Recension – FILM

Recension: Dune med Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson

1:59 min
  • Den har skjutits upp gång på gång, men nu är det slutligen dags för en av årets mest storslagna filmpremiärer: Dune.
  • Frank Herberts romanklassiker är en av tidernas mest inflytelserika sciencefiction-berättelser, komplett med handelskrig på ökenplaneter, hjältedåd och gigantiska sandormar.
  • Kulturnytts recensent Joakim Silverdal försöker gnugga ökensanden ur ögonen och gapar samtidigt över en film som lyckas så väl med att fånga känslan i Herberts mytiska berättelse.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Film: Dune
Baserad på: romanklassikern Dune av Frank Herbert
Regi: Denis Villeneuve (Arrival, Blade Runner: 2049)
Skådespelare: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac och Stellan Skarsgård m.fl.
Betyg: 4 av 5

Joakim Silverdal, du har sett Dune. Hur var den?

Det känns som att jag fortfarande försöker gnugga ökensanden ur ögonen, för det här är en scifi-berättelse med helt galet galaktiska proportioner. Vi pratar fejder mellan planeter, djupdykningar i saker som religion och kultur, svekfulla dolkstötar i ryggen och sandormar som är stora som höghus.

En sak kan jag säga redan nu. Den är överjordiskt vacker och det är den bästa Dune-skildringen hittills.

Ja, för det här är inte första försöket att filmatisera den här boken, eller hur?

Nej. Regissören Alejandro Jodorowsky gjorde ett legendariskt försök, som till slut rann ut i sanden under 70-talet och David Lynch 80-talsversion anses av många, inklusive honom själv, att vara ett rätt misslyckat försök.

Men, vad är det med Dune som lockar så många då?

Boken är en mystisk och mytisk tegelsten.

Herbert var smart nog att både måla fram sin värld med hjälp av fascinerande rymdfarkoster, men att också ge rejält med utrymme åt sånt som religiösa riter eller folkslagens olika seder.

Det är det som gör att läsaren plötsligt står där bredvid Paul i sanden på Arrakis.

Men det är också det som gör Dune svår att filmatisera. Och anledningen att regissör Denis Villeneuve lyckats med den här filmen är att han försökt fånga just det där, bokens känsla.

Är det här filmen som omvänder en scifi-skeptiker?

Nja, men i Dunes bästa stunder satt jag där i mörkret med ett sug i magen och bara gapade, medan jag samtidigt torkade handsvetten på byxorna. Jag kände mig liten och rymden kändes enorm, precis som det ska vara.