Recension: Kejsaren av Portugallien på Göteborgs stadsteater

• När Göteborgs stadsteater återöppnar efter pandemirestriktionerna är det med Selma Lagerlöfs vemodiga berättelse ”Kejsaren av Portugallien”.
• Mitt på scenen står en pytteliten stuga – och där utspelar sig stora delar av berättelsen – och det skapar en snygg bild av den lilla tillvaron och stora världen utanför.
• Kulturnytts recensent Jenny Teleman har sett ett ärligt skillingtryck som hon förväntat sig direkt, men blir trots det förtjust.

Verk: Kejsaren av Portugallien
Scen: Stora scenen på Göteborgs stadsteater
Regi: Pontus Stenshäll
Scenografi och kostym: Maja Kall
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
I rollerna: Fredrik Evers Marie Dellskog Eline Høyer mfl

Göteborgs stadsteaters funkisdröm till hus från 1934 har varit under renovering sen våren 2020. I helgen slog man upp porten med ny mingelbar, fixade rör och Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien” på Stora scenen.

En klart vemodig inledning på en nyrenoverad tid, Selma Lagerlöfs sorgespel om far och dotter i backstugan, hon uppslukad av storstaden han kvarlämnad hemma i skogsbrynet.

Pappan. Som här längtar så väldigt att hela scenen blivit skog och minnet av en flicka. En jätteduk av filmade tålmodiga björkstammar, förstorade barndomssmultron, oroliga insjövågor och rastlösa moln i rummet. Och mitt i denna väldiga flytande naturvärld som roterar och löser upp sig i takt med att pappa Kejsarens huvud mjuknar.

Mitt på det tomma vida golvet, står en oerhört liten, skev stuga. I den Skansen-friggeboden spelas sedan det mesta av pjäsen. Helt klassiskt, med förkläde och vedspis och kökssoffa.

Så stor skillnad på därute och därinne kan man ju inte egentligen ha. Men det har uppsättningen har det helt lättsinnigt gjort det ändå och ja, hemma blev stort och trångt, borta likaså.

”Kejsaren av Portugallien” blir sedan en musikhyllning till kärleken och vänligheten som ibland får en att gömma händerna i ansiktet – som under en hisnande pretentiös föreläsning om vad kärlek är. Och ibland svävar av allvar och känslighet.

Ett ärligt skillingtryck med pop-gitarr som parat sig med en naturfilm är nog ganska nära. Inte det jag förväntat mig direkt, vilket ju alltid är lika förtjusande.