KRÖNIKA

Helena Granström: Ett lovtal till ilskan

5:10 min
  • Ett lovtal till ilskan? I dessa tider av krig och aggression tycks kanske det vara det sista vi behöver – och ändå är det just ett sådant jag inser att jag gått och filat på i mitt inre under de senaste veckorna.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Låt mig börja på det personliga planet. Utifrån min egen erfarenhet finns det nämligen bara en sorts livsfarlig ilska, nämligen den undertryckta. Medan den ilska som man ger uttryck för kan skapa dålig stämning en liten stund, men därefter i regel lägger sig, är det ilskan som man av något skäl håller inne med som utgör det verkliga hotet: Det är den som så småningom antingen utvecklas till elak bitterhet, eller växer till en diffus värkande känsla av obehag hos den som bär den, ibland i sådan grad att det blir outhärdligt. 

På det viset tror jag alltså att ilskan, åtminstone från den enskilda människans perspektiv, måste betraktas som ångestens motsats: Ett i de flesta fall förhållandevis harmlöst utlopp för alla de känslor som annars riskerar att vändas inåt mot det egna jaget, och där göra långt större skada. På ett personligt plan kan möjligheten att kännas vid och ge uttryck för sin ilska vara i bokstavlig mening livsviktig.

Och när jag tänker närmare på det, gäller inte egentligen samma sak på samhällets nivå? Kanske finns det, för att ta ett angeläget exempel, en verkningsfull och ännu oprövad bot mot all den klimatångest, klimatoro, klimaträdsla och klimatskam som de senaste decenniernas utveckling gett upphov till – nämligen klimatilska? Eller rentav en rasande och ohämmad klimatvrede?

Faktum är att forskning har visat att ilska är den känsla som har störst potential att samla människor till kollektiv politisk handling: Från kvinnorättsrörelsen till Black Lives Matter har ilskan varit en drivande kraft. Medan en känsla som rädsla tenderar att göra människor paralyserade, kan ilska vara en sporre till aktivitet – i synnerhet om det finns en motståndare som ilskan kan rikta sig mot.

Vilket, läser jag i en analys av två statsvetare i SvD, också kan vara förklaringen till att unga människor hittills tycks vara de som är mest benägna att omsätta sin oro för utvecklingen i konstruktiv praktik. För dem finns det en tydligt definierad motståndare, nämligen vuxenvärlden.

Och möjligen har vi andra något att lära av deras indignation. Från ett rent sakpolitiskt perspektiv vore det nämligen gynnsamt om vi tog en liten paus från vår klädsamma självrannsakan – av hur mycket vi flugit, ätit kött, åkt bil och shoppat kläder – och för ett ögonblick bara blev fly förbannade: Inte på oss själva, utan på det system som får oss att förstöra förutsättningarna för mänsklighetens överlevnad bara genom att bete oss som folk gör mest. Vilket rimligtvis är detsamma som att bli fly förbannade på företrädare för aggressivt expanderande oljebolag och undfallande tillväxttillbedjande politiker, för att nämna några av de mest uppenbara antagonisterna.

Och för att återvända till den pågående krigssituationen, så tror jag att kopplingen mellan ilska och militär aggression är en smula orättvis mot ilskan även den. Medan våld grundat i svallande känslor med all sannolikhet har existerat så länge människan har varit människa, så är krigets systematiserade ansiktslösa våldsutövning en relativt modern uppfinning, och dessutom en som kännetecknas just av det att ilska inte längre är en förutsättning. Den krigförande behöver inte vara arg, inte ens upprörd: Den dödar i strategiskt syfte, ofta utan att ens behöva stå ansikte mot ansikte med sin motståndare.

Med andra ord förstår vi inte krig bäst som ett uttryck för ilskans uråldriga primitiva impuls – utan snarare som en utstuderad, avhumaniserad form av aggression som gjort sig oberoende av den.

Vilket inskärper min poäng, att ilskan faktiskt inte alls är så negativ som den ofta utmålats för att vara. Ilska är inte bara en destruktiv kraft, utan kan också vara en konstruktiv, kanske i det här läget den mest konstruktiva vi har.