RECENSION – TEATER

Recension: Arvet på Folkteatern i Göteborg

2:59 min
  • Folkteatern i Göteborg hör till de teatrar som börjat spela för publik igen, även om den bara får bestå av åtta personer.
  • I onsdags var det urpremiär på Alejandro Leiva Wengers nya pjäs ”Arvet”, ett kammarspel som behandlar ett allvarligt ämne på ett stundtals mycket roligt vis.
  • Det är en gnisselfria föreställning som är seriöst underhållande, tycker Kulturnytts recensent.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Arvet
Scen: Folkteatern Göteborg
Dramatiker: Alejandro Leiva Wenger
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson Backman
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson
Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Niklas Falk, Nina Haber, Emma Mehonic

”Arvet” är en pjäs som också skulle kunnat heta Familjehemligheter, för det är vad den handlar om. Regissören Frida Röhl och pjäsförfattaren Alejandro Leiva Wenger har samarbetat förr, men har det någonsin varit så här roligt?

Det konkreta arvet består både i ett stort ärvt gammalt klädskåp, nu målat i vitt precis som övriga möbler i Charlotta Nylunds fiffiga scenografi, OCH en dödlig sjukdom som det finns 50 procent risk att Klara har ärvt efter sin döde far.

Vad gäller skåpet vill Klaras mamma Yvonne göra sig av med. Det ser Klara som bevis på att modern vill sudda ut sitt förflutna – minnet av sin döde make. Klara misstänker att mamman träffat någon ny.

I första scenen dimper Klara ner med sina väskor i mammans lägenhet. Det är slut med hennes kille och nu tänker hon flytta in. Frågorna smattrar förbi varandra, båda verkar ha något att dölja.

Och familjens gamle gode vän, spelad av Niklas Falk, tittar ideligen förbi och gör några av pjäsens allra mest minnesvärda entréer. För precis som i farsen använder sig pjäsen av entréns betydelse: Den där dörren som öppnas vid exakt fel tillfälle och det som sägs blir stor situationskomik

Leiva Wengers pjäs rör sig ledigt mellan denna farsartade komik med snabb rolig dialog och bråddjupet då livslögner avslöjas.

Ing-Marie Carlsson klarar denna växling helt magnifikt och Nina Haber bjuder bra motstånd som den icke insmickrande Klara; hon är en knut av oro. Ska hon testa sig för att se om hon bär på genen med sjukdomen, eller ej? Klara pratar om detta med en rådgivare från sjukhuset, värdigt spelad av Emma Mehonic, och pjäsen utvecklas till ett mycket effektivt växelspel mellan snurren i lägenheten och dessa lågmält intensiva samtal.

Den närhet som växer fram mellan kvinnorna är fin, men att den utvecklas till en romans känns dessvärre bara påklistrat i denna för övrigt gnisselfria föreställning som är seriöst underhållande.