Recension – FILM

Recension: Australiensiska filmen ”Relic” är skräckinjagande om demens

2:22 min

När Ednas minne försämras blir livet snart en levande mardröm i den australiensiska skräckfilmen Relic.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Relic
Regi: Natalie Erika James
Skådespelare: Robyn Nevin, Emily Mortimer, Bella Heathcote
Genre: Skräck
Biopremiär: 19/2
Betyg: 4 av 5

Jag minns när vi besökte min gammelmormor, Mormor Rut på demensboendet.

Jag minns att hon inte brukade minnas mig.

Men hon var en varm person, som bjöd frikostigt från den chokladask hon glömt att vi just gett henne i gåva. Som 10-åring åt jag girigt, men till slut tackade jag nej, för att hon åtminstone skulle ha några praliner kvar till sig själv. "Men, tänk vilka barn som inte äter godis!", brukade hon säga då.

”Relic” är en film där demensen är betydligt mörkare, än i mina nostalgiska minnen av Mormor Rut.

Mormor Edna bor fortfarande i sitt mörka och murriga hus, när hennes vuxna dotter och barnbarn kommer hem för att ta hand om henne. Men ganska snart börjar de upptäcka att både huset och mormor Edna är på väg att förändras.

Glömska. Finns det något läskigare än det? Ett helt liv har du vetat vem du är, var du bor, vem du är gift med eller vilka dina barn är. Edna kämpar mot glömskan, men tappar fotfästet och blir snart både skräckslagen och skräckinjagande.

”Relic” vet att göra rädslan lika stor för de närstående, som för Edna. För läskigare än glömska är kanske ändå att stå på sidan om och inte kunna göra någonting åt den?

Regissör Natalie Erika James gör psykologisk skräck i samma skola som sin landsman, Babadook-regisören Jennifer Kent. Skräck som vill visa vilka vi människor egentligen är, bakom alla våra försvar.

Och långfilmsdebutanten James bygger obehaglig stämning som ett proffs, mycket genom smart klippning av obetydliga vardagssysslor som dammsugning eller att slänga skräp soporna.

Just när ”Relic” är på väg att förlora sig själv i sina metaforer, som när Ednas hus blir en fuktskadad labyrint, där gångarna blir mindre och mindre, lyckas den avslutas med något så hjärtskärande vackert att det snart är bortglömt.

En sista sorgsen kärlekshandling som får tårarna att vattnas och mina minnen av Mormor Rut att välla fram.