Recension: Det fallna imperiet av Martin Kragh
Den stora förtjänsten med ”Det fallna imperiet” är att författaren inte ger upp inför komplexiteten.
Han genomför den långa golgatavandringen från tsardömet till dagens krig över oändligt många vassa detaljer. De stora perspektiven behövs för att se en linje. Den tecknar Kragh.
Framförallt besitter han den kunskap som behövs för att se hur historiens kugghjul griper in i varandra.
Martin Krags bok är en sådan där gammaldags bok som jag nästan inte trodde skrevs länge. Författaren använder aldrig ordet ”jag”, placerar sig aldrig i sin berättelse med en personlig anekdot. Detta är skrivet av en allvarlig, allvetande och osynlig berättare vars ambition är att lägga stora och små fakta på plats. Rätt plats.
Undertiteln är ”Ryssland och väst under Vladimir Putin” men Martin Kragh går förstås längre tillbaka. Ja, i Ryssland går allt längre tillbaka, det förstod jag den gången Solzjenitsyn besökte Stockholm och inför en häpen samling journalister förklarade sitt fosterland. Reportrarna ville ha dagsaktuella uttalanden. Men när det gäller rysk historia står evigheten höst upp på listan över dagens händelser. Solzjenitsyn talade om det tsarryska arvet. Där någonstans börjar också Martin Kragh. Två tredjedelar av boken handlar om Ryssland innan Putin.
Kragh citerar Fukuyamas kända fras om historiens slut. Kraghs synvinkel är den motsatta: hur allt som inträffar fortsätter i något annat. Den stora förtjänsten med ”Det fallna imperiet” är att författaren inte ger upp inför komplexiteten. Han genomför den långa golgatavandringen från tsardömet till dagens krig över oändligt många vassa detaljer. De stora perspektiven behövs för att se en linje. Den tecknar Kragh. Men framförallt besitter han den kunskap som behövs för att se hur historiens kugghjul griper in i varandra.
Där Västvärlden och Ryssland trasslar in sig i varandra bränner det till, som när Martin Kragh skriver om hur USA:s krigföring i Syrien har påverkat Putins krigslust. Jag kan däremot sakna bilder av vardagsliv i Ryssland, men vardagen är inte Kraghs intresseområde. I gengäld trålar han i arkiven och drar fram decenniers uttalanden, alla signaler som Putin och de andra sänt under åren och som väst ofta missat.
Kragh psykologiserar inte. Inget tal om Putins ondska eller galenskap. Och ekonomiska förklaringsmodeller används med försiktighet. Istället framträder långsamt ett Ryssland där stridsvagnarnas pansarplåt är luftigare än myterna. Fascinerande.
