Nina Wormbs: Den osynliga dinosaurien

Häromdagen meddelade EU-kommissionen att man vill snabba på utfasningen av fossila bränslen och satsa på förnybart. Energifrågan är verkligen i fokus. Nyligen beslutades om slutförvar för kärnkraft och vindkraften möter lokalt motstånd. Samtidigt träter svenska politiker om vilket energislag som är bäst och hur man ska hantera det faktum att drivmedel blir dyrare vid den så kallade pumpen.

Men energifrågan är egentligen ständigt aktuell, och har alltid varit. Vi människor behöver energi för att kunna leva. Och då menar jag förstås inte bara näring, som alla levande varelser. Jag väger ungefär 60 kilo och behöver en viss mängd energi i form av näring, men jag använder också annan energi, utöver det jag stoppar i munnen. Det är utmärkande för människan.

Faktum är att vi använder enorma mängder energi, även om ordet ”vi” kan behöva specificeras. Alla människor använder inte lika mycket energi. Den moderna människan använder mycket mer än sina förfäder och den rika människan mer än den fattiga. Men det är svårt att få syn på.

När elpriset går upp, blir elanvändningen tydligare för oss. Det händer något när priserna förändras. Något blir synligare. För det är något magiskt med elektrifieringen. Den osynliggör vår konsumtion av energi. Som så mycket i moderniteten skiljs vi från källorna. Genom två hål i väggen kommer det som möjliggör så mycket av mitt liv, i min lägenhet, i min stad. Med två hål i väggen och lite maskiner kan jag lätt mala och brygga kaffe, laga mat och få ljus när jag läser.

Men elen i min lägenhet är bara en del av all min energianvändning. Mycket ligger bortom dessa två hål i väggen. Det går åt energi för att producera och transportera den mat jag köper i affären. Och för de byxor jag drar på mig. Och för att driva den buss jag tar till min kompis. Och för att bygga och underhålla bussen. Det blir snabbt svårt att överblicka alla steg om man vill få en heltäckande bild av min energikonsumtion.

Att det är svårt betyder inte att det är omöjligt och siffrorna finns. Men de är osynliga i min dagliga verksamhet. Och även om jag kände till dem, betyder de inte så mycket för mig. Jag vet rätt bra vad saker och ting kostar i reda pengar. Men jag har ingen relation till kilowattimmar.

Ett sätt att visualisera min energiförbrukning är att räkna om den till något mer begripligt. I ett forskningsprojekt på KTH, som drivs av Daniel Pargman, gör man just det. Man räknar om vår energiförbrukning och jämför med vad djur konsumerar. Om jag var ett djur skulle min energiförbrukning bara vara mitt näringsintag bestående av mat. Det är tre mål mat om dagen. Och jag skulle väga mina 60 kg. Men om all min energiförbrukning tas med – allt jag gör och konsumerar som genomsnittlig svensk – skulle det motsvara 300 mål mat om dagen. Djur som äter så mycket väger ungefär 30 ton. Som en stor dinosaurie.

En koloss. Jag skulle vara en Homo colossus.

Det var miljösociologen William Catton som myntade begreppet Homo colossus i sin bok Overshoot 1980. Det är en illustrativ bild. Föreställ er Norrköping fyllt av dinosaurier som vandrar i industrilandskapet, trycker sig in i galleriorna, öppnar kylskåpsdörrar och sitter sönder toaletter. Komiskt förstås, men också drabbande.

Jag tänker på det när våra politiker bråkar om energifrågan.

Varför är det ingen som frågar sig hur vi ska krympa dinosaurierna till mer hanterbara varelser?

Nina Wormbs