Recension: "Det tredje riket" av Karl Ove Knausgård

• Karl Ove Knausgård kommer med tredje delen i sitt pågående apokalyptiska romanprojekt.

• Efter en utflykt till 1980-talet och Ryssland i del två "Vargarna från Evighetens skog", är vi tillbaka i den onormalt varma augustimånaden där den olycksbådande morgonstjärnan stiger på himlen bland de norska fjällen.

• Kulturnytts kritiker Anna Tullberg tycker det är djävulskt bra.

Titel: Det tredje riket
Författare: Karl Ove Knausgård
Översättning: Staffan Söderblom

Jag har väntat på den här boken som en gång i tiden en ny platta av David Bowie. Det står på baksidan av "Det tredje riket" att det är en fristående roman. Men läs allihop från början för de hänger verkligen ihop.

Nu är det personerna som fanns i bakgrunden i Morgonstjärnan som stiger fram och berättar. Arnes sensibla fru Tove, till exempel. Inifrånskildringen av hur hon upplever gränserna mellan livet och döden lösas upp, med små, små förskjutningar. Den är gastkramande och magnifikt skriven.
Och så landar begravningsentreprenören Syvert, som Knausgård ägnade 350 sidor åt i del två, från sin resa till Moskva. Bakfull och eländig. Inte en enda människa har dött i Norge medan Syvert varit borta.
Vad händer om folk slutar dö, förutom att ingen längre behöver begravas? Det är bara i fiktionen den tanken kan prövas på ett framgångsrikt vis.

De många historierna börjar alltså knytas ihop och spänningen stiger. Är det faktiskt själva djävulen som fastnat på film där i skogsgläntan där black metal-bandets medlemmar avrättats på ett ja, omänskligt vis. Och varför är det bara Tove som ser fyra kattungar, när de väl bara var två och nu dessutom är döda? Den uppmärksamme och minnesgode läsaren kan i viss mån börja lägga ihop ett och ett. Vi andra kan lyckligtvis börja om från början och upptäcka nytt. Tankegodset om livets och dödens utkanter är både omfattande och utmanande.

Jo, nån enstaka person i "Det tredje riket" är mindre sann och bleknar därmed snabbare, men det mesta är faktiskt just djävulskt bra. Med en existentiell exakthet som hos Marcel Proust, med en berättarenergi som hos den piggaste Stephen King och med psykiska malströmmar à la David Lynch skriver Knausgård sig längst in i minsta söndertuggade nagelband och blottlägger alla våra neuroser mitt i vardagen, samtidigt som han öppnar världen. Och portarna till helvetet.

Det här kan nog sluta hur som helst. Tur att Knausgård är så snabb på att skriva för jag säger bara: hit med del fyra. Nu.