Recension: Familjelexikon av Natalia Ginzburg
- Natalia Ginzburg är en av Italiens stora efterkrigsförfattare och ”Familjelexikon” från 1963 är en av hennes mest omtalade böcker. Nu kommer den i svensk nyöversättning.
- ”Familjelexikon” skildrar en turbulent tid i Italiens historia och i centrum står en stor intellektuell, judisk familj i Turin där mamman är katolik.
- Romanen bjuder på en märkvärdig och fascinerande läsupplevelse, men det är språket som får Kulturnytts recensent att verkligen häpna.
Titel: Familjelexikon (på originalspråk: Lessico famigliare)
Författare: Natalia Ginzburg (1916-1991)
Översättare: Johanna Hedenberg
Det är en rent märkvärdig läsupplevelse. Innehållet skildrar en turbulent tid men formen är nedtonad, vardaglig och ändå är det en bladvändare.
Det handlar om en stor intellektuell familj i Turin under mellankrigstiden, därefter under andra världskriget och sedan åren efter, en bit in på 50-talet. Det är en judisk familj, även om mamman är katolik.
Redan i förordet slår Ginzburg fast: ”Platserna, händelserna och personerna i den här boken är verkliga”. Men, tillägger hon: ”Jag skrev enbart det jag mindes.”
”Familjelexikon” kom ut 1963 och hon berättar mest om familjen, men indirekt om sig själv. Hon hade en syster och tre bröder, och var yngst i syskonskaran.
Så vi får en bild av vardagen i Turin mellan 20-talet och 50-talet. Antisemitism och kaffestunden på morgonen. Flyktingar och förlorade arbeten. Motstånd och förvisningar inom Italien. Giftermål och död.
Det är i sig fascinerande att läsa, men det som får mig att häpna är sättet det är skrivet på.
Formen är som ett barn skulle rabbla det – ”… och sen hände det och sen hände det och, ja just, före det, så …” Synbart helt utan finess – och just därför så oemotståndligt inbjudande. Hon har medvetet använt en naiv stil.
Många människor och namn passerar. Hon talar om en Leone och plötsligt står det: ”Vi gifte oss, Leone och jag, och flyttade in i lägenheten på Via Pallamaglio.” Ingen dramatisk satsning före – han är en av många på ett förlag där hon arbetar – och så plötsligt: giftermål. Och senare död i ett tyskt fängelse i Rom.
På italienska är de här långa vindlande meningarna, med sina inskjutna satser, naturliga, men svåröversatta. Johanna Hedenbergs översättning ligger så nära det svenska språket att flödet aldrig avbryts. Skickligt.
