Krönika

Knutson: Forskning på engelska ett problem för svensk demokrati

4:54 min

Forskningens internationalisering är något viktigt. Det tycker både politiken och universitetsvärlden. Om svensk vetenskap ska hävda sig, måste forskarna publicera sina rön i internationella tidskrifter, Uppsala och Lund ska ha gott rykte i världen, och attrahera duktiga forskare från andra länder. Och för att all denna spetskompetens ska kunna kommunicera inbördes så skriver man på engelska. Före andra världskriget skrev man på tyska, och på Linnés tid gällde latin.

  Att fysiker och medicinare skriver på engelska och försöker publicera sig i Nature och The Lancet har pågått länge. Det ger prestige och fler "citeringar" i andra tidskrifter. Flest citeringar vinner. Skriver man på ett litet språk som svenska får man färre citeringar. De senaste åren har det skett en revolution inom humaniora och samhällsvetenskap. I jakten på citeringar och forskningsanslag skrivs allt fler avhandlingar inom humaniora också på engelska. Och fler humanister portionerar ut sin forskning kapitelvis i stället för att samla sig till en lång, sammanhängande, bok. Och allt detta börjar bli ett problem.

  Själv har jag bitit i det sura äpplet och tragglat igenom avhandlingar på engelska om den svenska författaren Elin Wägner. Forskningen är det inget fel på, men det bär emot att läsa Elins repliker på renaste småländska, insprängda i sjok av mångstaviga, abstrakta adjektiv på akademisk engelska. Egentligen borde forskarna ha skrivit på tyska eftersom Wägners förebilder var tyska tänkare. Men idag ska både småländskan och högtyskan malas ner i samma anglosaxiska kvarn.

  Att vi alla skriver bättre på vårt modersmål än på främmande språk är belagt många gånger om. Kanske var polacken Joseph Conrad ett undantag, han med Mörkrets hjärta. Conrad skrev bättre än engelsmännen själva. Men annars är just svenskar världsledande på att överskatta sina kunskaper i engelska, både muntligt och skriftligt. Vi är bra, men inte så bra som vi tror.

  Blott Sverige svenska krusbär har, skaldade Almqvist - och han var säkert ironisk - men det stämmer på så sätt att svensk kulturhistoria är och förblir en svensk angelägenhet. Vem ska annars bry sig om Almqvist och Hjalmar Bergman, Wägner och Karin Boye? Och den som skriver om litteratur och konst bör själv behärska språkets finare instrument, inte bara spade och kratta.

  Men språkvalet i forskningen är inte bara en fråga för skönandarna. Jag hörde nyss talas om några statsvetare som forskade på lokal demokrati i svenska kommuner. De var själva djupt bekymrade över att deras forskning, uttryckt på engelska, inte kom avnämarna till del, alltså inte lästes och diskuterades av kommunala politiker och tjänstemän. Detta är ju ett forskningsämne i sig! Har ökad användning av engelska som forskningsspråk en negativ effekt på den svenska lokala demokratin? Det är ingen hypotes snuten ur näsan.

  En sak är klar. Ökad användning av engelska som forskningsspråk ställer mycket högre krav på universitetens tredje uppgift. Alla högskolor måste sprida sina rön och kommunicera med det omgivande samhället. Detta har lärosätena blivit allt sämre på, rentav parallellt med att allt mer forskning publiceras på engelska. Finns det månne ett samband? Ännu en forskningsuppgift. Vad vi redan vet är att forskarna inte längre har tid att popularisera sina rön på ärans och hjältarnas språk. De måste jaga anslag och citeringar.

  Detta är också ett problem - för demokratin och för forskarsamhället. Jag ser i min kristallkula att intresset från allmänhet och politik att finansiera framtidens humaniora och samhällsvetenskap kommer att minska markant, om inte allmänheten får veta något intressant om den - på svenska. Dessvärre har min kristallkula passerat bäst före-datum. Allt detta sker redan nu, i rasande fart.