Katarina Barrling: politikens sten, sax, påse

4:52 min

Hör Katarina Barrlings krönika från Godmorgon världen, eller läs den här nedan.

 

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Vissa dagar framstår politik som en märklig blandning av idrott och dokusåpa. Det är dueller, och vem-tar-vem, och vinnare som skall utses till höger och vänster. Det politiska spelet kallas det, men ofta skulle det politiska tornerspelet vara en mer rättvisande term.

Att man kan bli trött på det politiska tornerspelet är en sak. Men ofta behandlas också frågor om demokratins grundläggande funktionssätt som om de tillhörde samma kategori som det larmande tornerspelet. Det politiska spelet har helt enkelt blivit det nedsättande samlingsbegreppet för i stort sett allt som ligger vid sidan av sakpolitik och ideologi.

Men det politiska spelet rymmer så mycket mer än tornerspel. På riksnivå handlar det bland annat om vilken mandatfördelning som råder i riksdagen, och vilka majoriteter den möjliggör. Det är för viktigt för att viftas bort med hänvisning till att det bara skulle handla om politiskt spel i någon ytlig mening. De parlamentariska maktförhållandena hänger dessutom samman med sakfrågorna: de avgör vilken sakpolitik som kommer att få majoritet och därmed bli verklighet.

Och det här spelet äger inte bara rum mellan partierna, utan också inom dem. Ytterst rör det också partiernas förhållande till väljarna.

Det som kallas för det politiska spelet kan alltså handla om vitt skilda saker. Men det finns ett förenande drag: spelet omfattar minst två aktörer. Utan motspelare, inget spel. Och omvänt: finns det en motspelare så blir det ett spel, antingen man vill eller inte. Och vad som är rationellt i en viss situation, avgörs inte bara av hur man själv uppträder, utan också av vad motspelaren gör. Och det vet man inte alltid. Det är som i den gamla leken Sten sax påse: den som sträcker fram en sten vinner om motspelaren samtidigt sträcker fram en sax, men förlorar om det i stället är en påse som motspelaren kontrar med.

En tydlig illustration av det här fick vi förra veckan, den dramatiska onsdagen då Magdalena Andersson valdes till statsminister, bara för att några timmar senare meddela sin avgång. Den utlösande faktorn var att Centerpartiet röstade på sin egen budget. C kunde vara tämligen säkra på att regeringens budget därmed skulle falla. Vad varken C eller någon annan verkar ha varit riktigt beredd på, var att Miljöpartiet skulle bemöta C-stenen med en påse. Mp lämnade regeringen, och därmed föll också den statsminister som C ville släppa fram.

Det här är exempel på en sådan analys av det politiska spelet som många vill se mindre av, inte minst då politiker. Men att man inte talar om det politiska spelet betyder inte att det försvinner. Och dessutom har de flesta partier under senare år uppträtt på ett sätt som givit mer och mer utrymme för politiskt spel. Fler partier i riksdagen och fler röda linjer i politiken gör att spelet blivit mer komplicerat och mer omfattande. 

Den främsta förklaringen ligger i de etablerade partiernas sätt att bemöta Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. När SD:s mandat inte längre gick att förbise, vidtog majoriteten ett antal åtgärder för att isolera partiet. Det har varit en enda räcka av röda linjer, stenar, saxar och påsar. Decemberöverenskommelsen byggde på att inte räkna SD:s mandat – den föll. Januariavtalet byggde på att kringgå SD:s mandat till priset av de egna hjärtefrågorna – det föll också.

Det vi sett är politiskt spel drivet till sin spets – men bevisligen utan den långsiktiga analys av både sig själv och av motståndaren som ett spel kräver för att lyckas. Och följden av det misslyckade spelandet har blivit mer och mer av nya spel. 2021 verkar så dessa år av ansträngningar ha nått sin kulmen. Den ena röda linjen efter den andra har korsats och suddats ut. Politiken må förlåta, men om den själv ger upp sina djupast kända övertygelser, är det inte så konstigt om det spel den bedriver överskuggar sakfrågorna.   

Och för att avsluta med det politiska tornerspelets ständiga fråga: Vem vann? Ja, det är oklart. Och frågan är om inte de flesta förlorade ändå.