RECENSION – LITTERATUR

Recension: De unga vi dödar av Eija Hetekivi Olsson

2:19 min
  • Eija Hetekivi Olsson, började sin romansvit om Miira med ”Ingenbarnsland”, fortsatte med ”Miira” och nu kommer den tredje och avslutande delen ”De unga vi dödar”.
  • Miira har blivit vuxen och kämpar för att nå fram till sin 15-åriga dotter Nova – som mobbas i skolan, men inte vill ha sin mammas hjälp.
  • Kulturnytts Martina Lowden har läst en bok som är lika mycket brännande kärleksroman som isande skräckhistoria.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: De unga vi dödar
Författare: Eija Hetekivi Olsson

Sist vi mötte Miira sprang hon segerviss mot vuxengymnasiet för att erövra ett nytt liv. Nu har mer än 15 år gått och det är 2006. Bara ett par terminer kvar tills hon tar sin examen som gymnasielärare i samhällskunskap och historia.

Med skärpa och humor skildras Miiras sista utbildningsår, men romanens hjärta är hennes relation till sin 15-åriga dotter, Nova, som mobbas i skolan.

Miira försöker begripa vad som händer, stötta sitt krisande barn och ställa de skyldiga till svars. Men Nova drar sig undan. Hon ljuger, döljer och vill inte ha hjälp.

Stora delar av ”De unga vi dödar” handlar om tillit – hur mödosamt den vinns och hur lätt den förloras.

Ibland blir det melodramatiskt, som när den tafsande chefen på Miiras kvällsjobb visar sig ha blodsband till mobbarna och därför ger henne sparken. Ibland är det svårt att få grepp om Nova – vem är hon, bakom alla sina försvar? Men skildringen av hennes mors försök att nå fram till sitt barn är lika mycket brännande kärleksroman som isande skräckhistoria.

De första böckerna om Miira drevs framåt av det okuvliga liv som genomsyrade både huvudpersonen och hennes vidunderliga språk. Hon var den ensamma överlevaren, behärskade striden och flykten till fulländning.

Men föräldraskap är sårbarhet.

Eija Hetekivi Olssons val att slutligen skriva fram också den totala maktlösheten gör en redan stark romansvit ännu starkare. I stället för framgångssagan om slagskämpen får vi anhörigskildringen från slagfältet.

Den är förkrossande.