KRÖNIKA

Katarina Barrling: Macrons inställda mandatperiod

5:08 min

Lyssna på Katarina Barrlings krönika om det franska presidentvalet.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Om en vecka avgörs 2017 års franska presidentval... Jo, ni hörde rätt. Det val som påbörjades den 23 april 2017 avslutas nu, den 24 april 2022.

Skämt åsido. Men valet i år kan verkligen ses som en sorts fortsättning på 2017 års val. Trots den grundliga franska proceduren, med två valomgångar, är det är som om valet 2017 ändå inte blev riktigt klart.

Så nu står de där mittemot varandra igen, precis som de gjorde då. Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macron är något gråhårigare, Le Pen något långhårigare, men i övrigt ser de ut som 2017. Och då ska man komma ihåg att båda ägnat de senaste 5 åren åt att justera bilden av sig själva. Macron för att framstå som mer hårdför. Le Pen för att framstå som mindre hårdför.

Macrons akilleshäl är de områden som i Frankrike kallas regala, brott och straff, gränser och invandring, och i fem år har han nu skärpt tonen i de frågorna. Le Pens svaga punkt är att hon är för hård, så hon har försökt framstå som mjuk och moderlig och mer upptagen av fransmännens välfärd än av invandring. Till och med sitt namn – Le Pen – har hon tonat ned. Marine, kallar hon sig nu, och i sin förändringsnit har hon fått god hjälp av att attackeras från höger, av sin konkurrent Eric Zemmour, som slogs ut i första omgången för en vecka sedan. Zemmour har anklagat Le Pen för att ha tappat stinget och vara för vek mot islam. Alltmedan Le Pen åkt land och rike runt och kramat både medborgare och kattungar.

Men nu så här i spurten är det som om både Macron och Le Pen faller tillbaka i sina gamla roller. Macron behöver vinna över vänstern och de gröna i slutomgången, så han tonar ned högerprofilen. Ut ska bilden av en president för de rika, och in ska den balanserande mittenkandidaten. Det nationella skruvas ned, det internationella skruvas upp. Och Le Pen, som behöver mobilisera både sina egna och Zemmours sympatisörer, hon lyfter på locket till invandringen igen. Och den franska nationen – mindre EU och mer direktdemokrati. Bland annat vill hon se en nationell folkomröstning – om invandring.

Ett skäl till att årets val blir en sorts fortsättning på 2017 är att stora delar av mandatperioden kom att, så att säga, ställas in. Flera av de stora förändringsprojekt som den effektive Macron skulle sjösätta för att göra Frankrike mer effektivt avbröts. Först kom de Gula Västarna. Sedan kom pandemin. Och slutligen: Rysslands invasion av Ukraina.

Men Macrons förändringsprojekt var inte bara sakpolitiskt utan rörde också politikens form. Han ville bryta upp det gamla partilandskapet, det som framför allt representerades av de två stora partierna: Socialistpartiet och Republikanerna – Frankrikes Socialdemokrater och Moderater. 2017 blev han klar med den första halvan: socialisterna rasade då till förödmjukande sex procent. Och nu är också Republikanerna nedkämpade. Deras kandidat nådde i söndags inte ens upp till fem procent, och socialisternas kandidat låg krossad på knappa två.

Den här förändringen har grott under ytan i många år, men Macron var den som fick den att ta fart på allvar, våren 2017. Och nu fem år senare bekräftas den. I stället för två starka poler har Frankrike fått tre. Macron med sin breda mitten, och så ytterkantsvänstern och ytterkantshögern på det.

Men det franska valsystemet gör alltså att bara två poler kan gå vidare i den andra omgången. Så i år, liksom 2017, får ytterkantsvänstern finna sig i att välja mellan Macron och Le Pen, båda alternativ som de flesta i ytterkantsvänstern avskyr. Det här i ett samhälle som redan har sociala spänningar så det räcker och blir över, och där misstron mot det politiska systemet redan är utbredd, kommer nu alltså även valsystemet att befästa stora gruppers känsla av att inte ha någon röst. Det här förstärker och fördjupar känslan av splittring och uppgivenhet. Så oavsett om det blir Macron eller Le Pen som vinner på söndag, så kommer fler att känna sig som förlorare än som vinnare. Och vem som verkligen segrar, i det långa loppet, det är högst osäkert. 2022 års val lär fortsätta, det också.