Recension: Babetta av Nina Wähä
Nina Wähäs roman ”Testamente” från 2019 fick Sveriges Radios Romanpris av lyssnarjuryn och nu kommer ”Babetta”.
Romanen handlar om Katja och Lou, tajta vänner sen teaterlinjen på gymnasiet, men när Lou blev filmstjärna i kostymdramat ”Babetta”, fick Katja ge upp skådisdrömmen.
Om ”Testamente” var kraftfull och flödande är ”Babetta” i stället otydlig och stundtals tråkig, tycker Kulturnytts recensent Anna Tullberg.
Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
Vattnet i swimmingpoolen är klorblått, smoothien gjord på grönkål och tidigt i ottan kommer den privata yogainstruktören för ett svettigt fitnesspass.
Det är hett som i helvetet denna sommar i den inhägnade lyxvillan vid franska Rivieran och Lous kropp får inte svälla en millimeter om hon ska ha chans på en roll i nästa Tarantinofilm. Hon lever hos sin franske älskare, den berömde fotografen från genombrottsfilmen ”Babetta”.
Han är en äldre kulturman, en slem och gränslös typ. När Lou känner sig ensam kallar hon på Katja, och hon kommer sin vana trogen som ett skott. Tonårssymbiosen mellan vännerna verkar finnas kvar. De sover tillsammans, använder samma kläder, går på fest utan trosor under designerklänningarna.
Men handlar det verkligen om vänskap? Eller har den glidit över i besatthet? För vad är det egentligen Katja är ute efter, förutom korta och härliga stunder i Lous strålkastarljus? Jag blir aldrig helt klok på det.
I ”Testamente” fanns en skälmaktighet och säkerhet i berättandet som gav romanen en oemotståndlig kraft. Nina Wähä förlorade aldrig läsaren ur sikte.
”Babetta” är i stället mer vag och trevande – för sådan är berättarjaget Katja. Hon vet inte var hon har varken sig själv eller Lou och hon återger hela tiden händelserna i huset med osäkra ord som ”kanske”, ”ibland” och ”någon sorts”.
Så vad handlar egentligen romanen om, under poolens lyxiga yta? Avtrubbade samtidsmänniskor? Nedbrytande kändisskap? Film?
Texten driver ganska duktigt på framåt och de obehagliga undertonerna finns där, liksom den existentiella ensamheten hos filmstjärnan som börjat krokna på konkurrensen.
Men jag saknar en blottlagd nerv – och jag går lite vilse. Ja, stundtals har jag faktiskt tråkigt bland alla filmreferenser och kalorisnåla mellanmål.
