RECENSION – FILM

Recension: Filmen Gagarine av Fanny Liatard och Jeremy Trouilh

2:47 min
  • Den omtalade filmen ”Gagarine” utspelar sig i ett lägenhetskomplex som byggdes 1963 och döptes efter den sovjetiska rymdfararen Juri Gagarin.
  • Men det som börjar som en socialrealistisk berättelse med dokumentära inslag utvecklas till en oväntat rymddröm med magiskt realistiska inslag.
  • Kulturnytts Emma Engström har sett en film som lyckas fånga både det fantasifullt storslagna och det realistiskt smärtsamma.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Gagarine
Regi och manus: Fanny Liatard, Jérémy Trouilh och Benjamin Charbit
I rollerna: Alséni Bathily, Lyna Khoudri, Farida Rahouadj och Finnegan Oldfield
Premiär: På bio 27 augusti
Betyg: 4 av 5

Det var länge sedan det t-formade röda lägenhetskomplexet var ett toppmodernt billigt boende för fabriksanställda och andra arbetare. Nu är allt trasigt och förfallet.

Bland de boende gryr konflikten: ska man ligga på så att kommunen renoverar upp huset eller ska man ligga lågt så de inte river det?

Tonårige maskrosbarnet Yuri håller på lag ”ligga lågt”. Hans mamma har stuckit med en ny man och han bor själv i lägenheten. När han lagar och fixar, så att de boende i alla fall ska ha ljus och en fungerande hiss, är det också för att han inte har något alternativ.

Så här långt låter ”Gagarine” som en socialrealistisk historia med dokumentära inslag. Och visst, här finns arkivbilderna från de blomstrande 60-och 70-talen. Men det är magisk realism som för den här energiska och överraskande berättelsen framåt, och Yuris fantasier om att huset är en rymdfarkost och han en astronaut.

Filmarna öser på med rymdmetaforer: Den bortglömda förorten som svävar omkring, ljusår från centrum. Och rent estetiskt: miljonprogrammets upplysta fönster som stjärnor på Parishimlen. Och just som symboliken börjar kännas uttjatad blixtrar den till och blir en otroligt stark och rörande bild av total isolering och övergivenhet.

”Gagarine” är som tur är ingen hyllning till de kolossala och konforma drömmar huset byggdes på, utan ett känslosamt erkännande av människorna som bodde där.