Krönika

Margit Silberstein: Den politiska själen

4:55 min

Var bor själen? Någon har sagt att den finns där det gör mest ont, till exempel smärtpunkten när vi gör våld på vårt innersta, trampar på vår egen övertygelse. Och om vi saluför vår själ, som Goethes Faust gjorde – vad finns då kvar? Ett tomt skal? Ungefär så uppfattar jag den förra Folkpartiledaren Maria Leissners förtvivlade rop att Liberalerna säljer ut sin själ om de ger sig i lag med Sverigedemokraterna.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

I mitt jobb som journalist har jag genom åren träffat många politiker och jag tror att de flesta faktiskt är besjälade – de har vigt sina liv åt politiken för att de vill något, de tror på något. Om själva grunden för deras övertygelse ger vika i det parti de känt sig hemma i då kanske de faller. Då är partiet inte längre platsen för tillhörighet, den transformeras till ett annat ställe, kanske en annan planet bortom kompromissens röda linje.

Liberalernas själ har bjudits ut förr, i alla fall enligt de som deltog i ett känsloladdat uppror mot partiledningen, när EU skulle utvidgas österut. Det var på Lars Leijonborgs tid när  Liberalerna hette Folkpartiet och partiledningen drev linjen att de nya medlemmarna skulle omfattas av övergångsregler innan de kunde bli fullvärdiga EU-medborgare. Att göra skillnad på folk och folk strider mot liberala grundvärden, ansåg till exempel Erik Ullenhag, som i protest lämnade sitt uppdrag som migrationspolitisk talesperson. Han ville kunna se sig själv i ögonen, som är själens spegel.

Men då ställde sig Maud Olofsson upp på barrikaderna som enda borgerliga partiledare för att försvara den fria rörligheten inom EU. Hon och Centern sa nej till övergångsregler. Med ens fick Maud Olofsson hjältestatus  för folkpartister, som blivit besvikna på den egna ledaren. Om man vill kan man se likheter med dagens situation där Centern skiljer ut sig från den övriga borgerligheten i en värderingsfråga som den här gången  handlar om samarbete med Sverigedemokraterna.

Men även Centern har haft sina konvulsioner om partiets innersta väsen. Genom årtionden var Centerns själ motstånd mot kärnkraft och det byggde samtidigt upp en barriär inom Alliansregeringen. Så 2009 ingick Maud Olofsson en uppgörelse med allianskamraterna i regeringen: Förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk skrotades. Det var något oerhört för delar av Centerrörelsen att deras parti skulle bli ett kärnkraftsparti. Maud Olofsson ansattes hårt både utifrån och inifrån: Du säljer partiets själ för makten och sammanhållningen i Alliansen fick hon höra. Men Maud Olofsson stod på sig.

Åsa Romson berättade med tårar i ögonen inför mikrofoner och kamerablixtar att Miljöpartiet accepterat att göra svensk flyktingpolitik till en av EU:s strängaste. Många miljöpartister grät med henne. Gustav Fridolin sa att det var skit, det de gått med på. För många miljöpartister var flyktingpolitiken en stor del av partiets själ. Den for iväg 2015 och ska man döma av opinionsmätningarna har den inte hittat hem igen.

Hur det går med arbetsrätten, den heta frågan om maktfördelning mellan arbetsgivare och arbetstagare, vet vi väl inte än. Arbetsrätten är en riktigt gammal själ inom socialdemokratin. Och Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare och före detta Metallbas, har fått ta emot många varningar för att sälja ut partiets själ – för maktens skull.

Själens vikt är 21 gram. Det hävdade en amerikansk läkare i början av 1900-talet. Han hade nämligen vägt ett antal personer i dödsögonblicket och funnit att de var 21 gram lättare än när de fanns i livet. Själen överlevde alltså kroppen. Det här är väl inte så många som tror på, varken jag eller Maria Leissner, och jag spår inte Liberalernas död, men om partisjälen ändå flyger iväg kan man undra vart den tar vägen?

Kanske landar den hos Centern och Annie Lööf?