Recension: Romanen Europa av Maxim Grigoriev
- "Europa" är Maxim Grigorievs tredje bok. Den handlar om höstmänniskorna, om exilen, om emigranterna som vårdar minnet av det gamla Ryssland i generationer, om att inte känna sig hemma någonstans.
- Maxim Grigoriev är född i Moskva, uppväxt i Stockholm och bor nu i Porto och Paris. Han debuterade 2014 med novellsamlingen "Städer" .
- Katarina Wikars har läst en roman som vrider nostalgin ut och in.
Titel: Europa
Författare: Maxim Grigoriev
Tidigare utgivning: Städer (2014), Nu (2016)
Det är höst året om. I Nikitas värld och också i Ninas. Här finns ingen rörelse framåt. Men ett spektrum av dåtider. Det är en mycket gammal roman, Europa.
Nikita ärver Ninas mögliga lägenhet i Nice. Nina var en mycket ensam kvinna, född i ett Frankrike hon hatade, översatte rysk exillitteratur som ingen läste ens i originalspråk, skrev på sina egna traktat om ensamheten och emigrationen i svarta anteckningsböcker. Nikita ärver dem också.
Han var pojken från Moskva som försov sig på en skolresa till Paris och blev kvar, åren går och i Ninas skugga har han åldrats, med hennes inre kyla i lungorna. Alla städer lägger sig ovanpå varandra i grumliga minnesbilder.
Vad är då Europa? För någon kan det vara konst, kultur och sjukförsäkring. För en annan industriellt folkmord och själlöshet. Eller bortskämdhet. De kvar i Ryssland säger: Ni där borta i Europa. För Nikita luktar Europa urin och mögel, tidiga morgnar och monotont arbete.
Det han upprepar är: Jag vet inte.
Ambivalensen är ändå hans egen för Nina kände vantrivsel överallt, bara i skrivandet finns ett hem för exilmänniskan, citerade hon Adorno, iklädd sin mors gamla förkrigsklänningar.
I Europa krockar den nedärvda emigrantens inre främlingskap sällan med den handfasta oron hos samtidens papperslösa som blir visiterade dagligdags. Och samtidigt finns här som ett grundackord människans existentiella känsla av att inte höra till.
Och det som Maxim Grigorievs roman frammanar genom alla sina olyckliga gestalter är frånvarons högre densitet, där känslan alltid växer med avståndet. En tillvaro där nuet är ingenting.
Och om våren och eventuellt det nya skimrar en sekund inom Nikita efter hennes död, så låter han snabbt den känslan förintas och återupprepar hennes monologer för taxichaufförerna: Man kan inte lita på någon. Hela landet håller på och går åt helvete. Vad tråkigt livet är, vad litet det har att erbjuda.
Det är oktober för ett år sedan, för tjugo år sedan. Nikita är Nina. Det är alltid höst. Och det slår mig att i Europa frammanas samma sinnesstämning som Grigorievs förra roman ”Nu,” där en ung man i Berlin tillbringade sin tid med att fördriva tiden och sakna det som var försvunnet. Kanhända är det den berättelsen han ska skriva – om och om igen.
Efter den ibland monotona läsningen av ”Europa” kommer jag på mig själv med att vilja läsa mer ur Ninas monomana svarta anteckningsböcker. De fattas mig.
