, många år.

Knutit nävar i fickor,
bitit ihop och gnisslat tänder.
Hukat, duckat och bett om ursäkt.
Så plötsligt, har vi nu fått luft i lungorna.

Och du lyssnar.

Ut kommer en ström av tidigare outtalade
ord och meningar.
Anklagelser och förebråelser.
Önskningar och drömmar.
Skeletten i garderoben rasslar.

Du kanske lyssnar andlöst.
Drar efter andan för att invända.
Ifrågasätta.
Korrigera och justera:

Är det verkligen sant?
Har hon inte missförstått ändå?
Vad vet hon om hur jag har haft det?
Är hon så perfekt själv då?

För andra som lyssnar känns det som ett slag i magen.
Du tappar andan.
Tappar färgen.
Bleknar.

Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?

*Suckar*

Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.

MUSIK: Think – Aretha Franklin

Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.

Och apropå ord. Ett nytt ord som dykt upp i allt fler sammanhang på sistone är minoritetsstress. Såhär i backspegeln kan jag se att även om jag just då inte hade tillgång till begreppet minoritetsstress, så var det precis det som min monolog handlade om. Minoritetsstress i relation till hudfärg har visat sig vara ett begrepp som många intuitivt kunnat relatera till.

Så vad är då minoritetsstress? Ja, begreppet myntades 2003 av professor Ilan H. Meyer i USA, som ville förklara den stress människor som tillhör en nedvärderad grupp i samhället kan uppleva. Alltså den oro som till exempel homosexuella och svarta kan känna inför att möta negativa föreställningar baserat på sin grupptillhörighet.

Oron för att inte ses som likvärdig och därför riskera att bli till exempel utfryst, hotad, exotifierad eller diskriminerad. En oro som följer med ens identitet från ung till gammal, från skolan till vården, från myndigheten till jobbet till dejten. Ja, vart och när som helst. Det blir lite extra allt, utöver all den vanliga stress som vi alla kan uppleva i vår vardag.

En viktig sak att veta om minoritetsstress är att det inte är en diagnos eller något fel på de som upplever den, utan att problemet ligger i det omgivande samhällets stereotypa, negativa syn på vissa grupper. Och även om inte alla som hör till en stigmatiserad grupp upplever minoritetsstress, så vet vi att för de som gör det, så är det förenat med en förhöjd risk för fysisk och psykisk ohälsa.

Ilan H. Meyer lyfter fram tre huvudstrategier som människor i minoritetsposition kan använda sig av och som jag känner igen från min monolog, eller, som du säkert redan räknat ut, från mitt eget liv:

  • Den internaliserande strategin har jag redan nämnt. Alltså övertygelsen om att de negativa stereotyperna återspeglar en sann verklighet om en själv och ens gruppmedlemmar.  Som får mig att utgå ifrån att jag kommer att misslyckas, för att jag är dålig, ful och fel, på grund av min sociala grupptillhörighet. Att jag förtjänar mindre och sämre än normen.
  • Den andra strategin är den assimilerande, där jag gör allt för att smälta in i mängden, även när det innebär att jag måste göra avkall på och förneka sådant som är kopplat till min utländska bakgrund. I monologen skryter mitt alter ego om sin svenskhet och sina färdigheter i svensk matlagning, musik och traditioner, samtidigt som hon tar avstånd från och uttrycker förakt för allt som inte är svenskt.
  • Och slutligen vaksamheten eller uppmärksamheten, som gör att jag alltid är beredd att parera nedvärderingar, med allt ifrån att ta skydd undan hot och våld till att bara förklara, visa att jag inte tagit något som inte är mitt, le lite extra för att alltid signalera välvilja och fred. Eller är redo att ta kamp och gå till strid mot orättvisa felbedömningar.

Ja, i den monolog jag skrev 1999 hittar jag hela det utmattande artilleriet av mina egna och andra icke-vitas inre monologer, som många av oss fortfarande använder, dagligen.

MUSIK: Haze – Daniel Lemma

Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

*Ljud av barn i bakgrunden*

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
”Nej!”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.

Åren gick. Lizas hår blev bara större och vackrare för varje år. Mitt förblev stålull upp till högstadiet då det förbyttes i tunna stripor av tveksam rakpermanent. Liza var rakryggad och stark och stred för sin rätt att vara den hon var.

”Högljudd och bråkig”, sa lärarna.

Jag hukade för niornas glåpord om dumma n-bollar och jävla n-ordet.

”Snäll och skötsam”, sa rastvakten.

Liza fick klassens snyggaste bröst och stans snyggaste killar.

”Vulgär och gränslös”, sa de avundsjuka styvsystrarna.

Jag räckte upp handen och gjorde min läxa.

”Ambitiös och välanpassad”, sa skolkuratorn.

Liza lyssnade på sitt hjärta och förblev sig själv.

”En typisk invandrare”, sa klasskamraternas föräldrar.

Jag lyssnade på de vuxna och förblev – vaddå?

”Väldigt svensk”, sa syokonsulenten.

MUSIK: I Got Life – Galt Mac Dermot

Medellång, glad och intelligent. Han sa att han kunde hjälpa mig och jag fick ett intryck av att detta fyllde honom med förväntan. Jag fick ett intryck av att han visste så oerhört mycket mer om mig, mitt liv och min framtid än vad jag själv gjorde. Och jag fick ett intryck av att om jag bara blev längre, kunde jag bli lika glad och intelligent som han.

Jag var fjorton år gammal och 142 centimeter kort. Rädd för de stora killarna. Trånande efter tillhörighet. Glasögon, hålfotsinlägg, acne och tandställning. Isblå ögonskugga och ljusrosa axelvaddar. För att nå upp till skåpet i skolan balanserade jag på en uppochnervänd papperskorg. För stolt för att be om ett annat skåp.

Skolsyster blev bekymrad och vips satt jag och pappa i väntrummet hos längdspecialisten doktor Talleman.  Doktor Talleman bar en vit rock med eleganta pennor i bröstfickan. Han röntgade min skalle och mina händer och beräknade min skelettålder. Han pratade ledigt med mig och pappa, samtidigt som hans varma händer rutinerat for över min bröstkorg, min rygg och mina lymfkörtlar. Innan man visste ordet av gick det bra att ta på sig tröjan igen.

Annat var det med de tre läkarkandidaterna som släpptes in fem minuter senare. Nervösa, ambitiösa killar som skulle bedöma storleken på mina förpubertala bröst. Snälla, gode Gud, gör så att de inte upptäcker...

”Trea på det vänstra och etta på det högra, va? Eller?”
”Eh… Ja…”
”Eller tvåa?”
”Nej. Nej, jag tycker…”
”Etta?”
”Trea vänster, etta höger. Antecknar du?”

Nej, det är klart att Gud hade viktigare saker att... pappa tittade ut genom fönstret och ställde för många frågor. Kandidaternas kallsvettiga fingrar klämde vidare över min kropp. Sån var aldrig doktor Talleman. Talleman var ett fullblodsproffs.

En månad senare kom de obevekliga undersökningsresultaten. Prognosen löd: 152 centimeter plus/minus fyra centimeter. Jag riskerade alltså att stanna på ynka 148 centimeter! ”Jo, så kan det gå för svältfödda adoptivbarn, förklarade doktor Talleman. Tyvärr.”

Tallemans sorgsna sympati följde mig hem och stod och blängde mellan mig och mina föräldrar medan de bedyrade att de älskade mig oberoende av antal centimeter över havet. Kandidaternas handsvett följde mig till skolan så att böckerna gled ur händerna på mig när de stora killarna brölade: ”Öh! Kolla pygmén! Hörru, mini! Hur var det på dagis idag?”

Men som den glada och intelligenta läkare doktor Talleman nu var, kunde han råda bot på mina bekymmer, bara några månader senare. Det hade kommit ut helt nytt preparat på marknaden! Tillväxthormoner. Skulle inte göra mig jättelång, några extra centimeter bara, men tillräckligt för att jag inte skulle skilja mig för mycket från mängden. Behandlingen var så supermodern att den skulle kosta skattebetalarna en halv miljon kronor per år, men Talleman ansåg att det var en riktig investering.

Jag tackade Talleman. Pappa svalde sina invändningar. Jag övervann min stora sprutskräck och injicerade tillväxthormoner en gång om dagen i två års tid. Jag blev en meter och femtio centimeter. Kanske två centimeter mer som en i mängden än jag skulle ha blivit annars och jag fortsatte tråna efter tillhörighet. Jag blev orädd för sprutor och jag behöll min oro inför de stora killarna.

Medellång, glad och intelligent. Sista gången vi träffades sa doktor Talleman att han inte kunde hjälpa mig mer och jag fick ett intryck av att jag hade gjort honom besviken. Jag fick ett intryck av att han visste så oerhört mycket mer om mig, mitt liv och min framtid än jag själv gjorde. Och jag fick ett intryck av att eftersom jag bara blivit ynkliga 150 centimeter, skulle jag heller aldrig bli mer än 150 centimeter glad eller 150 centimeter intelligent.

Jag fick fel intryck av doktor Talleman. Jag blev kanske två centimeter längre än vad naturen hade planerat, men jag blev inte en millimeter gladare för det. Jag kom kanske en miljon kronor närmare medellängden, men jag upplevde inte ett öre mer tillhörighet för det. Och längden delat med normen hade ingenting med intelligenskvot att göra.

Ibland har jag drömt om att doktor Talleman skulle ha injicerat tillväxthormoner i de stora killarnas självkänsla i stället. Att de skulle ha fått två centimeter mer hyfs och respekt i kroppen än vad naturen hade planerat.

Och jag har drömt om läkarkandidaterna. Jag har drömt om tre smarta unga män som när de genomfört sin undersökning av mig skulle ha tittat frågande på doktor Talleman och sagt:

– Varför undersöker vi henne?
– Den här tjejen är det ju inget fel på.
– Hon är helt perfekt precis som hon är.

MUSIK: Independent Woman – Destiny’s Child

Några år senare kom en främmande man fram till mig på busshållplatsen och sa:

”Snygga spiror!” ”Va?” Jag snodde runt och granskade honom. Högstadiet var ett olyckligt minne blott. Jag hade hunnit vänja mig vid att slippa tråkningar. Så vad nu? Skulle vilt främmande människor börja kommentera min kropp på nytt?

”Hörru! Snygga spiror!” Det var en gubbe i typ 40-årsåldern. Vanlig gubbe. Han lät uppriktigt uppskattande och såg lite road ut. Spiror, vad var det? Var det ben? Eller bröst? Nej, ben, förmodligen. Eller var han ironisk?

”Varför ser du så förvånad ut? Det där får du väl höra jämt?”

Nämen om man skulle ta och slå till på ett tack då? Jag öppnade munnen men ut kom ingenting. Varför tvekade jag? Det stod tre andra tjejer från skolan och pratade och rökte ett par meter ifrån mig. Vanliga tjejer med rouge och brun-utan-sol på kinderna. Och så jag. Med en rouge som blev ljust rosa på mina kinder för att det inte fanns mörkare rouge att få tag på i affären i Uppsala 1989. Varför pratade han med mig?

”Va? Vad säger du?” Mannen ställde sig närmare mig. Nästan lite för nära. Luktade han lite sprit? Jag tog sats ända från tårna och harklade ur mig ett:

”Tack!” Och så ett leende på det. Mannen såg nöjd ut och fortsatte:
”Titta! Där kommer min buss. Ska du med? Vad tar du för ett ligg?”
”Va?” Jag tittade nervöst på de andra tjejerna. Hade de hört? Hade jag hört rätt?
”Va? Är det allt du kan säga? Vad tar du för ett ligg?” Gubben fortsatte se glad och snäll ut.

*Ljudet av ett dunkande hjärta*

Hur blev det såhär? Gympadojor, jeans, tröja, jacka. Ryggsäck. Lite kajal och som sagt, rosa rouge. Tjejerna i klungan hade mycket mer smink. Säkert hade de haft pojkvänner också. Eller i alla fall fått hångla någon gång.

”Eh, nä. Alltså… Jag är tyvärr inte till salu.”
”Nähä. Synd! Hejdå tjejen!” Gubben gick upp på bussen och försvann som om han aldrig varit där.

Kvar stod jag och de rökande tjejerna. Vi var så olika. Kanske var det därför. För att jag gillade jazzdans och teater. Det kanske syntes på mig? Jag grävde i ryggsäcken efter något att skölja ner skammen med. Hittade en seg napp. Stoppade den i munnen och ångrade mig i samma ögonblick som den fastnade i tandställningen.

”Hallå, kände du honom, eller?” frågade en av tjejerna nyfiket.

Jag låtsades att jag inte hörde. Om man inte lyssnar så har man ingenting hört.

MUSIK: Boombastic – Shaggy

Så blev det äntligen min tur. Jag såg hans ögon genom massan på dansgolvet och tänkte yes!

Vi fikade och pratade och höll varandra i handen. Vi blev ett riktigt par och han ville presentera mig för sin mamma. Han var lite yngre än jag och bodde fortfarande hemma.

”Hej mamma! Här är hon som jag berättade om!”

Han hade alltså pratat om mig. Fast vi bara träffats i en vecka. Och Mattias mamma sa att det var så roligt att få träffa mig och sen gick hon och jag ut på verandan och rökte en cigg ihop. Och hon berättade att Mattias hade sådan astma och vi var rörande eniga om att han aldrig fick börja röka.

Mamman verkade så viktig för Mattias, så efter ytterligare en vecka frågade jag:

”Vad tycker hon om mig då?” Mattias smekte mig över kinden.
”Jo, hon gillar dig.” Han vände ryggen mot mig och ställde väckarklockan. ”Det är bara att...” Han släckte lampan och gosade ner sig under täcket.
”Vaddå?”
”Nej, det var inget.”
”Vaddå?”
”Äsch.”
Jag drog honom i axeln.
”Vaddå? Säg!”
”Äh, det spelar ändå ingen roll.”

Klarvaken. Spelar ingen roll? Säkert.
Jag drog av honom täcket.
”Säg!”

*Suck*

”Nej, men hon sa bara att vi inte fick skaffa barn ihop.”
”Nähä? Varför inte det?”
”Nej, för det blir så jobbigt för halvblod att klara sig i skolan.”

*Bakgrundsljud av hästhovar*

Halvblod, helblod, fullblod, arab. Jag är svensk eller möjligen afrikan. Och om någon är halvblod har då den ena föräldern fullt med blod och den andre inget alls? Blodfattig? Eller bara allt blod i tårna?

Långt borta i den andra änden av kudden hörde jag Mattias:

”Jag sa ju att det inte spelar någon roll!”
”Nej, absolut inte” sa jag.

Jag drog upp täcket. Balanserade huvudet på kanten av kudden och sa:

”Och förresten skulle vi inte få skaffa barn ihop för min mamma heller.”
”Nähä?”
”Nä, för hon tycker det blir så jobbigt för barn med astma att klara sig i skolan.

Den tog. Mattias svarade inte. *Ljud av hästhovar* För min inre syn såg jag en massa hästar springa runt i en manege. Sedan såg jag små barn som hade svårt att andas. Sedan sa han:

”Vilken tur då att det inte är våra mammor som ska bestämma om vi ska ha barn.”

Mattias somnade sött. Jag gick ut på verandan. Drog in cigarettrök och nattluft i lungorna. Mattias mamma kom tassande i sin urtvättade morgonrock. Nej, hon hade inte kunnat somna ikväll. Dessutom hade hon slut på gas i tändaren. Hon fick låna min.

”Du kan ta den förresten, jag har en till.” sa jag.
”Tack” sa hon. Sen berättade hon att det var ett problem med alla invandrare som kom till Sverige och levde på bidrag.

Jag låtsades att jag inte hörde.
Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

MUSIK: Heartbreak Hotel – Whitney Houston

När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

MUSIK: Sweet Dreams – Eurythmics

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda
Fallet

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.

Och nej! Inte alla adopterade mår dåligt eller behöver hjälp. Precis som att inte alla svenskar eller alla vuxna mår dåligt och behöver hjälp. Vi har sjukhus och specialistvård ändå. För dem som behöver det.

MUSIK: Slave Song – Sade

När vi pratar om adoption eller om rasism eller om livet i allmänhet för all del, gäller det att vi orkar hålla motstridiga tankar och känslor i huvudet och kroppen samtidigt.

Adoption kan vara både något helt fantastiskt kärleksfullt och vackert OCH något riktigt fult, smutsigt och faktiskt avskyvärt.

Samtidigt.
Låt oss stanna vid det en liten stund.

*Suckar*

Det finns alla varianter.
Adoptivfamiljer som övervinner allt.
Som bär barnet på sin egen rygg
och lär det att stolt segla
över avgrunder.

Det finns adoptivföräldrar som är så upptagna av sin egen spegelbild
att de använder sina adopterade barn
som accessoarer och skottsäkra västar.
Som tror sig göra gott, trots att de gör skada.

Och det finns adoptivföräldrar som följer sitt barn hela vägen fram till avgrunden och tittar ner tillsammans med barnet. Lägger sig på marken bredvid och samtalar om vad de sett. Håller barnet hårt i handen och andas tillsammans vid avgrunden. Älskade adoptivföräldrar.

Och så finns det adoptivföräldrar som tvingas se sina barn fortsätta falla handlöst ner i avgrunden.
Medan samhället ser på.
Som tvingas släppa taget och hjälplöst se
tusen och åter tusen skärvor som inte går att räkna
och inte går att limma ihop mer.

Förstaföräldrar och adoptivföräldrar som tvingas vara med om att det som aldrig, aldrig får hända händer.

Föräldrar som förlorar sina barn.

MUSIK: Be Good To Me – Laleh

Människorna kommer till de etiopiska kyrkorna i en strid ström. Kvinnorna insvepta i sjalar, männen med bara huvuden. De ber sina ödmjukaste böner. Tackar sina gudar, för att de är så lyckligt lottade. För att de har livet i behåll. Och för att de har ben att gå på hela vägen till kyrkan. De vädjar till gudarna om förbarmande. Att gudarna ska skicka någon till dem. Någon vänlig själ som kan tänka sig att dela med sig, bara några smulor, av det de har. Överflöd eller ej. Bara några smulor. Snälla? Förbarma dig. Precis som kvinnan på gatan utanför det som en gång var mitt barnhem.

Vi var kompletta den här gången. Jag hade min älskade man, alla våra fina barn, mina adoptivföräldrar, min syster med familj och delar av min svärfamilj med mig på den här resan. Alla var med mig. Min etiopiske vän hade ordnat så att vi skulle få se var jag levt min första tid i livet. Det mesta var ombyggt och annorlunda. Det tog tid för mina föräldrar att lägga ihop pusselbitarna av minnen från över fyrtio år bakåt i tiden.

På trottoaren utanför barnhemmet kom hon fram. En kvinna som var jämnlång med mig och hade håret kortklippt. Åldern var omöjlig att avgöra. Ansiktet var tärt och kläderna trasiga och lortiga. Hon kom nära mig. Sträckte fram handen. Tiggde och bad och visade mot sin mage hur hungrig hon var.

Jag hade inga pengar på mig. Jag skakade på huvudet åt kvinnan. Drog min dotter närmare åt mig i bärselen. Kände att mina ögon tårades, men blinkade bort. Vår etiopiske vän gav henne en slant och sa att nu fick det vara nog. Men kvinnan fortsatte. Please, please? Hon tog sig åt magen, räckte fram handen och vi var precis lika korta.

Om jag hade haft pengar på mig när jag bar min dotter i bärsele skulle jag varit ett lätt byte för första bästa ficktjuv. Hade jag haft pengar på mig hade jag snart haft en lång svans av tiggare efter mig. Om jag hade gått tillbaka då, till vår stora vita Land Cruiser för att hämta pengar, kanske de fattiga massorna skulle rusat fram till bilen och brutit sig in i den för att komma åt resten av pengarna.

Om jag skulle gett den där kvinnan pengar då, när vår guide just sagt att det räckte, hur skulle hon då kunna lära sig att sluta när det räcker? Om jag skulle gett henne pengar då, så skulle väl alla de andra tiggarna där också vilja ha pengar? Och förresten hade vi redan bestämt vad vi skulle använda de resterande pengarna till. Vi skulle köpa bensin och betala middagen innan vi åkte hem till Sverige. Och vi var precis lika korta, den fattiga kvinnan och jag.

Så många förklaringar och ursäkter. Varför kunde jag inte bara förbarma mig? Det var som att möta en annan version av mig själv. Som om hon bott där på barnhemmet och sedan aldrig kunnat ta sig därifrån. Som om hon var någon som blivit kvar där genom alla ombyggnationer och förändringar. Som om byggnaderna var hennes enda föräldrar som hon stannat kvar hos. Ett par åldrande föräldrar som hon stannat hos och nu vakade över.

Tänk om kvinnan i trasorna var den där lilla flickan som min adoptivpappa berättat om. Hon den lilla som stod vid min spjälsäng och matade mig med nappflaska när mina adoptivföräldrar mötte mig första gången på barnhemmet. Hon som bara var några år äldre än jag, men som var den som gav mig att äta den dagen. Som kanske alltid var den som gav mig att äta på barnhemmet. Som hjälpte mig att överleva. Och nu stod jag där. Stod där i mina nya, rena kläder med min bebis i den designade bärselen. Klirrade och pinglade på det konstiga, utländska språket och var omgiven av långa, blonda människor med ännu fler rena, dyra och märkvärdiga kläder. Inte en etiopisk birr gav jag henne. Inte ett svenskt öre.

I stället fick jag med mig henne hem. Skuld i spegelbilden. Vem är jag att säga till mina barn att de ska vara generösa och dela med sig, när de ser hur jag behåller allt mitt guld för mig själv? Vem är jag att prata om att man ska dela lika, när jag inte ens ger ett uselt öre till en ensam och fattig kvinna som vädjar till mig utanför det som en gång var mitt barnhem? Vem är jag att mumsa julbord och julgodis och heja på tomtegubbarna? Jag som inte ens pratar med en människa som ber mig ha nåd och förbarma mig över den vars lott i livet blev sämre än min? Glöggen luktar skam. Vem är jag?

Sent omsider ger det nordiska mörkret vika för det kalla ljuset. Ett hårt och vitt, om än fräscht, ljus. Vardagen omsluter mig med sin vanlighet. Barn som pysslar, grus på hallgolvet, mackor som rostas och blöjor som ska bytas. Snart är allt det där smärtsamma glömt. Snart har jag tvättat lukten av orättvisa och olikhet ur kläderna. Snart är jag arg och upprörd över att någon glömt torka bort brödsmulorna från diskbänken och över att någon annan slängt skolväskan på golvet. Snart är engagemanget tillbaka i sockerhalten i skolmaten och tidpunkten för snöröjningen.

Ett av barnen skriker. Ett annat ropar nej. Jag vrålar tillbaka att de ska SLUTA BRÅKA. När de ändå fortsätter, rinner allt mitt dåliga samvete ut över dem. De ska ge fan i att bråka om småsaker! Barnen hör att min röst är galen och tycker att jag är en skitmamma. Jag rusar ut ur huset, spottar och fräser åt snöslask och snövallar: ”Hur kan de bråka om vem som hade iPaden först när det finns barn som inte ens har mat eller kläder eller föräldrar?!”

Snömoset har hört de julfrustrerade mödrarnas anklagelser i flera veckor redan. Jag sparkar mitt hårdaste och en snöklump rullar lojt ut i gatan. Den är iskall och oberörd. Förtvivlat försöker jag förklara för trottoarkanten att jag inte borde behöva ha sämre samvete än någon annan. Att jag borde kunna få njuta av mitt överflöd med samma goda samvete som min vita, svenskfödda granne. Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte det? Sval luft mot varma lungor.

Någon borde verkligen göra något åt snöröjningen.

MUSIK: Forgive Them Father – Ms Lauryn Hill

Jag är lite ansiktsblind. Folk hälsar på mig och jag vet inte vilka de är, trots att vi tydligen suttit i förtroliga samtal. Jag känner inte igen dem när de klippt håret, dyker upp i fel miljö eller bara bytt kläder sedan sist vi sågs. Eller så tror jag att jag vet vem jag träffar, kastar mig om halsen på personen i fråga, bara för att i nästa sekund inse att vi inte alls känner varandra. Mycket märkliga möten.

Men det värsta är alla de tillfällen som jag inte ens vet om. Alla de tillfällen då jag glatt spatserat förbi gamla vänner, tidigare klienter, kollegor, grannar, kurskamrater, ja – jag vet ju faktiskt inte exakt vilka då, men jag kan ju ana. Att du kanske har suttit där på bussen, eller gått förbi mig i snabbköpet. Tittat på mig på perrongen eller nickat mot mig i lekparken. Och jag har, i bästa fall, bemödat mig med ett vänligt leende och i värsta fall, bara surat tillbaka. Trott att du bara stirrar för stirrandets skull. Trots att vi egentligen verkligen hade ett, eller flera, förtroliga samtal.

Det är med min ansiktsblindhet som det är med oavsiktlig rasism. Det är inte min avsikt att såra, men jag förstår att jag kan göra det ändå. Det är i största välvilja jag låtsas att jag vet vem jag pratar med, trots att jag inte vet. Min avsikt är god, men effekten blir knäpp. Och inget blir bättre av att jag i anklagande ton, talar om för den okände jag just tvångskramat att ”Men du ser ju ut som min faster!” Som om det var den andres fel.

Nej, jag får liksom bara lov att äga mitt misstag. Stå ut med att jag är en människa som begår misstag och försöka reparera och gottgöra så gott jag kan. Precis som den som råkar göra något som blir oavsiktligt rasistiskt.

Så nu vill jag passa på och be om ursäkt. Förlåt. Förlåt till alla er som jag känner och har samtalat med, men som jag inte känner igen till utseendet när vi ses. Det är inte avsiktligt men jag förstår att jag kan ha sårat dig och jag är ledsen för det.

Och om vi känner varandra och träffas igen och jag inte verkar känna igen dig, men du vill ha kontakt, så snälla, presentera dig för mig en gång till. I alla fall om du bytt tröja sedan sist vi sågs.

MUSIK: Underdog – Alicia Keyes

Det finns ett uttryck som jag ogillar mer än något annat. Det är: ”Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.” Alltså finns det något dummare uttryck? Nej, just precis! Säger jag inget så har jag inte heller sagt något.

Som den gången för 25 år sedan, när en stor man med arga tatueringar skrek hemska, rasistiska saker åt mig på en tågstation, en stilla försommardag. Det satt typ tolv personer i vänthallen och teg. Jag låtsades att jag inte hörde den arge mannen. Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

Men den här mannen var ovanligt aggressiv och jag blev väldigt rädd. Han skrek att jag inte hade något där att göra. Att jag skulle sticka tillbaka till djungeln och klättra upp i träden.

Jag kan förstå om de andra i vänthallen också blev rädda för honom och inte vågade protestera. Men inte heller efter att han hade lämnat lokalen, var det någon som sa eller gjorde något. Och jag tänkte – håller alla här inne med honom?

Ingen sa något, så hade de ingenting sagt. Och så fick rasistens ord stå oemotsagda.

De andra i vänthallen blev passiva åskådare – passive bystanders – och gav därmed rasismen sitt tysta bifall.

Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.

MUSIK: Could You Be Loved – Bob Marley

Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.

MUSIK: As – George Michael & Mary J Blige