RECENSION – KONST

Recension: Gestus av Lisa Jonasson och Matti Kallioinen på Uppsala konstmuseum

3:58 min
  • Lisa Jonasson och Matti Kallioinen har varit konstnärligt verksamma sedan början av 2000-talet. Nu ställer de ut tillsammans på Uppsala konstmuseum.
  • Privat är de visserligen ett par, men de gör inte konst tillsammans och har varsin särpräglad stil.
  • Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén har sett en utställning på Uppsala konstmuseum som blottlägger konstens mirakel.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Gestus
Konstnärer: Lisa Jonasson och Matti Kallioinen
Plats: Uppsala konstmuseum
Pågår: Till 22 augusti

Lövansikte.
Lieman.
Saxfé.
Rotbläckfisk?

Jag försöker fumligt fånga upp gestalterna i Lisa Jonassons diabildspel "Rotpost", med ord. Det går sådär, men karaktären hos de namn som anmäler sig säger kanske ändå något om terrängen hennes små figurer rör sig i.

Blompojke. Spindelkvinna.

I utställningsfoldern beskriver hon dem som resultatet av en lek, där hon samlat på små "bitar" av olika slag, tillräckligt små för att få plats i en diabildsram, och letat efter gestalter i dem - en profil, en gest, en kropp i nån slags rörelse.

Man kunde också kalla det: Liv.

När Jonassons projektorer slocknar vaknar något annat, i den här salen. Strax under taket hänger en ensemble av genomskinliga, vita kroppar med flammande röda hår och stela maskansikten.

När spottarna tänds och Matti Kallioinens hemmasnickrade slagverk börjar jobba, kommer också de rödhåriga spökena till liv - med hjälp av sina inbyggda, och ljudliga, små fläktar. Tänk, vad litet luft kan göra!

Lisa Jonasson och Matti Kallioinen är visserligen ett par, men de gör inte konst tillsammans och har varsin särpräglad stil. Men här har de funnit en gemensam utgångspunkt i sitt intresse för ingenmanslandet mellan levande och dött.

Kallioninens luftandar balanserar i det längsta liksom på gränsen, lite mer tvekande än Jonassons små ljusväsen, som inte verkar ha en tanke på att återvända till skuggorna.

Kanske har de siktet inställt på något av hennes collage, i papper eller metall, där liknande figurer befolkar sina egna, färgstarka sagovärldar; eller någon av de nya skulpturerna i balsaträ där de också får ta plats i rummet, som förkroppsligade gåtor.

Försjunker du på allvar i någon av dem är din förhandsbokade besökstid på 50 minuter snart slut.

Kallioinen är mer abstrakt, i skulpturer och reliefartade målningar som verkar vilja sträcka sig bortom det arkaiska, ända in verklighetens grundstrukturer: rumtiden, fotosyntetsen och såna saker. Jag vet inte om han når ända in där, men här fungerar det bra som ett slags visuellt komp, till Jonassons glasklara mysterier.

"En av konstens funktioner är att återfå en slags laddning i tillvaron. Att återförtrolla", säger Matti Kallioinen i foldern.

Och det är precis vad de lyckas med här: att blottlägga det mirakel som det faktiskt är att någonting kan föreställa någonting det inte är - att döda ting blir levande för oss - och att de samtidigt kan vara något mer än bara avbilder.

Något friare.