RECENSION – LITTERATUR

Recension: Ilse Aichingers debutroman ”Det större hoppet” från 1948

3:06 min

En angelägen bok, om en grupp judiska barn under andra världskriget, skriven som en tidlös allegori.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Det större hoppet
Författare: Ilse Achinger
Översättare: Ebba Högström
Originaltitel: Die grössere Hoffnung 
Utgivningsår: 1948

Världskartan på väggen får liv, på den seglar ett skepp med barn som måste fly. De har fel mor- och farföräldrar, de har inga pass och inga visum. Där finns ett väntrum fullt av människor som väntar på att få avslag men som inte slutar att hoppas. Hur kan det komma sig att vartenda kylskåp har en garanti men människor ingen?

Så börjar den enda roman Ilse Aichinger skrev, och det gjorde hon i 25-årsåldern, då strax efter andra världskriget, i Österrike. Det är en språkligt avancerad roman med ett för alla tider angeläget ärende.

Ellen har en judisk mormor, och en utvisad mamma på andra sidan havet. Hon har en soldatpappa som brutit all kontakt men riskerar inte att deporteras. Ellen drömmer om en tillhörighet och tar på sig den gula stjärnan bara för att inse att den betyder döden. Hennes vänner lever under detta hot men är för små för att förstå vad det innebär, de får inte längre leka i parken utan leker redan på begravningsplatsen, varför lär de sig då engelska när de ändå ska hämtas en natt?

Vad är det större hoppet, är det att ta sig över den inre gränsen? "Hjälp mig ta mig över vattnet även om jag måste stanna kvar här." I tablåer med djupa hål emellan framskrider denna berättelse, mellan högstämdhet och krass saklighet. Mormor tar giftet innan de hinner hämta henne.

Ilse Aichinger var med i Gruppe47, och är påverkad av språkkritiken dessa år efter kriget, det handlar om att lära sig tyskan på nytt, ”som när en främling lär sig ett främmande språk, försiktigt, som när man tänder ett ljus i ett mörkt hus”, skriver hon. Och hon handskas också egenmäktigt med språket, bildrikt sprängs det med de sista sakerna, till slut återstår bara bomber, slakthus, kratrar.

Var är freden? Vi måste alla vara den! utropar Ellen när alla redan är borta. Finns där en bro eller ett ingenting?

Detta är en roman ibland nästan omöjlig att komma vidare i. Och imorgon blir idag och idag blir i går. Vi vill vara kvar, skriker barnen, inte bli körsbärsträd.