Krönika av Ulrika Knutson

5:02 min

I år fyller den svenska demokratin hundra år, men långt tidigare fanns det klokt folk som beredde vägen. En av dem var Peter Forsskål, en av Linnés lärjungar. Han var en envis typ från Österbotten, besatt av pressfriheten. Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", tyckte Forsskål. Det var en djärv åsikt på sjuttonhundratalet, när de flesta svenskar slet hårt i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller fem när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.

   Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. För att skumrasket skulle minska och friheten blomstra krävdes inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".

Vi hoppar 250 år framåt, till vår egen tid. Demokrati och pressfrihet har vi, åtminstone här i Sverige, och de upplysta medborgarna har även fått kommunkommunikatörer. Det är tjänstemän som inte jobbar med bygglov och skola utan informerar om bygglov och skola, på webbar och poddar, hemsidor och kulörta broschyrer. Många kanaler behövs för att skapa ett upplyst publikum. Men tydligen också för att inte upplysa publiken.

Min hemkommun Uppsala skakades nyss av en skandal på detta område. En av kommunens kommunikatörer hade sett som sitt uppdrag att avstyra en intervju med en förskolerektor. Intervjun var riggad och klar, alla införstådda, när kommunikatören och en högre byråkrat avbröt alltsammans, mot rektorns vilja. Exakt vad som hänt vet jag inte, men allt har sitt pedagogiska värde.

   Uppsala är ingen liten håla, det är rikets fjärde stad. Men jag blev lite förvånad av att höra att kommunen har 140 kommunikatörer i sin tjänst. Landstinget, universitetet och alla företag i stan har förstås också kommunikatörer i leden. Kommunikatörerna är mångdubbelt fler än de journalister som är satta att granska verksamheterna.

Jag vill inte vara populist, det är klart att journalister och kommunala kommunikatörer inte behöver stå i motsättning till varandra. Men som medborgare i kommunen är det inte direkt kommunikatörer jag saknat, mera då någon som svarar i telefon, när man vill veta något om sin gamla mammas turer i äldreomsorgen. Växeltelefonister är det brist på. Det vet vi.

Händelsen i Uppsala väcker misstanken att kommunikatören inte i första hand såg som sin roll att serva medborgarna med information, utan snarare skydda den kommunala byråkratin mot insyn. Näringslivet måste skydda sina affärshemligheter och medieträna sina chefer. Jag kan förstå om även kommunaltjänstemännen vill medieträna en smula - men inte på medborgarnas bekostnad. Det är en skör balansgång.

Till journalistikens uppgifter hör att kritiskt granska politikernas förslag, och de kommunala tjänstemännens sätt att verkställa förslagen. I tider när lokalreportrarna blir allt färre och de kommunala kommunikatörerna allt fler, kan det inte höra till de skattefinansierade kommunikatörernas uppgifter att försvåra reportrarnas arbete.

 Särskilt inte i en tid när tystnadskulturen breder ut sig bland offentliganställda i Sverige. För så är det. Visselblåsare och kritiker kan inte vänta sig medhåll någonstans. Den här utvecklingen har gått så långt att till och med lagstiftarna har reagerat, och föreslår stärkt skydd för visselblåsare.

Anställda kommunikatörens uppgift kommer aldrig att vara att slå larm, men ska deras uppgift vara att dölja information för medborgarna? Vad hade Forsskål sagt om det? Kanske att det är varje upplyst medborgares plikt att vara kritisk. När kommunikatörerna pekar ut exempel på kommunens förträfflighet, vad är det då kommunikatörerna inte vill att vi ska se?