Katarina Barrling: landet som är en rebus inuti en gåta

5:01 min

Lyssna på Katarina Barrlings krönika ur Godmorgon världen, eller läs den här nedan.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

En rebus insvept i ett mysterium inuti en gåta. Så beskrivs Ryssland av Winston Churchill. En rebus insvept i ett mysterium inuti en gåta ... En annan träffande beskrivning av gåtan Ryssland finns i den hyllade franska teveserien Falsk identitet. Seriens nav är ett oansenligt kontor i Paris, en plats som också råkar vara den mest superhemliga avdelningen inom fransk underrättelsetjänst. Här gestaltas den hänsynslöshet som präglar internationella relationer. I varje scen påminns vi om den gamla sanningen: stater har inga vänner – de har bara intressen. Från det grå kontoret tar serien med oss till samtidens stora strider – och intressen. Vi reser till Damaskus, till Alger, till Teheran, till Raqqa. Och till sist också till Moskva.

 

En stor del av serien utspelar sig i Ryssland. Skildringen av det ryska präglas av fruktan, men också av fascination. Ryssland som en rebus insvept i ett mysterium inuti en gåta – liksom den ryska dockan, den i trä med alla sina lager. Den dockan spelar också en viktig roll i Falsk identitet

 

Kanske är det just det här gåtfulla som gör att det finns en sådan fascination för Ryssland i Frankrike. Fransmännen, dessa analytiska arvtagare till Descartes och till upplysningen, i det ryska finner de sannerligen något att försöka reda ut. Och den här fascinationen har i alla fall periodvis varit ömsesidig. Från mitten av 1700-talet och framåt var det franska inflytandet på den ryska överklassen påfallande. Den mest storslagna skildringen av det här finns i Tolstojs mastodontroman Krig och fred – den som folkhumorn nu döpt om till Särskild militär operation och fred. Här har var och varannan person franska tillnamn – utöver den långa raden av sedvanliga ryska namn då.

 

Men i och med Frankrikes invasion av Ryssland 1812 skulle den här förtjusningen komma att brytas. Och Tolstojs beskrivning av Napoleon tillhör de mindre smickrande i historien, för att uttrycka det milt. Men drygt hundra år senare, under den ryska revolutionen, skulle människor i hundratusental komma att fly till Frankrike. Och några av de mest ikoniska fransmännen härstammar från det gamla storryska imperiet. Jacques Tati hette egentligen Tatischeff; hans farfar var rysk general. Och det som Marc Chagall målade från sitt franska utsiktstorn var minnet av födelsestaden Vitsebsk, i nuvarande Belarus. Ordvitsgeniet Serge Gainsbourgs föräldrar hade också flytt, från bolsjevikerna och från – Ukraina. Tatis filmer, Chagalls tavlor och Gainsbourgs ordmusik stämmer också in på Churchills beskrivning: rebusar, mer eller mindre omsorgsfullt insvepta i mysterier, inuti gåtor.

 

Det här mystiska draget möter vi alltså också i Falsk identitet, som för övrigt finns att se på  SVT Play. Ytterst ska det också visa sig att det är Ryssland som avgör den slutgiltiga ställningen för seriens alla schackpjäser. Det Ryssland vi möter är fruktansvärt i den bokstavliga meningen värt att frukta, och det är fruktansvärt på ett konsekvent och logiskt sätt, som dragen i ett schackspel. Om det USA vi möter här är en bufflig actionfilm, så är Ryssland en antik tragedi – där de centrala figurerna obönhörligen drivs mot sitt slut. Och där inte ens den skickligaste agenten kan lura Ryssland – han eller hon kan på sin höjd förstå att Ryssland har en plan, men vad planen är, det vet bara Ryssland.

 

Därmed blir det också den ryska övermakten som lägger grunden för seriens slut – ett slut som är lika oförutsett som logiskt. Och det är först när allt fallit på plats som man inser att det inte kunde sluta på något annat sätt. Det är först då man inser att om man bara hade öppnat ögonen och tänkt efter, så hade man förstått hur det skulle gå. Då klarnar rebusen. När det är för sent.