Libretto Im Treibhaus

Im Treibhaus

Libretto: Ebba Witt-Brattström
Musik: Staffan Storm

Personer:
Agnes… Mathilde… Isolde… - mezzosopran
Richard W - tenor

Vokalensemble och solister:
Sopran – Minna
Alt – Cosima
Tenor – Otto
Bas – Brahms

Förspel:

Kör:

Denna kostbara och av mig inte nog skattade klenod som genom döden ryckts bort… vars anblick åkallar den förklarade ännu i tanken levande Mathilde… Då namnet Agnes inte tilltalade mig, valde jag Mathilde.

(går över direkt i…)

PROLOG

Februari 1853, Hotel Baur au Lac: RW läser Nibelungen-librettot högt för en inbjuden publik. Otto och Mathilde Wesendonck anländer och hör i bakgrunden Wagner sjunga:

RW: ”waffenlos bin ich… ein Weib sah ich wonnig und her”.

De står hänfört lyssnande. RW kommer ut och hälsar dem välkomna. Otto är full av beundran, homosociala vibbar. Mathilde mer avvaktande, lite bitsk. Döljer sitt intresse. RW blir störtkär.

Kören är publik, ”minglar” – en av dem framträder som Otto

Otto: Ärade mästare, tillåt mig att få bekosta en stor Musikfest på vår stadsteater. Jag och min hustru skulle känna oss hedrade om ni ville låta spela delar av Rienzi, Den flygande holländaren, Tannhäuser, och förstås Lohengrin.

Mathilde: Ja, herr Wagner, ouvertyren till Lohengrin är en uppenbarelse! Efter den förändrades mitt liv.

RW: Förtjusande kvinna, jag önskar lägga hela min Musikfest för era fötter. Ni talar om en enda ouvertyr!

Mathilde: Er ouvertyr till Lohengrin utlovar en så stor, ömsesidig passion! Men sen sviker ni Elsa på ett nesligt vis - och tar Lohengrins parti. Ni har ännu inte förstått Qvinnan i hela hennes potens. Ni har mycket kvar att lära. Först då blir ni världens störste kompositör!

Inte sant Otto?

Otto: Ja, min älskade.

Mathilde: Ni får döpa om er opera till ”Elsa, hur kunde du?” Ni tar henne inte på allvar. Varje hustru har rätt att veta sin mans hemligheter, liksom han hennes. Först då uppstår en äkta förening i kärlek och respekt.
Inte sant Otto?

Otto: Ja, min älskade.

Mathilde: …en äkta förening i kärlek och respekt… När jag sade ”ja” till din begäran att jag, flickan Agnes, skulle överta din första, så högt älskade, döda hustrus namn Mathilde i vårt äktenskap, så var det den yttersta av alla kärlekshandlingar.

Inte sant Otto?

Otto: Ja, min älskade. För detta är jag dig tacksam. Ditt dopnamn. Agnes – det låter så prosaiskt. Mathilde, det namnet är som en himmelsk smekning: Mathilde, Mathilde, Mathilde!

RW: Ärade fru Wesendonck, det där förstår ni inte. Elsa hade ju lovat att inte ställa Lohengrin några frågor! Kvinnan bör uppoffra allt för mannen, men mannen kan och skall ha en punkt där han varken viker eller vacklar.

Lohengrin är ett geni, och geniet har ett öde: en viss längtan, ett missnöje med det han möter. Genom Elsas väna mun talar mankvinnan Ortrud, denna orm i paradiset. Kvinnans emancipation försiggår i extatiska ryckningar, gör tragik av kärlek. Det ville jag visa. Jag avskyr politiska kvinnor.

MW: Aha, så er opera är en moralitet för kvinnor med mer i huvudet än hem och barn, herr Wagner?

RW: Jag menar att livets erfarenheter måste göra alla kvinnor stillsamma och återföra dem på deras huvuduppgift: att uppfostra duktiga män och goda kvinnor. När kvinnor mister en viss ängslig anspråkslöshet, vill vara något annat än makor och mödrar, blir de så obehagligt stela.

Otto: Herr Wagner, min hustru är även författare, och jag kan försäkra er att det inte går ut över våra barn och inte heller över hennes kärleksfulla omsorg om mig. Jag är den lyckligaste av män och så länge världen bestått har inte en man älskat en kvinna som jag älskar min Mathilde.

RW: Vördade fru Wesendonk, Gud må bevara er från mina gemena och infama olater. Men ni måste förstå att geni är den oerhörda fantasin att med stor kraft assimilera allt som denna fantasi behöver. Därav ett häftigt temperament, Jag försäkrar er att mitt utbrott endast kom för att jag genom ett bättre uppförande ska erhålla er förlåtelse.

MW: Erhållen!

RW (till Otto): Det är musiken som låter oss känna det sublima. Ta Figaros Bröllop, i Beaumarchais pjäs är det som skalbaggar som stretar på jorden, i Mozarts opera som fjärilar som leker i luften…

Otto: Så sant herr Wagner. När vårt stora hus på den gröna kullen står klart önskar jag att Ni – och er hustru - kommer och bor i den lilla villan strax bredvid. Jag hoppas så att det kan blir en sann asyl för frid och vänskap, en helig plats mitt i en värld full av avund, hat och agg mot Er, ärade Mästare.

MW: En säker tillflyktsort från alla sorger på denna jord! Jag döpte vårt hus till ”Wahlheim” efter Goethes Werther, döp nu er asyl!

RW (+kör): Ni har redan döpt den åt mig, Madame. Den ska heta Asylen. (Otto och MW går undan. RW åt sidan)

Min asyl på kärlekens gröna kulle – genom böner ska jag inte oroa henne, ty Musan, liksom kärleken måste vara fri, komma av fri vilja. Vilken himmel bereder hon mig inte! Hon kommer att beskydda mig från världens kamp. Vi kommer att bli lyckligast, i ädel kärlek. Ett underverk kommer att ske!

Här kan vi ses varje dag, å himmelska fröjd… Mitt barn, min kära väninna, min Ängel, min systersjäl! Vi kommer att bli lyckligast, i ädel kärlek. Ett underverk kommer att ske!

Hon, det vita papper jag ska komponera på! Hon, begeistras – imponeras! Jag ska lära henne att förstå min storhet. Hon, en valkyria och samtidigt en Mignon. En ocean för mina känslor, min musik, mina ord.

Jag är pånyttfödd! Vi kommer att bli lyckligast, i ädel kärlek. Ett underverk kommer att ske!

Å blinda ögon! Veka hjärtan…

MW (överhör): Nu återstår mig i livet, ingen önskan mer.

AKT I:

Scen 1. I Villa Wesendonck, arbete vid flygeln. RW komponerar Tristan akt 1. MW i fåtölj vid sidan av, deltar. Idyll.

RW: Flygeln - denna Erand-flygel detta underbart mjuka, melankoliska söta instrument smekte mig tillbaka till musiken. Jag kallar det för Svanen, som kommit till den stackars Lohengrin! Så började jag komponera andra akten av Tristan. Livet vävde sig åter drömaktigt omkring min existens

Vad tycker du? Jag har skrivit rent våra anteckningar.

MW: När vi musicerar, vilken lycka! Som Tristan själv lyser ditt ansikte under sången, och underbart upplyftande tränger tonerna in i mitt hjärta.

RW: Du kära förvirrade barn! Se, det var vad jag ville skriva ner när jag hittade dina vackra, ädla verser! Att leva med dig till tröst, det är mitt kall, det är min natur, mitt öde, min vilja, min kärlek. Så är jag din: så skall också du genom mig tillfriskna! Här kommer Tristan att fullbordas – världens kamp och ondska till trots!

”Än är det ljust

Än har natten inte sänkt sig över hus och hem

Isolde lever och vakar

- ropar till mig genom natten”…

MW (Åt sidan): Jag tänker på hur hans varelse, liksom hans verk består av lika delar styrka och vekhet. Mun, öra, hy så fin och mjuk som hos en kvinna. Samtidigt kraftig, ja knotig.

RW: Lyckan att vara älskad av dig! Jag såg dig i drömmen på terrassen. Du spejade mot den riktning där jag hade avrest, men jag kom från den andra. Så vandrade din blick hela tiden från mig, och jag sökte den förgäves.

”Än är det ljust

Än har natten inte sänkt sig över hus och hem

Mathilde lever och vakar

- ropar till mig genom natten”…

Mathilde! Högre och högre tills jag vaknade av min egen röst. Då stod Minna där, rasande i sin lågsinta svartsjuka. Å Mathilde! Olyckan bebor mitt hus!

MW: Min älskade, du är min skymningsman. Jag lever bara för timmen mellan fem och sex då du kommer för att pröva på mig vad du skrivit under dagen.

RW: Å att erfara din känslighet och dyrkan!

(En omfamning. Båda går år varsitt håll. RW vid sitt skrivbord och MW med anteckningsbok i en soffa. Båda skriver)

MW (Im Treibhaus – Studien zu Tristan und Isolde”.)

Hochgewölbte Blätterkronen,

Baldachine von Smaragd,

Kinder ihr aus fernen Zonen…

… Und der Leiden stummer Zeuge

Steiget aufwärts, süßer Duft…

… umstrahlt von Licht und Glanze,

Unsre Heimat ist nicht hier!

Und wie froh die Sonne scheidet

Von des Tages leerem Schein,

Hüllet der, der wahrhaft leidet,

Sich in Schweigens Dunkel ein.

… Schwere Tropfen seh ich schweben

An der Blätter grünem Saum

Scen 2. In rusar Minna med RW:s kärleksbrev till MW i handen, rasande. Läser, sjunger upp det, RW och MW är kvar

RW (viskat utrop): Minna! Du olycksaliga!

Minna: ”Så dum jag var! Är det lusten att tala med dig, eller glädjen att tala till dig? Ja, till dig! Men ser jag ditt öga, förstummas jag, då blir allt till intet, vad jag kunde säga! Då tycks mig allt så obestridligt sant, då är jag så säker på mig, när detta underbara, heliga öga kallar på mig, och jag sänker mig i det! Då finns inget objekt, inget subjekt där: allt är ett och enat, i djup omätbar harmoni! O, vilken ro, och i ron det högsta, mest fulländade liv! O dåre, som vill vinna världen och ron där ute! Den blinde, han hade inte känt ditt öga, och i det funnit sin själ! Endast i det inre, i djupet, lever lyckan! Nu vet jag! Jag älskar dig, bara dig! Om bara Minna kunde dö!”

Hochbeglückt,

Schmerzentrückt,

Frei und rein

Ewig Dein –

Was sie sich klagten

Und versagten,

Tristan und Isolde,

In keuscher Töne Golde,

Ihr Weinen und ihr Küssen

Leg’ ich zu Deinen Füssen,

Dass sie den Engel loben,

Der mich so hoch erhoben!

(Sylvester 1857)

Scen 3: Otto in när han hör bråket. Stor uppgörelse i olika konstellationer. RW erbjuder MW att fly med honom

Minna: Det lidande jag fruktade uteblev inte, utifrån bröt det in! Gud hjälpe mig!...

MW (utom sig, avtrubbad,): Glucks Orfeus och Euyridike griper mig alltid. Stället där Orfeus stiger ned i underjorden och helvetesandarna svarar honom nej, nej. Harpklangerna är så vackra, de får oss att tro på det skönas seger!

Otto: Jag hoppades så, att det kunde blivit en sann asyl för frid och vänskap, en helig plats mitt i en värld full av avundsjuka, hat och agg mot Er, min Mästare.

MW: Ögonblicket tillhör oss, men vad Urmodern i sitt sköte bär för oss, vem vet?

Svårigheterna vi hade med Tristans födsel! Tristan är vårt smärtsamt rika barn! Då måste vi väl leva? Vem kan lämna sitt barn?

Otto: Våra barn, Mathilde!?

RW: Tristan har jag Er att tacka för – ur djupet av min själ.

(Vänder sig till Minna)

RW: Nu tar jag avsked från dig Minna, allt är kall beslutsamhet i mig. Jag är trött på ditt klagande och dina tårar. Du går inte att rädda! Fullborda ditt öde ensam!

Minna: Det lidande jag fruktade uteblev inte, utifrån bröt det in! Gud hjälpe mig!...Smärta, du min gamle ledsagare, återkom nu och bo hos mig; vi känner varandra, hur länge vill du nu stanna hos mig, min ende pålitlige vän?

RW: Schopenhauer hade alldeles rätt. Summan av all klokhet är: att ingenting tro och ingenting säga. Därför är jag inte skyldig dig någon förklaring, kvinna

Minna: Luttra mig nu, gör mig värdig, jag flyr inte från dig, men när för du din broder Döden till mig?

RW (hånfullt): En kärlek utan barn är som en grimas!
(Minna ger sig av gråtandes)

Otto: Jag hoppades så, att det kunde blivit en sann asyl för frid och vänskap, en helig plats mitt i en värld full av avundsjuka, hat och agg mot Er, min Mästare.

Mathilde! Packa – vi reser.

MW (viskande till RW): Skriv snart, jag älskar din handstil, den återkallar din person för mig.

Otto (hånfullt): Hell vår Tristan, som snart kan betala vad han är skyldig!

(RW sitter kvar vid flygeln. Panikslagen. Vad ska han göra nu? Har han förlorat sin Liebestraum.  Drömmer sig in i Tristan akt 2. MW som en skugga, kommer in som Isolde)

RW: För mig betyder min konst att bevara dig i mitt hjärta…Utan dig kan jag inte skapa. Kära mästarinna! Vi har bekänt att vi endast tillhör varandra…

Scen 4: (MW och RW resklädda. RW på väg till Venedig)

RW: Sista natten kom det till mig i drömmen, att så här ska jag ligga, när du för sista gången kommer till mig, när du utan rädsla för andras dom, omfamnar mitt huvud, och i en sista kyss mottar min själ!

MW: Drömmar är sanna.

RW: Denna kärleksdöd var mig så vacker att jag upplevde den – du kom in genom gardinerna i arbetsrummet, lindade dina armar om mig, och med min blick i din, kom döden.

MW: Drömmar är sanna.

RW: Så vaknade jag, kände tydligt din kyss på pannan och hörde en hög suck. Var det du?

MW: Drömmar är sanna. Jag visste det - ju mer verkligheten förbjuder oss, ju vaknare blir drömmarna. Måtte himlen skicka dig många sådana drömmar, min älskade.

RW och MW: Låt oss viga oss till den sköna död som omfattar och stillar all vår längtan och allt begär! Låt oss dö saliga, med lugn och förklarad blick och ett heligt leende av skönaste övervinnande!! Och: ingen förlorar då – när vi segrar! Drömmar är sanna!

RW: Lev väl, min älskade heliga Ängel!

MW: Av allt som kommer från dig lär jag mig och berikas med ädel behållning! Var säker på att du alltid kommer att vara innerligt förstådd av mig.

RW: …ensam är jag ingenting längre…

Lev väl! Lev väl, du älskade! Jag skiljs i ro. Var jag än är, är jag nu bara din. På återseende! Min kära systersjäl! Lev väl – på återseende!

(utifrån)…ensam är jag ingenting längre…

MW: Lev väl, du älskade! Var säker på att du alltid kommer att vara innerligt förstådd av mig. Men… dina drömmar är inte längre mina… Jag har också mina egna. Världen ska få se!

Akt 2

Scen 1 Ett återseende mellan RW och MW flera år senare i en salong

MW:

Hochbeglückt,

Schmerzentrückt,

Frei und rein

Ewig Dein –

Was sie sich klagten

Und versagten,

Tristan und Isolde,

In keuscher Töne Golde,

Ihr Weinen und ihr Küssen

Leg’ ich zu Deinen Füssen,

Dass sie den Engel loben,

Der mich so hoch erhoben!

(Sylvester 1857)

Så ses vi igen…

RW: Igår kände jag mig djupt missmodig. Varför leva vidare?

MW: Din smärta lägger sig på mitt hjärta, min vän. Med blödande hjärta följer jag alla dina framgångar, och blir nästan bitter när man framställer dem som triumfer. Jag känner då, hur lite man känner dig, det vill säga, förstår dig. Bara jag känner dig.

RW: I dina anletsdrag såg jag det stora lidandet, din magra hand som jag tryckte till mina läppar, o då genomfor mig en bävan, som återkallade mig till min plikt.

MW + RW: Glädje och lidande måste vi bära tillsammans, om än på avstånd. Bara jag känner dig…

MW: Det mesta i människans varande är vigt åt glömskan… räddning eller råd finner jag inte… jag tiger hellre än att trösta mig med tomma förhoppningar som jag själv inte tror på. Det är människans sorgliga förhållande att erkänna det meningslösa utan att kunna förgöra det… det är något vi fötts med, som en inneboende sjukdom

MV och RW: Bara jag känner dig…

De går åt varsitt håll utan ord

Scen 2

(Brahms och RW i en herrklubb. Servitriser kommer in med konjak och cigarr, i gott humör, mitt i ett samtal)

RW: …när man alltid ska ge en världsundergång i varje ton… Tänk, ibland överraskar jag mig vid en musikalisk tanke med att munnen råkar i kramp, precis som hos Beethoven på hans dödsmask.

Brahms: Hm.

RW: Nu ska ni höra, Herr Doktor Brahms - Jag drömde att jag var mellan Minna och Madame Wesendonck, den senare gjorde gräsliga närmanden till mig, för att förarga Minna, hela tiden med blicken på henne. Nå, ingendera av dem, tänkte jag och försökte komma därifrån, letade efter en börs i vilken det fanns guldmynt.

Brahms (Spefullt): Den måste ha varit hennes mans, han har väl finansierat er?

RW (avledande): Fru Wesendonck frågade i ett brev om jag träffade kvinnor. Javisst, många, men ingen jag velat ha länge. En del är inte utan ett visst djup, eller i alla fall smak. Om tillfälle bjuds och jag är på humör så…En sachsisk diplomathustru …en rysk grevinna … en preussisk ministerfru. Man släpar sig igenom, mödosamt, och lägger det inte på minnet.

Hur är det för er? Nöjer Ni er fortfarande med er kära väninna, hm, änkan Schumann? Jag hör att hon ger konserter och blir hyllad.

Brahms: Ja, Clara. Hon är min innerligaste vän. Hon tycker för övrigt hjärtligt illa om Er. Hon säger att det bästa hon kan säga om er är att inget säga, vilket betyder att ni inte gjort minsta intryck på henne.

RW: Ba! Kvinnor och deras ombytlighet! Men jag tycker om dem, dessa djupets underordnade väsen, dessa längtansfulla. Mer konjak?

Brahms: Vad betyder fru Wesendonck för er?

RW: Mathilde? Hon var ett vitt blad jag kunde skriva på.

Brahms: Det var snålt sagt, för jag har läst klaverutdraget till Tristan, och den musiken, den måste vara inspirerad av henne. Jag ser hennes hand och själ överallt. Är för övrigt mycket förtjust i hennes poesi.

RW: Kan så vara. En sällsynt begåvad musa, det var hon. Men du vet ju att kompositören alltid till sist måste vara ensam. Det som försätter författaren i stark sinnesrörelse, måste vi översätta i musik. Som alla kvinnor kände hon för mycket.

Nu har jag skickat tillbaka den kvinnans brev till henne och låtit bränna upp mina egna, eftersom jag inte vill att något skall finnas kvar, som kunde låta förmoda att det har varit en allvarlig relation.

Och nu har jag Cosima! Vad är skillnaden mellan Wotan och Siegfried? Wotan gifte sig med Minna och Siegfrid med Cosima!

Brahms (åt sidan, hånfullt): Cosima van tutte! (Till RW) Och Tristan?

RW: Tristan, det var något annat. Det var lidandets vällust i längtandet. Ett skönt raseri av smekningar var det. Med Mathilde. Nog nu.

Kanske drog jag en poetisk slöja över vårt förhållande, för att inte tillstå dess trivialitet?

(utanför, MW sjunger ordlöst till scenens slut)

Brahms: Men den slöjan var – Tristan och Isolde! Hur kan Ni ångra det?

RW (melankoliskt): Med Tristan ville jag skapa ett minnesmärke över denna skönaste av drömmar. Den ”heliga naturen” har jag stor lust att döpa om: tanken är riktig, men inte uttrycket. Helig är naturen ingenstans utom då den upphäver och förnekar sig!

Brahms (Åt sidan): Stackars sate. Han vet inte att livets enda lycka är glädjeskimret i en älskad varelses ögon.

Båda: Se på oss!

Scen 3

(MW och Brahms. I MWs arbetsrum; hon är arbetsklädd, står vid en skrivpulpet)

Brahms: …om era böcker talar jag gärna och med glädje! Er ”Gudrun” gör ett strålande intryck. Dess verkan? Det och annat måste vi tala om.

MW: Och vad tror ni om operatexten? Vi får samtala – den är ett försök… - bara i vatten lär man sig simma!

Ofta tycks det mig att bland mina manuskript, som varken Ni eller någon annan känner, finns några som vore värda att komponeras av Brahms.

Brahms: Jag tackar er av hjärtat för dikterna Ni sänt mig.

Men, korrektur och andra arbeten väntar otåligt. Jag ber om ursäkt…

(Brahms går)

Cosima (pre-echo): War dir fremd noch der Schmerz,

des Trostes Süsse

labte nie auch dein Herz:

das Wehe, das dich reut,

die Not nun büsse

im Trost, den Liebe dir beut!

(Kundry, ur Parsifal)

MW: Åh att aldrig få breda ut sina vingar i örnens fulla bredd! Att vara en kvinna och aldrig bli sedd som ett geni!

Dagen sjunker sakta undan, ur skuggornas värld framträder minnen i klarhet… en harpas fjärran klang, som en viskning – ”Agnes, Agnes – dina drömmar”. Att aldrig få breda ut sina vingar i örnens fulla bredd…

Kör: Agnes!

MW: Richard – dina brev! Du sände breven till Mathilde, men de tillhör Agnes. Agnes…

Kör: Denna kostbara och av mig inte nog skattade klenod som genom döden ryckts bort… vars anblick åkallar den förklarade ännu i tanken levande Mathilde… Då namnet Agnes inte tilltalade mig, valde jag Mathilde.

MW: Wohlan! Zum letztenmal ergreift des Sängers Hand

Das Steuer nun und lenkt’s zum Heimatstrand!

Die Jugend führt er hin mit ihren sel’gen Träumen,

Die ahnungsvoll im frohen Busen keimen,

Bis knospend sie zur Blume sich entsäumen.

(…)

Die Harfe blinkt, ein Hauch die Saiten streift,

Sie flüstern leis‘ wie Geistermund…

(…)

Du mahnst mich recht – des Tages Sonne sinkt,

Die Schattenwelt mit bleichem Finger winkt.

(…)

Nur einmal noch leih‘ deinen reichsten Klang, (…)

Noch einmal gilt’s, wie in vergangenen Tagen,

Ein Lied von Minn‘ und Treu zu singen und zu sagen.

(Epilog ur ”Gudrun”)

Kör: Agnes…

Scen 4

(Urpremiär i München 10 juni 1865 av Tristan och Isolde. Wesendoncks är där, men bara Otto går in i salongen - kören är publik och deltar ordlöst. Mathilde står festklädd vid ingången till Wagners loge.)

MW (läser högt ett brev):

”Kära väninna! Tristan blir underbar. Kommer ni? ”

En ständig längtan efter dig plågar mig. Att få skåda in i detta begeistrade ögonpar, i naturens djupa spegel. Jag har med dig en så rik värld, mitt hjärta slår högt av tacksamhet, och jag känner att inget kan gå förlorat.

RW (kommer in och lyssnar på henne):

Ni är och förblir min enda kärlek! Det erfar jag alltmer. De ängsliga, skönt beklämmande åren, då jag förtrollades av att befinna mig i Er närhet och kände Er dragning till mig, de åren omfattar allt det goda i mitt liv.

Båda:

”Än är det ljust

Än har natten inte sänkt sig över hus och hem

Tristan och Isolde lever och vakar

- ropar till varandra genom natten”…

(Cosima kommer in på väg till Wagners loge.)

RW: Cosima… Låt mig presentera Cosima von Bülow

(MW och Cosima hälsar stelt på varandra)

Cosima: O hade jag styrkan och vore jag värdig att upprätta det monument över honom som tillkommer honom, i intet försjönk då Beatrices gloria, vävd av Dante.

RW: In Ewigkeit wärst du verdammt mit mir. (Han tar sig för hjärtat)

Cosima: JAG var Wagners enda musa! Jag var Isolde!

Epilog

18 februari 1883

Mathilde - solo

Nachruf an Richard Wagner 
18. Februar 1883

Ein Schmerzensruf geht durch die Welt, 
Eine düstere Trauerkunde 
Geht mitten durch der Menschheit Herz 
Und klaget von Mund zu Munde!

Wie Meereswoge schwillt der Schmerz 
Aufstöhnend aus tiefstem Grunde: 
Denn, ach, getroffen im herrlichsten Sohn 
Traf ihr Busen die Todeswunde! 


Noch haben wir nur Tränen dir zu bringen, 
Der uns so oft dem Erdenweh entrückt, 
Kein tröstlich Hoffen will uns mehr gelingen, 
Seit wir im Tode, Meister, dich erblickt!

Verlassen steht, vereinsamt nun der Tempel, 
Den, Hoher Priester, Höchstem du geweiht,

Du schufst Unsterbliches für alle Zeiten, 
Dich aber bringt zurück uns keine Zeit!

Und Todes-Sehnsucht spricht aus Tristans Liebe, 
Die Todes-Sehnsucht aus Amfortas' Qual, 
Und welterlösend drückt auf Kundrys Stirne 
Den Todesweihekuß ihr - Parsifal!

Dein Leben war ein Schaffenstag hienieden, 
Der Abend kam und mit ihm kam die Nacht, 
(…) Es ist vollbracht! 
Kör - ensemble

ISOLDE

Mild und leise 
wie er lächelt, 
wie das Auge 
hold er öffnet -–
seht ihr's Freunde? 
Seht ihr's nicht? 
Immer lichter 
wie er leuchtet, 
stern-umstrahlet 
hoch sich hebt? 
Seht ihr's nicht? 
Wie das Herz ihm 
mutig schwillt, 
voll und hehr 
im Busen ihm quillt? 
Wie den Lippen, 
wonnig mild, 
süsser Atem 
sanft entweht -–
Freunde! Seht! 
Fühlt und seht ihr's nicht? 
Hör ich nur 
diese Weise, 
die so wunder- 
voll und leise, 
Wonne klagend, 
alles sagend, 
mild versöhnend 
aus ihm tönend, 
in mich dringet, 
auf sich schwinget, 
hold erhallend 
um mich klinget? 
Heller schallend, 
mich umwallend, 
sind es Wellen 
sanfter Lüfte? 
Sind es Wogen 
wonniger Düfte? 
Wie sie schwellen, 
mich umrauschen, 
soll ich atmen, 
soll ich lauschen? 
Soll ich schlürfen, 
untertauchen? 
Süss in Düften 
mich verhauchen? 
In dem wogenden Schwall, 
in dem tönenden Schall, 
in des Welt-Atems 
wehendem All -–
ertrinken, 
versinken -–
unbewusst -–
höchste Lust!

Cosima: JAG var Wagners enda musa! Jag var Isolde!

Otto: Ärade mästare…