Nina Solomin: Osmakliga skämt hör till ett fritt samhälle

Det var inget jättelyckat nummer, egentligen främst för att det var ganska svårt att förstå poängen med det.

Men… snart piskades det upp en hätsk stämning i sociala medier, där skådespelaren fick massiv kritik för att vara rasistisk och sparka på svaga. Humorprogrammet försvarade sig med att det var ett humorprogram och sången en parodi.

Oavsett hur man ser på det här bråket – vad som var kul och inte, och vem som i slutändan blev mest utsatt eller inte – så är det här ett exempel på precis hur politiskt laddad humor kan vara.

Humor är ju en ventil, där människor får skratta åt makthavare, politiker och samhällsproblem. Det här gäller i demokratier, men i ännu högre grad i diktaturer, där humor ofta har en viktig funktion för att folk överhuvudtaget ska stå ut. Paradexemplet är det kommunistiska Sovjetunionen, där humorn fullständigt blomstrade. Aldrig förstås i de officiella organen, som tidningen Pravda eller så, men i form av subversiva skämt som viskades fram mellan människor.

Ett exempel från den tiden är den här vitsen: ”En domare kommer ut från rättegångssalen och skrattar högt och gott. En kollega frågar vad han skrattar åt. Domaren svarar att han just hörde den roligaste vitsen han någonsin stött på. Ja men berätta, säger kollegan. Åh DET går inte! säger domaren, jag dömde just en person till tio års fängelse för den vitsen.”

Den högsta formen av humor är den där man skojar om sig själv. Självironi rymmer empati. Den som kan driva med sig själv och sina svagheter, kan också ha överseende med andras svagheter och fel i den allmänt kinkiga belägenhet som det ändå är, att vara människa.

Det finns en svensk forskare som heter Ola Sigurdson, han är teolog, och har nyligen publicerat ett tjockt vetenskapligt verk om humorns historia från antiken till romantiken. Etttusenfyrahundra sidor har han skrivit.

På författarfotot är professor Sigurdson gravallvarlig, och inte är han någon lustigkurre i de intervjuer jag ser med honom heller. Han framhåller istället att hans mastodontverk är allvarligt, ja rentav tråkigt. Och jag undrar om professorn, som har ägnat hela tio år åt att forska om humor, verkligen är sådär…. torr … eller om det är en mask?

Det kan faktiskt vara så att han måste låtsas vara humorlös, för att få respekt av sina kolleger. Akademin och de så kallat intellektuella tenderar ofta att – precis som de gamla grekerna för övrigt – se humor som motsatsen till intellektuell tyngd och djupsinne. Den som skojar och skämtar för mycket, riskerar att sänka sin status och sitt kulturella kapital.

Och så är det inte bara i Sverige. Den berömda brittiska dramatikern Alan Ayckbourne har konstaterat att en komedi-författare måste ha varit död i hundra år för att bli lika respekterad som en så kallat ”seriös” författare. Och efter hundra år begriper ändå ingen längre skämten, utom möjligtvis en grupp allvarliga akademiker.

Ja, sådana som Ola Sigurdson, kanske.

En ung seriös författare sa en gång till mig att han blev misstänksam mot romaner som var roliga, eftersom han såg humor som ett billigt tjyvtrick för att vinna läsaren. Fast enligt dramatikern Ayckbourne är det faktiskt lättare att skriva en bra tragedi än en bra komedi. Att skildra elände och få människor att gråta, det är betydligt lättare än att få dem att skratta.

Så det är konstigt att humor inom finkulturen ofta ses som något lågstatus. Ett empatiskt skämt är snarare ett särmärke för civilisation.

Men om då skämten är oempatiska eller bara kassa? Som den där gangsterparodin i humorprogrammet, som blev anklagad för att sparka neråt?

Ja, även dålig humor, till och med osmaklig humor, får vi acceptera i ett fritt samhälle. För det vore mycket värre om människor började viska fram sina vitsar, för att inte riskera att trampa någon på tårna.