Recension – konst

Recension: Dirty Evidence av Lawrence Abu Hamdan

4:08 min
  • Konstnären Lawrence Abu Hamdan är expert på ljud.
  • I sin aktuella utställning på Bonniers konsthall utforskar han sambandet mellan ljud och våld i olika former.
  • Men det är först när man blir osäker på vad som sant och inte som själva konsten lyfter, menar vår kritiker Mårten Arndtzén.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Dirty Evidence
Konstnär: Lawrence Abu Hamdan
Var: Bonniers konsthall
Pågår: Till 7 november

Att hålla föredrag har blivit ett populärt sätt att göra konst på. Det börjar nästan bli en genre: föredragskonst. Ofta filmar man helt enkelt sig själv när man läser något smart ur ett papper, eller så kliver man åt sidan och låter själva texten flöda fram på en skärm.

I bästa fall skruvar man till det lite, och gör betraktaren osäker: vad är egentligen sant, av det som sägs, och vad är hitte-på? Då kan det faktiskt lyfta. Som i libanesisk-amerikanske Walid Raads fenomenala liveföreställning på Moderna museet förra våren, ett svindlande stycke samhällskritisk berättarteater där gränsen mellan fakta och fiktion helt sattes ur spel. Men den, föreställningen alltså, sattes i sin tur ur spel av corona.

Lawrence Abu Hamdans föredragskonst är betydligt torrare än Walid Raads, åtminstone vid första anblicken. Men det kompenserar han med våld. Brutaliteten ligger som en fet basvibration under hela utställningen på Bonniers konsthall. Man kan med fördel börja i mitten, med den stora installationen Earwitness Inventory: en dunkel sal full med saker - ett blomkålshuvud, en bildörr, en påse tomater - vars enda gemensamma nämnare är att de kan användas för att göra ljud som låter som något helt annat.

Hur då? Lugn, det finns ett föredrag. En stor skärm mitt i salen lägger bokstavligen ut texten om hur saker och ting ofta låter annorlunda än vi tror att de gör. I synnerhet när det handlar om våld, något vi som lever i relativt ordnade samhällen, eller stadsdelar, sällan upplevt i verkligheten - men däremot konsumerat i mängder i olika fiktiva format där våldets läten fabricerats med hjälp av sånt som blomkålshuvuden och bildörrar.

Här öppnar sig ett glapp mellan upplevelsen och händelsen, sinnesintrycket och tinget i sig; en osäkerhet som kan bli direkt livshotande om man, till exempel, haft oturen att hamna på Saydnaya, ett ökänt fängelse i Syrien där fångarna stressas och torteras med ljud. Flera av verken på Bonniers krestar kring Saydnaya, och de är både otäcka och fascinerade - som en bra dokumentär eller ett medryckande föredrag - men det är först när jag får möta historikern och tidsresenären Bassel Abi Chahine som "Dirty Evidence" flyger, för mig.

Bassel är något slags historiker, med inbördeskrigets Libanon som forskningsfält. Dessutom är han reinkarnationen av en mycket ung man, en barnsoldat som dödades i kriget. Påstår han.

Och därmed slås porten ändå upp till det där osäkra: vad är egentligen sant och inte? Vilket, alldeles oavsett vem Bassel är eller var i sitt förra liv, är själva poängen. En aktiv politik för glömska, i Libanon, har nämligen skapat ett glapp av samma typ som det mellan tingen och ljuden, men i tiden.

Ett glapp som Abu Hamdan blottar, effektivt, just genom att sätta den där svävningen mellan fakta och fiktion i verket.

Så absolut: ett föredrag till, gärna för mig - så länge det inte håller sig till sanningen.