Nina Wormbs: Ur led är tiden
Ur led är tiden lät Shakespeare Hamlet säga, kanske lite uppgivet. Uttalandet innebär att saker och ting gått snett, blivit fel. Det är en röra, som stackars Hamlet måste ordna till.
Shakespeare låter denna röra fångas av att tiden inte sitter fast i sin led längre, utan hänger och slänger, som en lös arm ur en axel. Smärtsamt och inte särskilt funktionellt.
Det är en väldigt kraftfull bild av tiden, när man tänker närmare efter. Kroppslig och existentiell.
Pandemin är kanske ett exempel på tiden ur led. Aldrig tidigare har jag mött så många som säger att de har tappat sin tidsuppfattning som under pandemin. Det är obegripligt att det snart har gått två år sedan den började. Har vi verkligen levt så länge med denna osäkerhet och isolering, dessa i grunden förändrade livsvillkor?! En tid med nya existentiella villkor.
Klimatkrisen är också ett exempel på tiden ur led. På kort tid har människan lyckats göra geologiska avtryck på planeten. Det som brukar ta hundratusentals, kanske miljoner år, har vi klarat av på bara några hundra år. Eller egentligen kanske bara på några decennier, ett par generationer. Det är också en tid med nya existentiella villkor.
Det finns tre sorters tider. Det menade i alla fall företrädare för den så kallade Annalesskolan som var en framstående historisk skolbildning under 1900-talet. Det är den riktigt långa tiden, den mellanlånga, och den korta. Den riktigt långa tiden – la longue durée – ä naturens tid när geologiska förändringar kan ske. Den mellanlånga – som kallas för conjunctures – är den då kulturella och sociala förändringar sker, som tar decennier eller århundraden, till exempel industrialiseringen. Och så den korta, som karaktäriseras av händelser och beslut, sådana som vi hittar i tidningen, eller hör om på radion.
Klimatkrisen har ställt detta på ända. Tiden är ur led. Mänsklig verksamhet sedan i alla fall industrialiseringen har gjort geologiska avtryck. Conjunctures har blivit la long durée. Ett par århundraden, eller kanske egentligen bara några decennier, har blivit geologisk tid.
Hur ska vi kunna förstå det, vi människor, som både är orsaken till dessa förändringar, och som också måste vrida dem rätt igen?
Jag tänker på denna nya ur-led-tid nu när vi går in i 2022, ett år tidigt i milleniet och även i milleniets första århundrade, vår tideräkning. 22 är också ganska tidigt i decenniet. 2020-talet, det här decenniet som vi befinner oss i – det som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har kallat för ”the make or break decade”. Hon syftar på alla de mål vi har ställt upp och ska nå till 2030.
Det är framför allt FN:s hållbarhetsmål ska vara uppfyllda till 2030. Agenda 2030. Men i dess kölvatten har vi utlovat även annat till 2030. Det är nu mindre än åtta år till dess, verkligen en tidsrymd som en vuxen människa kan förhålla sig till. Åtta år går lätt att överblicka och föreställa sig. Många har nog en idé om vad de vill med en sådan tidsrymd. Det är faktiskt rätt kort tid. Och den kan gå fort.
Samtidigt kan denna begränsade tid får enorma konsekvenser för framtiden om vi inte använder den klokt. Både var vi gör och inte gör idag få konsekvenser på lång sikt. Tiden tar ju nämligen inte slut 2030, utan de flesta av oss vill leva vidare även i nästa decennium, och förhoppningsvis även i det som följer därpå, och så vidare. De barn som föds i år kommer att vara gamla i nästa århundrade. De kommer att få leva med konsekvenserna av min och föregående generationers handlingar.
Vi måste tänka både på den korta tidens beslut och de nödvändiga handlingarna över de närmaste decennierna, för att århundradena ska kunna bli rimliga för våra barn. Det gäller att hålla detta i minnet när tiden är ur led, för vi kan inte skjuta upp att vrida den rätt igen.
