Nadim Ghazales sommarprat i text

Här finns en textad version av Nadim Ghazales sommarprat. Texten ligger kvar 30 dagar efter att det sista programmet sänts den 22 augusti, vill du lyssna på programmet kan du klicka här.

*Sommarsignaturen*

Det ligger en bebis på sin mammas bröst i ett av rummen på Uddevalla lasarett. Hon är bara minuter gammal och hon vet ingenting om bomberna. Hon var inte med där i skyddsrummet i källaren, hon lärde sig aldrig höra skillnaden på stridsplan som flyger långt borta vid bergen och stridsplan som faktiskt närmar i Zahle, byn i bekaadalen i Libanon där vi bodde.

Flickan har ingenting med kriget att göra. Hon är svensk. Made in sweden. Hon är min syster och hon är beviset på att våra rötter nu letat sig ner i svensk jord.

En patchbaby, ett plåster på vår sargade familj. Den där lilla flickan är vår framtid. Samma dag hon föds kommer brevet till oss. Vi får det översatt för ingen av oss förstår riktigt vad det står. Men snart fattar vi vad det betyder.

Vi får inte stanna här. Vi var fyra som kom hit och nu är vi fem som ska återvända.

MUSIK: Arrest The President – Ice Cube

Jag heter Nadim Ghazale och jag är polis i Borås. Ibland syns jag också en del i media, bland annat som expert i SVT:s Veckans brott. Men vem jag är verkar bero på vem du frågar.

Om jag promenerar civilklädd i från Stockholms central till SVT-huset så kan det hända att blir stannad av nån som undrar om jag säljer knark. Så ser jag tydligen ut för de som inte känner mig.

Hemma i Borås där många känner mig kallar invandrarna mig hånfullt för en jävla svenne. Svenskarna också, men de tänker att det är en komplimang när de säger att ja blivit så svennig.

Hus, bil, jobb och familj. Som att det vore nåt som inte ingår för invandrare? Jag är svensk. Jag är invandrare. Och jag är Libanes. Och det här är mitt sommarprat.

Min historia verkar väcka känslor, Den där berättelsen om krig och flykt, våld och längtan. Så som livet sett ut för en stor del av svenska folket. Men det här är inte den storyn. Det här är berättelsen om det som hände sen.

Jag vill presentera er för några av alla de människor som tog min vilsna hand när jag kom hit och visade mig rätt här. De som såg en möjlighet att hjälpa till, att göra en skillnad.

Just de här historierna handlar om mig, men det finns tusentals liknande, det är bara andra namn i rollistan. Tusen och åter tusen exempel på godhet långt bortom all skit du läser om i tidningen.

Människorna kan kallas hjälpare eller dörröppnare, men jag kallar dem mina krattare. De där som såg till att kratta undan det värsta ogräset för mig i mitt nya land, så att mitt lilla frö kunde gro och sedan växa.

Det händer ibland att jag hör framgångsrika människor kalla sig self made. Som kaxigt deklarerar de att de strugglat och nått dit där de nu är på egen hand – mot alla odds.

Det där är egotrippad bullshit. Alla måste kämpa. En del kommer behöva kämpa hårdare än andra. Men alla behöver hjälp.

Och om du som jag, är oroad för vad som ska hända med Sverige nu, när vi har så många invandrare här som måste hamna rätt. Oavsett om du är pursvensk eller nysvensk, så har du en uppgift.

Den är inte svår. Men den är helt avgörande. All right? Jag ska berätta om den för dig. Men först ska jag berätta om Eva-Lena och Eivor.

MUSIK: Alla hatar dig Borås – Adam Englund

När det där brevet om utvisning kommer har vi bott på flyktingförläggningen Ljungskile i ett år. Nu är jag är åtta år gammal och har två mål: Att lära mig prata svenska och att undvika att åka på spö. Det visar sig vara svårare än jag tänkt, för det finns inte en svensk så långt ögat når men våldet är överallt.

Överallt dessa arga, fulla, traumatiserade män som gapar och slåss. Knivar, vapen, knytnävar. Hemma i Libanon var det grönklädda soldater jag var rädd för. Men här verkar det vara alla mot alla. Det är kristna araber mot muslimska araber, libaneser mot syrier, muslimer mot judar, bosnier mot kroater.

Jag må ha flytt kriget, men det är här jag blir slagen för första gången. Det är här jag lär mig slåss.

Ändå är det religionen som räddar mig. Min mamma är kristen och söker sig till kyrkan i Sverige. Där träffar hon Eva-Lena och Eivor, två damer i 60-årsåldern som öppnar sitt hem och sina hjärtan för oss. De blir mina första svenska kompisar, en lite udda vänskap kanske, men jag hade inte kunnat önska mig bättre förebilder.

Det du ger ifrån dig Nadim, det kommer du få tillbaka. Glöm aldrig det, sa de. Jag glömmer det aldrig. De ger mig tillträde till det vackra varma landet Sverige.

Jag och min lillebror springer barfota i mjukt gräs i trädgården bakom deras villa, medan de dukar upp fika i köket. Det finns alltid nybakta bullar och småkakor. Mazariner och mandelkubbar som smälter i munnen.

Vi är fem hundra mil från kriget i Libanon och några kilometer från flyktingförläggningen men det känns som vi hamnat i himlen.

När min syster föds och brevet med vårt utvisningsbesked kommer försvinner marken under våra fötter. Då är det Eva-Lena och Eivor som kommer till vår undsättning.

De tar sig till sjukhuset, fattar tag om mammas hand och säger två saker som förändrar allt: 1) Det här går att överklaga och 2) Vi kommer hjälpa er med det.

Överklaga? Vi fattar inte det ordet och vi förstår ännu mindre när de förklarar. Att man skulle kunna säga emot staten? Be Sverige tänka om?

Fullkomligt begripligt. I Libanon där jag kommer ifrån får man muta eller lura sig ur en sån här situation och här har vi varken röst eller pengar. Men det visar sig att vi har det man behöver här, vi har någon som hjälper oss.

Eva-Lena och Eivor sätter igång och arbetar med blanketter och paragrafer. De ringer samtal och kopplar in advokater som skapar ordning och reda. Myndighetsspråket är så komplicerat att inte ens svenskarna själva förstår det.

Men när de gör allt det där, så hamnar alla papper rätt. Och då visar det sig att vi visst får stanna här. Ett mirakel. Mitt framför mina ögon.

Det där är så längesen nu. Men jag vågar inte tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut om det inte varit för de där tanterna i Ljungsskile och det de gjorde för oss.

De hjälpte inte bara till med det mest akuta, att vi faktiskt fick stanna här. De såg också till att plantera bilden av hur Sverige kan vara när det är som allra bäst.

Ett land där drömmar kan bli verklighet.

Första gången jag ser det hända är när de tar med oss ut i skärgården tillsammans med sina vänner. Den stora båten far fram över vågorna och jag kryper upp i Eva-Lenas trygga famn och söker skydd från kylan.

I fören sitter två tjejer, en ljus och en lite mörkare, och deras långa hår fladdrar i vinden. De är det vackraste jag sett i hela mitt liv. Eva-Lena skrattar när hon ser att jag inte kan slita ögonen ifrån dem.

Vet du vilka de är frågar hon? Klart jag inte visste, jag visste ingenting. De är sångerskor och de drömmer om att bli världsstjärnor en dag sa hon. Eva-Lena berättar att de precis har spelat in en skiva som hon faktiskt har där hemma. Jag ska få höra den sen.

Och Så blir det. Eva-Lena håller alltid vad hon lovar, När vi kommer hem sätter hon skivan i spelaren, jag är hopplöst förälskad, och visst har hon rätt den här gången med. Klart de blir världsstjärnor.

MUSIK: The Sign – Ace of Base

De där människorna som håller i krattan för dig kanske inte alltid är de som du tror. De själva kanske inte alls begriper vilka avtryck de lämnar i ditt liv.

Så var det i alla fall för mig med min mellanstadielärare, vi kan kalla honom för Bengt. Jag tycker fortfarande inte om honom. Han gillade inte mig heller. Men han visste inte varifrån jag kom. Han visste inte att Ulrikaskolan i Ulricehamn lika gärna kunde varit yttre rymden jämfört med klosterskolan i Libanon.

Jag var bara tre år när jag började undervisningen hos nunnorna och de gjorde ingen superreklam för lärarkåren direkt. De talade bara barsk franska och som tog i alldeles för hårt för att kräva disciplin av oss barn.

Nunnorna såg det som sin uppgift att tukta oss, vilket var svårt för mig, som alltid varit busig. När någon gjort fel så kallade de fram oss inför alla kamrater. Där skulle den olydige hålla fram händerna.

Jag minns ännu ljudet av linjalen som for genom luften, rappen, och hur det brände över fingrarna. Två slag på ovansidan, två på undersidan. Sedan skulle man återvända till sin bänkplats med böjd nacke och skämmas. De andra skulle se och avskräckas.

I mina ögon var de äldre kvinnorna i sina svarta svepande kläder bara en annan sorts soldater. Bägge två bar uniformer som dolde att det ö v e r h u v u d t a g et fanns en människa på insidan.

Nunnorna saknade visserligen automatvapnet över bröstet, men istället hade de ju korset där, de hade gud på sin sida. Och för mig fyllde det samma funktion, en rå demonstration av makt.

När jag kommer till skolan i Sverige är jag alltså rätt tveksamt inställd till magistern, och jag har lika svårt att sitta stilla på min plats. Det har jag förresten än idag. Men disciplin ser annorlunda ut här. Från att ha fått stryk när jag stökade, får jag nu istället en tillsägelse.

”Nadim, tyst. Nadim, sitt.”

Det biter inte på mig. Min lärare Bengt blir ofta irriterad och han försöker på olika sätt hålla mig lugn. Jag smittar ju andra också, skapar oreda och uppståndelse i klassrummet.

Det blir utskällningar, krissamtal, de talar allvar med mig och med mina föräldrar. Tillslut vägrar mamma komma till utvecklingssamtalen eftersom det han säger om mig är så nedslående.

Men så en dag har vi haft nationella prov i svenska. Bengt går runt i klassrummet och delar ut häftena med allas resultat. När alla har fått sitt håller han en bunt kvar i handen. Och så ber han mig komma fram till katedern.

Jag bävar. Förbereder mig på ännu en utskällning. Flashbacks från hur nunnorna gjorde – nu ska jag skämma igen – inför alla. Mitt dåliga exempel ska återigen avskräcka de andra från att misslyckas som jag.

Jag drar ut på stegen. Jag går långsamt fram. Väl där framme lägger han armen om mig och blickar ut över klassen. ”Vet ni vad, säger han, den här svartskallen har just slått er allihop i svenska.”

Kolsyra i blodet. Jag vill berätta för mamma. Bäst av alla på svenska. Nu har jag nyckeln. Jag är inne.

MUSIK: Johnny B – Down Low

Varje dag när jag kör hem från jobbet på polisstationen passerar jag avfarten mot ett av Borås utsatta områden, just innan jag svänger av vid min egen.

Där jag bor nu har alla likadana fina hus, dyra bilar och städhjälp och det är större chans att du springer på nån som vart proffs i Elfsborg än nån som flytt från krig. Om man inte räknar städhjälpen då, förstås.

En enda avfart bort bara, där ligger miljonprogrammen och ett helt annat universum. Där är arbetslösheten, den psykiska och fysiska ohälsan, utanförskapet, kriminaliteten. De som bor där betalar inte bara i standard, de betalar i år. Livslängden är flera år kortare där jämfört med andra sidan gatan.

Det är som att någon dragit en motorsåg genom landskapet och skapat en ravin som är så djup att man bara vill börja grina av hur cyniskt det är.

När jag åker dit har jag uniformen på mig. Jag talar deras språk, jag vet hur de mår. Men eftersom jag ser ut som de – men inte lever som de, så ser de mig som en svikare. En som inte längre fattar.

Jag träffade en man där en gång som berättade att han aldrig lämnar området längre. ”Varför?”, frågade jag oförstående. Hans fru bär slöja och han själv en särk och senast de var i stan ihop såg svenskarna på dem med avsky, berättade han. Ingen sa något, ingen gjorde något, men de föraktfulla blickarna upplevdes så starkt att de sa till varandra efteråt att det här gör vi aldrig om.

Och sedan dess stannar de här, där många har slöjor. Där folk är trevliga, hälsar och ler, trots alla oroligheter sa han.

Men min pappa var noga med att, även om det var svårt för oss också, så var det bland svenskarna som vi måste vi leva.

Han hade rätt. I höghuset var det risigt och stökigt, ingen talade svenska. Mina föräldrar ville flytta, men vi hade inte råd. Pappa drev pizzerian, som gick nätt och jämt gick ihop sig.

En morgon stod en man på balkongen ovanför och pissade rakt ut, ner på oss och på våra saker. Där och då bestämmer sig pappa för vi måste flytta, det måste gå. Så han börjar gå upp ännu tidigare, komma hem ännu senare.

Han jobbar alla veckans dagar, inklusive helgerna. Och när vi snålar på allt annat så kan vi tillslut hyra ett radhus på Glimmergatan. Längst ut mot skogen, där bäcken rinner och vitsipporna växer om våren. Där bor nästan bara svenskar. Och så vi. Några gator bort ligger Tobbes hus. Tobbe, kvittot på att flytten blev min räddning.

Tobbe går i min klass och vi ser ut som yin och yang. Han är ljus och lugn och han heter till och med Svensson i efternamn. Eftersom vi bor åt samma håll nu, så slår vi följe. Snart blir vi bästa vänner. Det är vi fortfarande.

Tobbes mamma är dagmamma. Vi går alltid dit efter skolan och då har hon alltid lagat typ fläskpannkaka med mjölk.

Dörren är olåst. Överallt springer barn och bröder och vänner och föräldrar till alla de små. Det känns som en flock och det känns som min flock. Tobbe blev precis lika förtjust i min mammas mat som jag i hans och han blev lika mycket en del av min flock som jag av hans. Han lärde sig arabiska ord och åt lika mycket mujaddara som jag åt fläskpannkaka.

En dag säger Tobbe iallafall att jag ska börja spela fotboll i hans lag. Jag tvekar. Jag har ju inga saker, och vill inte be mamma och pappa om pengar. Men det är ingen fråga, det är en order. Tobbe har massa bröder och hela källaren är full av benskydd och shorts och avlagda fotbollsskor.

Det blir som han säger. Vi tar cyklarna mot Vistavallen, UIFKs gamla fotbollsplaner. Mot träningar och matcher och svettiga omklädningsrum och gemenskapen mellan pojkar som växer och utvecklas tillsammans.

Jag cyklar ovetandes mot idrotten, min stora passion, och mot min nästa krattare. Mot Ubbe.

MUSIK: Lighters – Bruno Mars, Bad Meets Evil, Eminem, Royce Da 5-9

Det finns en lösning och det är fotboll. Alltså, det kan vara handboll eller basket eller något annat i den stilen, men för mig var det när Tobbe visade mig fotbollen som allt fick en riktning.

Det är i backspegeln jag fattat detta, att de invandrare som kommer hit utrustade med bollkänsla kommer ha det lite lättare än de som kommer utan.

I jobbet ser jag att för en del är idrottsanläggningarna ibland den enda platsen som står för trygga, sunda värden. Där de som annars kanske drivit runt och skapat oreda i samhället istället får utlopp för andra saker.

För de som behöver fly sina trånga lägenheter, där den riktiga kampen handlar om att hålla näsan över ytan, så finns fotbollsplanerna där som öppna fält av frihet.

Det finns regler. Det finns straff. Du vinner som ett lag och du förlorar som ett lag. Man hjälps åt. Man fördriver tiden. Du får slåss, men du får inte bete dig hur som helst.

I det vanliga samhället är vi överens om vilka barn som är bäst, var deras föräldrar kommer ifrån och på vilket språk de sjunger sina segersånger. Men sätt de ungarna på en grusplan och kalla det fotboll, så är allt förändrat på en sekund.

Plötsligt blir du bedömd efter vem som är bäst just nu. Och varje närkamp är en ny chans. Ett mål eller en snygg passning tar inte hänsyn till vem som gör den. Applåderna kommer ändå.

Fotbollen gav mig en gemenskap. En hel drös vänner i Tobbes kaliber, och den gav mig ett av mitt livs viktigaste råd. Något som jag sedan hållit hårt i och alltid återkommit till i mina mörka stunder. Till exempel när jag har behövt acceptera ett nederlag för att kunna orka ta nya tag.

Det var Ubbe som sa det, vår tränare. Match efter match, gång på gång, år efter år, ända tills jag fattade. ”Nadim, slösa inte din energi på saker du inte kan påverka.”

Ubbe såg direkt vem jag var. Att i mig fanns ett jävla temperament och en massa energi, men att det läckte. Och att det var då jag förlorade. Jag kunde lacka ur på domare, dåligt väder, eller vad som helst. Småsaker kunde paja allt för mig.

När du fastnar i en dålig spiral kan du välja att bara följa med den ner i skiten, eller så får du bryta den, sa Ubbe. Och han lärde mig att ingen gör det åt mig, jag måste själv rikta om mitt fokus.

Ljuset och energin ska va på det jag kan förändra, ditåt jag ska. Framåt, Ubbe. Bara framåt

MUSIK: My Hometown – Bruce Springsteen & The E Street Band

Blatte blatte blatte blatte blatte blatte blatte...

VI spelar handboll nu. Jag är femton och det är alltid såhär. Mina motståndare gör sig sällan några kreativa utsvävningar när det kommer till att psyka mig.

Den här gången ligger vi under och jag har gjort en del missar och en dålig match. Jag är frustrerad, vet att jag håller på att tappa taget om spelet, att vi förlorar.

Killen som viskar i mitt öra är blond och mycket mindre än jag. En ettrig liten överlägsen jävel som vill knäcka mig. Så han håller sig just intill, hela matchen, och bara fortsätter rabbla ”blatte blatte blatte blatte blatte blatte…”

Ingen annan hör. Ingen ser.

”Blatte blatte blatte blatte blatte blatte…”

Det är en tidsfråga, jag känner det i hela kroppen. Och sen händer det. Han lyfter armarna för att fånga en hög boll. Det är då jag går in, rakt in mot honom. Där som magen är mjuk, just under bröstkorgen. Först min armbåge, sedan hela kroppstyngden.

Han faller mot golvet och jag vet exakt hur ont det där gör. Han vevar med händerna och kippar efter andan, men när paniken stiger blir det ännu svårare att dra luften in i lungorna. Han får bäras ut över sidlinjen och jag får rött kort, men matchen är ändå över. Vi förlorade, och jag vann.

Det är så det känns. Som att ilskan, om så bara för en kort stund, får en ventil och jag får slå tillbaks mot någon som gjort mig illa. Men den känslan går över snart. Orden återkommer. Överallt, jämt, och inte bara på planen.

Min mamma berättar att det är ett bland det första hon lär sig på svenska. När hon bodde ensam på flyktingförläggningen med mig och min brorsa i ett rum med två soffor. Vi var sju och tre år gamla.

Jävla svartskallar, ropade de efter henne. Det var inte svårt att förstå vad det betydde.

Nu när jag är femton bråkar mina föräldrar jämt, de mår inget bra. Och de vantrivs ibland så illa att de i omgångar överväger att åka tillbaka till Libanon trots att det alldeles för oroligt där. De längtar efter ett liv där de inte blir betraktade som idioter för att de talar med brytning.

Jag älskar Sverige. Och min brytning är helt borta nu. Min framtid är här och det gör mig livrädd att de ens pratar om Libanon.

Det finns ett internt skämt på mitt högstadium där folk driver med hur min pappa uttalar ordet lök, när de beställer pizza av honom. När jag hör det blir det som att han är mitt barn, jag vill skydda honom och jag vill slå ihjäl de som säger så.

Jag skulle vilja skrika åt dem att min pappa pratar arabiska och engelska och franska och driver en firma ett land han precis lärt sig. Men jag är tyst. Vill inte ge dem det, att det påverkar mig.

Det finns nazister på min skola också. Ingen verkar tycka att det är konstigt. De vandrar runt i korridorerna och vill helst se mig död, eller iallafall att mitt medborgarskap dras in. ”Bevara Sverige svenskt”, säger de.

Jag är femton och jag är arg. Så fruktansvärt förbannad på att det är så här i Sverige. Samtidigt som jag är så tacksam att jag får vara här. Hur kan båda känslorna få rum samtidigt? Och vad gör man när känslorna sliter en itu?

När min lärare Bengt kallade fram mig den där gången efter provet i svenskan och berättade att den här svartskallen just slått dem allihop – så var det bara glädje jag kände. Triumf. Min dröm om att få vara som alla de andra, det kändes som om den slog in.

Men det gjorde den inte. Jag såg det inte då, men det fanns ju där i orden som han sa. Han slog fast att mitt resultat var extra bra – eftersom jag också var svartskalle. Att ingen hade förväntat sig det där.

Och han gjorde också klart för alla i det rummet, inklusive mig, att det här är inte bara en pojke som ni andra. Det här är en svartskalle. Nåt annat. Oavsett hur bra han är på svenska.

MUSIK: Människor som ingen vill se – Ken

Mitt namn är Nadim Ghazale och du lyssnar på sommar i P1.

Jag håller på och berättar om några av alla de människor som har hjälpt mig i Sverige. De som försökt putta mig rätt och de som försök styra mig undan från dumheter.

Håkan, min högstadierektor, han jobbade med båda de strategierna samtidigt. Och han avverkade två  livsavgörande beslut på ett och samma möte.

Det var höstterminen i åttan och våra första betyg närmade sig. Det var en rätt stökig tid i mitt liv och det enda ämnet jag hade en rimlig chans att få högsta betyg i var idrott.

Men en sak stod i vägen: Som så många andra med min bakgrund kunde jag inte simma. Varje gång det varit dags för bad på gympan hade jag lyckats smita undan, eller hållit mig i barnbassängen. Jag duckade den och jag var övertygad om att ingen visste.

Men så en eftermiddag blir jag inkallad till rektorns rum. Tvärsäker på att jag ska få skit för nåt jag gjort. Där inne ser Håkan snäll och allvarlig ut när han ber mig att sitta ner. Han är ingen kallpratare.

”Jag vill att du blir kamratstödjare, Nadim”, säger han. ”Jag har sett din energi. Jag har sett att du har inflytande och att andra elever lyssnar på dig. Men jag ser också att du ibland använder den energin fel och nu vill jag att vi ändrar på det.”

Håkan säger vi. Vi ska vända min energi rätt. Han har min rygg här. Det är så konstigt det han ber mig om, kamratstödjare? Jag är snarare en mobbare.

Men han säger att  från och med nu ska jag bara släppa attityden och istället bli ett stöd för elever som inte vill eller vågar komma till Håkan, till lärarna eller till kuratorn. De ska komma till mig.

Och det gör de. Det är inte klokt. Plötsligt börjar elever söka kontakt med mig. Både yngre och äldre. Någon som var mobbad, nån annan som hade fått stryk, en tredje som hade köpt en ostfralla och blivit rånad på den av några tuffa killar.

Mitt i allt det där stod jag och förmedlade kontakt, ställde tillrätta, konfronterade och löste. Snacka om att vända energin rätt, och snacka om känslan av belöning det gav mig.

På samma möte i det rummet sa Håkan också en annan sak. Att han hade fixat simskola till mig. Jag skämdes som en hund, och det blev en miljard gånger värre när han berättade vad det gick ut på.

Jag och några andra grabbar med ”svagare vattenvana” skulle få lära oss simma tillsammans med barnen i femman. Min kropp, en invandrarkilles, i full pubertal blomning skulle förnedras i kallt klorvatten omringad av tolvåringar.

Ingen annan på jorden hade kunnat övertala mig till det, förutom han. Det var bara att bita ihop och få det gjort. Jag fick mitt MVG i gympa.

Och flera år senare när jag ville bli polis satt jag och scrollade genom de kvalifikationer man måste ha för att ens få lova att söka. Den lilla pilen stannar just där: Ett godkänt simtest.

Först då förstod jag att Håkan hade sträckt sin arm in i framtiden och i förväg låst upp den här dörren som annars hade stoppat mig nu. Visste han vad detta skulle betyda för mig? Ingen aning.

MUSIK: Diamonds – Rihanna ft. Kanye West (remix)

Det är nåt med invandrare och svensk sommar som inte riktigt går ihop. Hur man än vrider och vänder på det, så tillhör den liksom inte oss. Det där som svenskar kallar ”landet”. Det är ju inte landet, alltså nationen de menar, inte heller landet som i landsbygden.

Det är ”lantstället”. En ärvd stuga vid kusten. Stränder, klippor, salta bad, sill och nubbe. Det är väl det närmsta en religion man kommer här: Fadern, sonen och det heliga lantstället.

Som barn var det förstås bara att glömma, mina föräldrar jobbade alla helger och alla lov. Men när jag själv blev förälder så frågar min fru Åsa mig om inte vi ska hyra en stuga till sommaren?

Hon längtar till västkusten nu och hon har sett en bra på blocket. Där vill hon sitta med vår dotter under ett parasoll och käka jordgubbar och dricka vitt vin. Jag ringer direkt. Åsa sitter bredvid och vi har högtalaren på. Vi hör att det är en äldre man som svarar, han har en mjuk snäll röst med bohuslänsk dialekt.

”Hej, jag heter Nadim Ghazale och ringer på er annons, min fru och jag är intresserad av att hyra sommarhuset vecka 29?” ”Åh”.. svarar han..”Hmm… Men vad sa du att du hette sa du?”

Jag fattar direkt, men när jag ser på Åsa förstår jag att hon inte alls är med på noterna. Hon sitter där och är fortfarande pepp, fortfarande fylld av förväntan. ”Jag heter Nadim Ghazale, förtydligar jag.”

”Okej vänta lite”, säger han, ”ska bara kolla en sak”. Ett prasslande ljud. Han lägger handen mot luren för att jag inte ska höra det han nu ska säga till sin fru.

Han är artig och trevlig när han återvänder och säger att just den veckan ska deras dotter tyvärr komma hem och bo i stugan. De har bara inte hunnit ändra det i annonsen.

Jag säger att vi kanske kan byta vecka då och ger honom alternativ, men det behöver han inte ens behöver kolla, han vet att det är fullt då också. Han beklagar och önskar mig en fin sommar.

Vi säger hejdå.

Åsa bara kollar på mig och frågar ”Vad hände precis?”. Vi fattar ju bägge två. ”Det är som det är”, säger jag ursäktande. Jag vill bara skita i det och kolla vidare efter en annan stuga.

Men Åsa blir precis vansinnig. Hon kallar den där gubben för de mest fruktansvärda saker och hon vill ringa upp igen och sätta dit den jäveln, säga att hon minsann heter Åsa Andersson och om han då skulle låta henne hyra skulle hon be honom dra åt helvete.

Känslorna väller upp inom mig. Hon är inte ju bara arg, jag ser ju det, hon är ledsen också. Hon ville så gärna ha den där veckan vid havet och jag vill så gärna ge henne den. Vi har precis gift oss, hon har precis tagit mitt namn. Insikten landar tungt att om hon hade hon behållit sitt eget så hade hon fått semestra var hon vill.

Men nu är hon fast i det här med mig. Och för första gången undrar jag om hon ångrar sig.

Min Åsa. Av allt underbart som Sverige gett mig, så var och är hon det största. Jag minns exakt hur hon doftade av Lancomes Miracle och smakade en blandning av minttuggummi och cigarettrök när jag kysste henne första gången på ett dansgolv i Borås.

Jag som nästan aldrig dricker minns hur jag satt fullständigt berusad av henne på nattbussen hem efteråt. Det har gått över 20 år sen dess, och jag har nog fortfarande inte nyktrat till.

I efterhand skäms jag lite för att jag tänkte så då, att jag funderade på om kanske ångrade sig. För Åsa är inte den som grubblar över sånt. Hon ser aldrig bakåt. Hon ska bara fram – och det fort.

Det tog tre veckor från att vi kysstes den där natten tills att jag stod helt vettskrämd och skakade utanför hennes föräldrars dörr. En mörk hundrakilosbjässe i alldeles för stora byxor och med bandanas runt handlederna, som såg ut att ha gått vilse i det vitaste området i Sverige.

”De kommer älska dig”, sa hon. Hon ljuger, tänkte jag. Jag visste minsann vad folk här tyckte om sådana som mig. Hur de såg på oss, vart de tyckte att vi egentligen hörde hemma.

Det visade sig att mina fördomar mot dem var betydligt större än deras mot mig. Den där pappan som jag varit så rädd för tog mig i hand, välkomnade mig in i familjen helt utan förbehåll.

”Vi har hört så mycket gott om dig!” sa Åsas mamma och serverade mitt livs första tacos där och då. Jag blev minst lika förtjust i dem och deras mat som jag redan var i deras dotter.

Så tack älskling, att du aldrig tar ut andras förutfattade meningar i förskott. För att du fortfarande orkar bli förbannad när folk är dumma i huvudet. Tack för att du slutade röka.

Tack för att du vill dela mitt namn, och för att jag får dela din familj. Vill du fortfarande ha en, så köper vi en egen stuga vid havet nu.

MUSIK: My Love – Inez

Jag 23 år och ny aspirant. Jag står ensam, civilklädd, i arresten och väntar på en kollega när en annan polis som jag aldrig träffat kommer in i rummet. Han stannar till och stirrar på mig, för att sedan snabbt vända om och gå tillbaks.

Det dröjer inte länge förrän kollegan jag väntar på dyker upp och när han får syn på mig början han garva. Han berättar att mannen som nyss var här hade hastat bort till det inre befälet och frågat ”Varför ingen vaktar han killen i arresten?”

Ser man ut som mig och står på den platsen, är man skurk, inte polis.

Jag är ny. Jag skrattar med, ett fejkat skratt jag tidigt lärde mig.

Jag är 24 år och snart färdig polis när jag åker buss med två kollegor. Vi har problem med förortsgäng som stökar i centrum. En av kollegorna säger till mig: ”Nadim, du kommer inte bli respekterad här innan du stryper ner en av dina egna.” Vadå, sitter jag inte med mina egna just nu?, tänker jag.

Jag är 25, äntligen polis på riktigt. På en AW får jag frågan av en kollega: ”Nadim, hur känns det att vara inkvoterad?” Jag blir så ställd, inkvoterad, betyder det att man haft en lättare väg? Vi gjorde ju samma intagningsprov. Poängen är offentliga – mina var dessutom högre än hans. Nu undrar han hur det känns för mig att ha tagit en genväg till att bli polis och jag säger som det är, att jag inte har en aning.

Jag tänker att jag skulle kunna berätta hur det känns att bli sedd som inkvoterad. Det känns förminskande. Det känns orättvist.

De gånger jag tvivlar på om jag är på rätt plats tänker jag på Lena Matthijs, en förebild och den bästa polis jag mött. Men hon är långt mycket mer än så.

Hon är en sån som inte backar för motstånd. Oavsett om det är tunga vikter på gymmet, den tuffaste av kriminalitet, eller riktigt svåra frågor från allmänhet och media. Hon går bara rakt in i det. Här önskar jag att fler av våra chefer sett och lärt av henne.

Jag hade turen att träffa Lena redan när jag hade ett vikariat som idrottslärare och hennes son råkade hamna i min klass. Hon såg mig och sa som det var: ”Nadde vi BEHÖVER sådana som dig inom polisen.”

Behövd. Det var så långt från var allt jag varit van vid att höra, eller känna. Men jag litade på henne, det gör man. Lena har gjort allt man kan tänka sig i uniformen, utöver sina höga chefspositioner var hon den första kvinnan som tog sig in i insatsstyrkan – det som då hette piketen. Den tuffaste platsen rent fysiskt inom polisen.

Det hon berättat för mig om vad det innebär att göra karriär som kvinna inom en så testosteronstinn myndighet är hårresande. Men hon lipar inte. Hon har vetat från början att det är tuffare som tjej.

Är det rätt? Nej. Ska det stoppa henne? Nej. Har hon tid att vänta på att det ska ordna sig innan hon kliver in? Nej. Hon får jobba hårdare helt enkelt för att nå samma mål. Så det är vad hon gjort och på köpet blivit en förebild och en fördomskrossare för SÅ många av oss som kommit efteråt.

Det är inte heller rätt att rasismen inom polisen existerar. Samma sak gäller hos oss som överallt i samhället: Är du vit, svensk, straight och man – då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen. Men det betyder inte att vi andra bara ska sitta och sura i ett hörn. Tvärtom. Det är bara get down to business. För vi behövs.

Det finns amerikansk forskning som visar att när fler kvinnor blev poliser där började fler kvinnor också anmäla brotten de utsätts för. Samma sak med svarta poliser och samma sak skulle kunna hända om vi hade fler poliser med annan bakgrund i Sverige.

Vi kan inte bara vara den vita befolkningens polis. Alla måste kunna lita på att vi jobbar för deras säkerhet och inte som det är nu – att det är oss de är rädda för.

Jag har kommit att älska Sverige för många saker och en av dem är den grejen: Att bryter du lagen här så ska du straffas för det, oavsett vem du är och varifrån du kommer. Det kanske inte alltid är så nu. Men det SKA bli så. Rättvisa, helt enkelt.

Det är vad jag har kommit att ägna hela mitt liv åt.

Och på tal om rättvisa så vill jag tillägna nästa låt till vår kollega Andreas, som blev mördad på öppen gata när han jobbade för att göra samhället bättre.

Den orättvisan ser inga gränser men vi tar vid där han slutade. Hatet kommer inte att förgifta oss och vi minns honom, för alltid.

MUSIK: Ögonblick – Imenella, Petter

Det finns en vit fläck på min hals. Ett födelsemärke, ett undantag. En plats stor som en barnhand, som saknar det pigment som i övrigt täcker min kropp. Där ser min hud istället ut så som hud gör på svenska plåster.

Min mormor kallade det märket för snöflingan. Hon sa att det var en påminnelse från natten jag föddes, som också var ett undantag. Då, när vinterstormen drog fram över dalen och snön täckte platsen som annars är så varm i mina minnen.

Och även om mormor blev kvar i Libanon, så är det omöjligt att utesluta henne i ett sommarprat om människorna som hjälpte mig hamna rätt i Sverige. Det var ju mormor som gav mig min egen kratta, att ta med från Libanon. Hon gav mig kunskapen om att allt kunde varit annorlunda. En förståelse för andras perspektiv. ”Hela du hade kunnat vara vit som snöflingan”, sa mormor. ”Andra förutsättningar hade nog gett dig andra åsikter. Och samma sak gäller för de du möter.”

Min mormor var jättekristen. Gud var överallt för henne, det var böner och ikoner och ritualer. Hon trodde på allt som stod i Bibeln och samtidigt sa hon till mig att hade hon varit född på andra sidan av stan, hade hon förstås varit muslim. Då hade hon trott på Allah istället. 100 procent Allah, i så fall. Men nu var det Gud som gällde.

Mormor berättade om mirakel, att de sker hela tiden men bara för de som verkligen tror. Hon gestikulerade dramatiskt med händerna så att jag skulle förstå att miraklerna inte slösar sig på någon som ändå inte har vett att tro på dem.

Det fanns en brant backe en bit bort, där bilar som fått bensinstopp plötsligt fick hjälp av Gud. Mina stora ögon växte. Mormor sa att när de där bilarna egentligen borde börjat rulla bakåt – enligt fysikens alla lagar – så gjorde de istället motsatsen. Rätt som det var så bara puttades de uppåt och över kullen av en kraft som ingen kunde förklara. ”Så är det med mirakel”, sa mormor, ”ingen kan förklara dem.”

Vi drack sött kamomillte och spelade kort, men jag minns aldrig att nån vann. Med alla andra spelade jag för att vinna, men vi två spelade för att prata. Det fanns ett kontrakt mellan oss, att vi var varandras favoriter. Vi var ett lag.

Men när kriget kom närmre och alla gjorde sig redo för att fly sa mormor att det där kunde vi bara glömma. Ingenting skulle kunna få henne att lämna Libanon. Hennes barn och barnbarn spreds sedan över hela världen, och kort därpå dog hennes man, min morfar.

Mormor sa alltid att han dog av sorg.

Kriget skilde oss åt men vi talade ofta i telefon. Jag som barn, tonåring och ung vuxen. Hon, alltid samma, som att tiden stod still där nere. Men vissa dagar de sista åren lät hon nästan förtvivlad på rösten. Det var hemskt att höra henne så, hon som alltid varit glad.

”Varför är du ledsen mormor?”, frågade jag. Och hon svarade att det är bara var hennes skratt som gått vilse. Men nu när jag ringde, så hittade hon det igen. Nu var allt bra.

Sådär kan man också beskriva sitt livs trauma. Ett skratt som gått vilse. Vi är många som gör som mormor. Som klär de mest uppslitande av sorger i överslätande ord, för att lätta varandras bördor.

Det är egentligen en kärlekshandling, men frågan är om det hjälper? Svart blir inte mindre svart för att vi kallar det grått.

Mormor ville inte att jag skulle ha dåligt samvete för att jag hade fått ett så fint liv utan henne. Och för att jag inte återvände oftare. Men det hade jag ändå. Den känslan försvinner aldrig.

Det grämer mig fortfarande att jag avbokade biljetten då jag hade bestämt mig för att ta med min nyfödda dotter till Libanon. Mormor var gammal och nu skulle hon äntligen få hålla sitt första barnbarnsbarn i famnen. Hon såg fram emot detta så oerhört. Men bara dagar innan vi skulle resa sprängdes en bomb i en rondell nära hennes hus. Ett religiöst terrordåd.

Min flicka var så liten. Jag vågade inte. Vi åkte aldrig. Och sedan dog mormor. Men krattan, den hon gav mig, den har jag kvar. Tack för att du lärde mig att man kan tänka olika, Teta. Och förlåt, för att jag inte kom.

MUSIK: Losing My Religion – R.E.M.

Vi sitter på varsin sida om förhörsbordet i polishuset i Borås. Två jämngamla invandrarkillar i var sin uniform. Han med sin mc-väst, sina gängsymboler. Jag med mitt polismärke broderat i guld mot det djupa blå.

Ett tag in i förhöret ser han på mig med en ny blick, som att han just kommit på något. ”Du är från Ulricehamn, va?” säger han. Det rasslar till i mig, för nu minns jag också.

Det var disco. Vi var tonåringar. Vi slogs. Jag hade redan då en princip att aldrig slå först, men hittade jag bara en anledning god nog så var jag inte sen att ge mig in i en fight.

Den här gången hade han slagit en vän till mig. Jag försvarade honom och gick in, hårt. Det blev allvar. Vakterna fick slita oss isär. Det talades om polisanmälan och på något sätt så nådde allt detta fram till min pappa.

Pappa. Denna lugna, samlade, man. Han som i hela sitt liv knappt höjt rösten och än mindre höjt handen. Inte mot mig, inte mot någon. Nu brinner han av ilska. Jag ser honom komma emot mig i hallen och jag ryggar instinktivt tillbaka.

Han slår mig med öppen handflata rakt över kinden. Jag har tagit stryk förr, men nu kommer smärtan inifrån. ”Jag tog inte hit dig för det här, Nadim”, säger han. ”Mamma och jag gav inte upp allt för att du skulle ränna runt på stan och slåss.”

Det bultar och bränner i mitt ansikte. Jag skäms. Jag kan inte möta hans blick. Varje ord går som en pil av skuld rakt in i mig och det enda jag kan tänka på är hur jag nånsin ska kunna återställa det här.

När jag nu sitter i förhörsrummet med den killen från mc-gänget kommer allt tillbaka. Vi sitter på var sin sida om bordet och var sin sida om lagen och det är som att jag ser min alternativa framtid. Hur det kunde gått. Vad det kunde ha blivit av mig. När de slet oss isär den där natten på discot såg vi ut som två likadana unga män.

Det var vi kanske också, jag vet inte. Men saker är sällan så enkla som det ser ut. Jag vet inte vad som hände med honom, hur han till slut hamnade på den sidan av bordet. Men jag vet vad som hände med mig.

Jag hade en ofattbar tur att träffa alla de här människorna, som ni nu också fått möta. Jag vet att en del av dem har med sin mjuka kärlek gett mig hopp och trygghet. En del har med sina hårda krav och sin envishet fått mig att skärpa mig, att anstränga mig lite hårdare, och då låtit mig känna den tillfredställelse som bara kan komma inifrån en själv.

En sak vet jag också: Jag slet mig hit. Jag hade god hjälp men till slut kommer det ner till dina egna val. Det här är ditt liv. Andra kan låsa upp dina dörrar men det är du som måste öppna dem och kliva in.

I mitt jobb träffar jag allt för många som missbrukar de system som är till för att hjälpa dem. På så sätt prövas inte bara vår goda vilja, utan också vårt tålamod.

Kriminella ska straffas. Straffen måste vara kännbara för de som begår brotten. Och vi måste få bättre möjligheter att få folk dömda för vad de gjort. Men, det uppenbart att om invandrare ska kunna anpassa sig till det svenska samhället – så måste de möta det. Vi kan inte sätta dem i reservat i utkanten av våra städer.

Vi måste visa dem Sverige så som Sverige visades för mig. Och det är detta som skrämmer mig nu, som håller mig vaken om nätterna. Går det idag? Händer det fortfarande, det som hände med mig?

Jag tvivlar. Och du som lyssnar på det här, vad kan du göra?

Kanske kan du hjälpa nån med läxan? Har du plats i din sygrupp? Kanske du kan övningsköra med nån som inte känner en enda vuxen med svenskt körkort? Kanske bara skjutsa en unge till fotbollen? Kan du lära nån simma? Finns det rum för en praktikant i din firma?

Det minsta du kan göra är att le mot någon på stan som inte ser ut som du. Och är du en av de som känner igen dig nu när du hört mig berätta, och har någon som krattade vägen framför dig. Plocka upp telefonen då. Skicka ett sms. Bara gör det. Säg tack. Bara gör det.

Min stund här i Sveriges Radio är snart slut, och jag vill hinna önska dig en riktigt fin sommar och tacka för att du lyssnat ända hit. Men jag har en sak kvar. Mitt viktigaste tack. Det här är ord som jag aldrig sagt förut. Jag har försökt, men det har känts omöjligt varje gång.

Men tack mamma och pappa, för att ni räddade mig undan kriget. Tack för att ni gav mig Sverige. Landet där alla mina drömmar blivit verklighet. Tack för att ni jobbat så hårt och offrat så mycket.

Det var 30 år sen ni flydde hit med det där mantrat att kunna ge oss ett bättre liv i framtiden. Nu vet vi hur det gick. För er två blev priset mycket högre än ni nånsin kunnat föreställa er.

Men det blev bättre för oss. För era barn, för våra barn och för deras barn i generationer framåt som nu får födas utan minnet av dödligt våld inpräntat i cellerna.

Tack för att ni orkade bryta den kedjan.

MUSIK: Sommarkort – Cornelis Vreeswijk