RECENSION - LITTERATUR

Recension: Att vara man av Nicole Krauss

1:54 min
  • ”Att vara man” är den amerikanska författaren Nicole Krauss första novellsamling efter flera romaner.

  • De tio novellerna har det judiska som ett genomgående tema och Tel Aviv ett återkommande nav – liksom inspirationen från Franz Kafka.

  • Kulturnytts Lina Kalmteg läser en av sina favoritförfattare med andan i halsen, men kan snart andas ut och i stället imponeras av en fulländad novellsamling om att vara människa.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Att vara man.
Författare: Nicole Krauss.
Översättare: Inger Johansson.

Jag hinner bli lite nervös. Men nej, alla som liksom jag har skyhöga förväntningar på Nicole Krauss och inte drömt om ännu en essäsamling om mansrollen i dag kan pusta ut.

”Att vara man” är bara en av de tio novellerna, och just den skildrar visserligen att vara man - jude. Men en mer rättvisande boktitel hade varit, ska det visa sig, ”Att vara människa”.

Nicole Krauss andra roman, genombrottet ”Kärlekens historia”, rörde sig liksom efterföljande romanen, ”Det stora huset” över världen och berättade med trassliga trådar om det förflutna. ”Dunkel skog”, som kom 2017, var mindre myllrande och dessutom autofiktiv, om skilsmässan från författaren Jonathan Safran Foer.

Novellerna är ytterligare stramare med en mer poetisk ton, färre platser, människor och kluriga intriger. Men jag känner ändå tydligt igen det som blivit en av mina favoritförfattare, inte minst för den ständigt så säkra berättarrösten.

Det judiska, hur det påverkar människor i vårt nu, är som alltid hos Krauss, ett tydligt tema. Och Tel Aviv ett återkommande nav. Kanske är huvudpersonen uppvuxen där. Eller besöker, som en amerikansk kvinna, sin pappas lägenhet där för första gången. Och det efter hans död, bara för att upptäcka att det bor en annan man där. Ja, Nicole Krauss fortsätter att influeras av Kafka.

Samlingen handlar om våld, makt och sökandet efter frihet, men allra mest, återigen, om uppbrott och skilsmässor. Som den skilda kvinnan i New York som rannsakar sig själv när hennes mamma i Tel Aviv – får en förlorad make tilldelad sig av den så kallade specialtjänsten. Ja, återigen Kafkaartat.

Trots att det är noveller slukar jag boken som en fulländad helhet, vill veta mer om vad Nicole Krauss har att säga om det där att vara människa. Och jag imponeras av att hon, oavsett form, är en så skarp intellektuell, men att hon samtidigt ruskar om något långt inom mig, skickligt slingrar sig in i både hjärna och hjärta, med livsöden som stannar kvar, långt efter sista novellens slut.