Protestopera mot bostadssituationen i Berlin
- I Berlin kunde man länge välja och vraka bland billiga bostäder men på några år har priserna skjutit i höjden. Investerare ser goda möjligheter att tjäna pengar medan berlinbor är rädda för att tvingas från sina hem.
- Stora protester mot hyreshöjningar och privatiseringar har drivit fram en folkomröstning som ska hållas i september om att tvångsinlösa lägenheter från stora fastighetsägare med minst 3.000 bostäder.
- Hör om protestoperan Lauratibor, den senaste i raden av manifestationer mot otryggheten som breder ut sig på Berlins bostadsmarknad.
– Jag kämpar för att kunna bo kvar i mitt eget hus sen ett antal år tillbaka. Jag är operasångerska och situationen är så dramatisk, den är så existentiell, så det här är ett perfekt operaämne, berättar Marieke Wikesjö.
Hon landade i Berlin efter utbildning på konservatoriet Wien och ett flängande från scen till scen runt om i Europa. Här fanns en kreativ miljö och, inte minst, möjligheten att hitta ett boende för en konstnär med oregelbunden inkomst. För tio år sedan var det inga problem. Men sedan dess har det skett en dramatisk förändring, berättar hon.
– Priserna har gått upp absurt mycket, mer än 50 procent och här i kvarteret 65 procent, utan att inkomsterna har gått upp. Då pratar vi inte ens om vad som hänt under corona. Så läget är extremt prekärt för väldigt många men inte bara för oss som jobbar som konstnärer, som har oregelbunden inkomst, understryker Marieke Wikesjö.
Vi sitter på ett kafé nära korsningen Reichenberger och Lausitzer Strasse i stadsdelen Kreuzberg. Runtomkring oss pågår protestoperans drama i verkligheten. På andra sidan gatan renoveras ett hus för fullt. Ännu en omvandling av hyresrätter till dyra privatlägenheter. Det står i stark kontrast till den färgglada grannfastigheten. Där har de boende kämpat och lyckats behålla sina hyreslägenheter, driver ett kafé, bokhandel, dagis, ateljéer och verkstäder.
– Det är många initiativ som jobbar för att man ska kunna bo kvar i staden. Folk är solidariska och hjälper varandra. Det är inte ett gammalt dammigt ord här, utan något levande och det är bra att vara del av det, tycker Marieke Wikesjö.
I det under kalla kriget delade Berlin var stadsdelen Kreuzberg ett utkantsområde intill muren, nedgånget och slitet. Här bodde studenter, konstnärer, turkiska gästarbetare. Den som hade pengar kunde välja betydligt flådigare områden i dåvarande Väst-Berlin.
Efter murens fall följde några förvirrade år. Många lämnade Berlin. Staden var fattig och sålde ut stora delar av sitt fastighetsbestånd för att få in pengar. Den som då sökte bostad kunde välja och vraka.
Men så tog intresset ny fart, inte minst för Kreuzberg med sitt nya centrala läge, när muren var borta. När också låga räntor till följd av finanskrisen drog investerare till fastighetsmarknaden, då lockade Berlins billiga fastigheter med lysande utsikter att tjäna pengar när priser och hyror skulle närma sig de betydligt högre nivåerna i andra europeiska storstäder.
Men för många Berlinbor var det förödande när hyror steg allt snabbare, samtidigt som det blev svårare att hitta annat boende. Oron för att bli vräkt ökade när lägenheter gång på gång bytte ägare.
Konstnären Yagner Anderson lever i Berlin sedan drygt tio år och har också fått känna på den här utvecklingen. När huset hon bor i köptes av en av två stora och i Berlin ökända svenska fastighetsägare, väckte det genast ängslan för att huset skulle styckas upp och säljas som privatlägenheter, så som har hänt på flera andra ställen.
– Frågan vem tillhör staden? har intresserat mig mer och mer på senare år, säger Yagner Anderson. När hon hörde att det skulle sättas upp en protestopera i hennes kvarter var hon genast med på noterna.
– Att bo är en mänsklig rättighet, vi måste bo. Men vi måste också gå ut på gatorna för att hävda vår rätt. Som medborgare behöver man både en privatsfär och en offentlig plats där man kan agera tillsammans, säger Yagner Anderson.
De boende i hennes hus organiserade sig tillsammans med flera andra fastigheter i samma situation och har nu, åtminstone tillfälligt, lyckats förhindra att det styckas upp. Men oron för hyreshöjningar är kvar. Det är inte ovanligt att människor ställs på gatan när de inte längre har råd att betala hyran, säger Yagner Anderson. Och det sker i hela staden för även i Berlins utkanter har det blivit väldigt dyrt att bo.
Namnet på protestoperan, Lauratibor, är en sammansättning av de två gatunamnen Lausitzer och Ratibor Strasse där boende och verksamheter hotas av vräkning. Kring de fiktiva personerna Laura och Tibor vävs invånarnas verkliga erfarenheter i grannskapet samman till en dramatisk manifestation mot privatisering, förtätning, hyreshöjningar och rädslan för att förlora sitt hem.
Det var när Marieke Wikesjö engagerade sig mot att huset hon själv bor i skulle säljas, som hon fick idén. Sången och opera är hennes instrument men ingen självklarhet för andra i omgivningen. Ändå väckte hennes förslag snabbt entusiasm i kvarteren och många ville delta.
Musiken har skrivits av kompositören Anders Ehlin, som också är Berlin-bo sedan många år. Texterna av Tina Müller bygger på vad människorna i kvarteren själva upplevt. En del sånger är ordagranna utdrag ur mailkonversationer med stadens ansvariga politiker.
– Vi har skapat något som är väldigt autenstiskt. Det är vi alla väldigt gada för och det har tagits emot väldigt väl, säger Marieke Wikesjö stolt.
Problemet berör inte bara vissa grupper eller stadsdelar. Berlinbornas missnöje har drivit bostadsfrågan högst upp på delstatspolitikens agenda. En unik stopplag mot hyreshöjningar under en fem-årsperiod väckte stort uppseende långt utanför Berlin. Men i våras upphävdes den efter bara två år när det visade sig att delstatens och den federala regeringens lagar krockade med varandra.
Men kampen har fortsatt med andra medel. En namninsamlingskampanj har med råge nått det nödvändiga antalet underskrifter för en folkomröstning, som ska hållas i september, om att tvångsinlösa privata fastighetsägare som har minst 3.000 bostäder.
– Människor är rädda, säger Jonas Becker en av kampanjens talespersoner. Man vet inte hur länge man kan bo kvar när hyrorna fortsätter att stiga fastän lönerna står stilla.
Kritiker vänder sig mot att det blir dyrt för Berlin att åter-kommunalisera så många lägenheter och att ett ägarbyte inte löser bristen på bostäder.
Kampanjorganisationen har utarbetat en finansieringsplan som innebär att Berlin inte ska köpa tillbaka lägenheterna till marknadspris, förklarar Jonas Becker och även om själva tvångsinlösningen inte leder till fler bostäder, så borgar ett allmännyttigt ägande för att vinsterna går till att bygga nya bostäder istället för att som i kommersiella företag delas ut till aktieägarna, enligt kampanjen.
– Vi tycker inte att företags vinstintresse ska gå före människors grundläggande behov av en bostad, säger Jonas Becker. Dessutom hotas just det som gör Berlin så attraktivt, blandningen av människor och en kreativ atmosfär.
Marieke Wikesjö ser också hur Berlins kreativa miljö blir allt mer kringskuren.
– Man behöver fria rum för att kunna skapa och vara kreativ och det fösvinner i Berlin. Det finns fortfarande om man jämför med andra europeiska huvudstäder men Berlin är den hetaste marknaden för väldigt många stora internationella fastighetsbolag, även svenska bolag som Akelius och Heimstaden. Det utnyttjas och gör att vi alla känner att snaran dras åt.
Men i andra europeiska städer inspirerar kampglöden i Berlin och det drygt 100 personer stora opera-kollektivet gör sig nu redo för uppträdanden i Danmark.
