RECENSION - LITTERATUR

Recension: Djur av Lise Tremblay

2:32 min

Författaren Lise Tremblay återvänder i sin litteratur till den franskspråkiga landsbygden i nordvästra Kanada. Hon slog igenom stort med ”Hägern”. Nu kommer den fjärde kortromanen, ”Djur”.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Djur
Författare: Lise Tremblay (Hägern, Saguenay)
Originaltitel: L'Habitude des bêtes
Översättare: Elin Svahn

När reser man sig och går? Från familjelivet? Från yrkeslivet? Lämnar allt det man uppnått bakom sig?

Det kan vara den dagen man av en slump får en övergiven hund att ta hand om.

Så var det för Benoit, han är inte tandläkare i Montreal längre utan bor i en liten stuga med utsikt över en sjö i norra Quebec. Med hunden Dan.

Fast nu är hunden gammal, har cancer och han lyder grannkvinnan Minas råd: Du borde låta honom dö i lugn och ro.

Dan är med mig hela tiden. Den här vintern kommer han inte att vara det.

Lise Tremblay vet något om trakter där alla som inte är födda på platsen är utomstående, där man fogar sig, finner sig i sakernas ordning, upprätthåller klasskillnaderna också underifrån.

Benoit är för alltid Doktorn och han har lärt sig att inte blanda sig i. Här finns samma hierarki som hos de av byborna så förhatliga vargarna. Om du lägger dig i så vänder sig till och med flockens svagaste emot dig.

Byn blir överhettad i jakttider och de gamla maktstrukturerna utmanas av den nya unga viltvårdaren.

Denna korta roman där inga ord är överflödiga läser man på en dag men den blir kvar i minnet. Hunden ska dö, grannkvinnan ska dö, Benoits dotter Caroline ska äntligen få ta bort sina förhatliga bröst. Sedan hon var liten har hon velat vara ett ingenting.

När hon vid 33 års ålder säger till sin far att hon älskar honom blir han bara skrämd.

Det var först på gamla dagar med hunden Dan som godheten kom till Benoit, innan var han bara rik. Genom Dan lärde han sig älska – också sina ensamma grannar.

”Djur” är en bra roman att läsa i livets nedförsbacke. En roman om att förbereda sig och vänja sig av med, när man kramar någon framledes är det inte av begär utan av medkänsla.

Men än kan det finnas tid för en liten ankuppfödning.