KRÖNIKA

Nina Solomin: Migranterna som väntar i kylan är en ödesfråga

4:14 min
  • ”Hur mår ni?” frågar Chris från Läkare utan gränser. Han tittar ner i den spanska kustbevakningens båt. Människorna som just har räddats ur havet är medtagna och nedkylda. De stirrar trött tillbaka. ”Har ni några problem?” förtydligar Chris. Fortsatt tystnad. Till slut säger en man torrt: ”Vad tycker du att det ser ut som?”

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

”Hur mår ni?” frågar Chris från Läkare utan gränser. Han tittar ner i den spanska kustbevakningens båt. Människorna som just har räddats ur havet är medtagna och nedkylda. De stirrar trött tillbaka. ”Har ni några problem?” förtydligar Chris. Fortsatt tystnad. Till slut säger en man torrt: ”Vad tycker du att det ser ut som?”

Jag bevittnade den där scenen för sjutton år sedan, och återgav den i min reportagebok Gränsen. Den kom ut 2005 och jag har inte tittat i den på många år. Det var en jobbig bok att skriva. Den skulle handla om båtflyktingar – men mest av allt kom den att handla om en tärande hopplöshet.

Det här var långt innan migrationsfrågan hamnade högst upp på den politiska dagordningen. Rapporterna om afrikanska migranter som drunknade i Medelhavet och Atlanten hade knappt börjat få uppmärksamhet.

Gränsen skildrar människor som söker sig till Europa för att få ett bättre liv. Researcharbetet ledde mig till Kanarieöarna, där migrantlik flöt i land på turisternas sol- och badstränder.

Till det spanska fastlandet, där ekonomin sedan länge byggde på papperslösa som billig arbetskraft.

Och till de plastövertäckta grönsaksodlingarna i spanska Almería, där migranter fick arbeta och bo under usla förhållanden.

Nu när tusentals migranter sitter fast mellan Polen och Belarus, i ett plågsamt limbo, så blir jag påmind om människorna jag mötte då. Resan mot vad de trodde skulle bli ett bättre liv, hade förvandlats till hopplöshet.

Situationen för migranterna i Belarus är förstås mer dramatisk – och akut – än den var på migranthärbärgena i Spanien, men likväl rör det sig om en liknande desperat väntan i ett mellanrum.

De migranter jag mötte hade överlevt smugglarrutten och nått Europa. De hade färdats genom öknar och över hav, de hade misshandlats och sett medresenärer dö. Sedan kom de fram till målet – och allt hamnade på paus. Det blev inte som de tänkt sig, de blev inte medborgare, utan levde kvar i ett skuggsamhälle och var utblottade.

En man från Senegal sa att ett problem var att hans landsmän när de åkte hem på besök låtsades att de hade lyckats och blivit förmögna. Skrytet gjorde att fler unga afrikaner inspirerades till att ta sig till Europa, sa han.

En annan man som bodde i en tidigare svinstia bland tomatodlingarna hade avbrutit sina studier i kemi och fysik vid universitetet i Marocko då han såg sina kompisar komma hem på besök:

”De hade fått pengar och bilar. Spanien verkade vara ett paradis. När jag hamnade här så insåg jag att det var precis tvärtom”, sa han.

Hemvändarna är inte alltid öppna med riskerna som smuggelresan till Europa innebär. Jag mötte Apoline, som hade färdats över Atlanten höggravid i en ranglig träbåt. Hon sa att hon aldrig hade gett sig av om hon fattat hur farligt det var. C’est un voyage de mort, brukade hon säga, Det är en dödens resa.

Migrationen drivs av en mängd saker, och den främsta är att folk vill ha ett bättre liv. Globalisering och digitalisering har gjort att folk ser och inspireras av välståndet i rika delar av världen. Därtill har vi förstås flyktingar undan krig, förtryck eller förföljelse.

Vi vet inte vilka migranterna i Belarus är, kanske är de en blandning av ekonomiska migranter och flyktingar.

Men oavsett vad, så har de blivit cyniskt utnyttjade och lurade. Deras belägenhet är en tillspetsad bild av EU:s dilemma. En civiliserad union kan inte se på medan tusentals människor svälter eller fryser ihjäl vid gränsen. Men att öppna gränsen skulle sannolikt uppmuntra Belarus att fortsätta transportera migranter in i EU. Inte heller det är någon lösning.

Belarus ledare Lukashenko har satt EU i en moralisk och politisk rävsax.

Möjligen vill han ha lite av det där maffiga EU-stödet som Turkiet får, för att kontrollera att migranter inte tar sig vidare in i Europa.

Risken är att vi bara sett början på den här typen av påtryckningar. Hur kommer EU att hantera den här situationen? Det är en ödesfråga.

Och medan vi grubblar vidare på den, kommer hopplösheten att öka bland de lurade migranterna, som väntar ute i kylan.