Recension: Demonernas dans av Esther Singer Kreitman
”Demonernas dans” från 1936 beskriver en judisk flickas liv vid förra sekelskiftet har för första gången översatts till svenska
Esther Singer Kreitman kommer från den litterära Singerfamiljen men tvingades länge stå i sina bröders skugga.
Boken är en uppgörelse med tidens kvinnoförtryck och beskriver en hederskultur inifrån.
Titel: Demonernas dans
Författare: Esther Singer Kreitman
Översättare: Salomon Schulman
Jämförelsen med storebror är tyvärr oundviklig, eftersom som Esther Singer Kraitman också beskriver det polskjudiska livet kring förra sekelskiftet.
Även hon blåser liv i shteteln, staden där de chassidiska judarna bor med sina traditioner, vedermödor och glädjeämnen. Där har männen tinningslockar och de gifta kvinnorna peruker.
Men hos Esther Kreitman är det något mindre av sentimentalitet och kanske också mindre av förlåtande humor. Det är en förtryckt kvinna som skriver och hon gör det utifrån ett självbiografiskt perspektiv.
Dvoyrele är huvudpersonen och redan som väldigt ung ifrågasätter hon sin positions som dotter i familjen:
Varför ankommer det på henne att mer än någon annan behöva ta konsekvenserna av den besvärliga tid som de genomlider? Det vore inte lika svårt om hon åtminstone fått ett erkännande. Om man inte ansett att hon bara var skapad till en köksa utan rätt att ställa andra krav.
Språket i ”Demonernas dans” är levande och doftrikt och översättningen är skickligt gjord.
Det hackar ingenstans i denna gripande och välskrivna berättelse om en ung kvinnas försök att hitta en plats för sig själv i en värld fylld av det vi i dag kallar hedersförtryck och tvångsgifte.
Romanen faller isär i två delar. Först handlar det om hela familjen. I den andra delen beskrivs hur Dvoyrele är äldre, familjen flyttar till Warszawa och hon lämnar eller nästan flyr familjen för ett arrangerat äktenskap i Antwerpen.
Först då växer texten och komplexiteten till att bli gripande litteratur.
