RECENSION – LITTERATUR

Recension: De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa

2:06 min
  • Yoko Ogawa är en av Japans största samtida författare och aktuell på svenska med ”De förlorade minnenas ö”.

  • Det är en dystopiska roman, skriven på 1990-talet, som utspelar sig på en ö helt avskuren från omvärlden.

  • Kulturnytts Katarina Wikars har läst en känslig roman om en ö där regimen godtyckligt utplånar föremål och också minnena av dem tills nästan inget återstår.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det är en ö. Avskuren från omvärlden. Här finns en regim som aldrig visar sig utom som den hemliga polisen som gör raider hemma hos befolkningen. Vad letar de efter? Jo, saker som de har bestämt ska utplånas.

Människorna fogar sig, gör sig av med och glömmer. Utom en och annan – som berättarens mamma, skulptören, som envetet sparar de förbjudna föremålen i en byrå tills hon en dag blir bortförd av myndigheterna.

Yoko Ogawa hör till mina favoritförfattare. Jag har läst ytterst oroande noveller av henne med ambivalenta kvinnor i fokus. Ofta handlar det om makt och besatthet och om att göra ont i vardagen.

Hon kan som ingen annan skildra tunnelseendet eller hur man böjer sig in i allt snävare ramar.

Temat går igen även här. I romanens centrum finns en ung kvinna med ett reducerat hjärta som gömmer en man med för många minnen i källaren, sluter honom inne. Huvudpersonen skriver också – tills böcker blir förbjudna – på en roman om en instängd kvinna som av sin maskinskrivningslärare och pojkvän berövas sin röst.

Jag är inte helt säker på Yoko Ogawa vill med sin roman.

Kanske uppmana till motstånd då invånarna på ön aldrig protesterar utan bara fogar sig och frivilligt gör sig av med det som myndigheterna till synes slumpartat bestämmer ska förbjudas?

Det är lite gammal science-fiction – Orwells storebror över alltihop – ett avskalat samhälle, långt före dagens medieöverflöd och desinformationskaos.

Det finns luckor i Ogawas samhällsbygge men kanske är hon mer intresserad av de inre mekanismerna.  

Samtidigt är det en gripande roman om kollektiv och individuell minnesförlust, känslomässiga tomrum som det illavarslande nog går att anpassa sig till. Språket dröjer vid det taktila, detaljerat, fullt av sinnesförnimmelser: hur fingertopparnas beröring försöker få människan att erinra sig; den söta smaken av förbjudna karameller som explosioner mot tungan; berättelsernas kvarvarande kraft att bevara det som är borta.