RECENSION – LYRIK

Recension: Nya dikter av Lotta Lotass

7:21 min
  • Lotta Lotass “Nya dikter” ställer en av samtidens frågor på sin spets: Vad är egentligen en bok?
  • Dikterna har funnits tillgängliga digitalt i tio år, men i vår har de för första gången getts ut i bokform.
  • Att kalla Lotta Lotass en av våra främsta författare framstår nästan som en förminskning, konstaterar Kulturnytts recensent Olof Åkerlund.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Nya dikter
Författare: Lotta Lotass

Lotta Lotass “Nya dikter” ställer en av samtidens frågor på sin spets: Vad är egentligen en bok? Inte för att det är något avvikande med detta alster, stilrent formgivet i mindre cooffee table-format så uppfyller det tveklöst den gamla Unesco-definitionen ”en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor”.

Nej, utan för att verkets titel är en sorts lögn.

Lotta Lottas nya dikter publicerades på nätet under samma namn 2011, vilket onekligen ger titeln en humoristiskt tvist.

Det roliga slutar dock där. Då liksom nu handlar det 36 korta dikter, som alla står intill en bild ur författarens privata samling, och som visar elefanter  i fångenskap – på zoo, cirkus eller annan träldom. Bilderna hade räckt för att fylla denna läsare av tung sorg. Mänskan är en uschlig varelse.

Dikternas strama utförande speglar fångenskapen. De börjar alla på samma sätt, har punkter på samma platser, är alla sex rader korta och tuffar på i orimmade, fyrtaktiga trokéer:

Kunde jag som klippan vila

nöjd i stilla, stumnad stelhet,

i ett slag mitt hjärta hejda

och bli lik den tunga stenen.

Kunde jag som bergens hällar

vittra bort i tidens strömmar

Det är lätt att läsa dikterna som ett uttryck för frihetslängtan, men grammatiskt befinner vi oss hela tiden inuti ett ofullbordat konditionalis där ordparet “kunde jag” som inleder och upprepas en gång i varje dikt, aldrig följs av ett “så skulle jag”.

Den sortens hopp är frånvarande eller förblir outtalat. Ändå måste man nog kalla det en längtan, inte till något annat utan mot upplösningen, ordlösheten. Ett slags intet som också är en evighet:

alltmer tona bort och stillna

i en djup, evärdlig tystnad.

Evärdlig, mängas, hugnad, förgätna, traktan, suckan, himlapällen, skymmel, fördevinden, centnertung … Äldre former, arkaiska och högstämda ord är en naturlig del av Lotass vokabulär och känns aldrig ansträngda eller anakronistiska. Snarare bidrar de att till på ett märkligt sätt ställa hennes skönlitterära texter utanför tiden.

Versmåttet runometer har använts på olika sätt genom poesihistorien, men förknippas kanske främst med eposet Kalevala. Och det blir ett driv i läsningen som får en vilja bläddra vidare, men då måste man ju ignorera elefanterna – och det går bara inte.

Jag läser:

Kunde jag som regnet strömma

ned till jordens djupa grunder,

där att danas om, att flykta

åter ut i havens famnar.

Kunde jag som strida flöden

stillna i det bottenlösa.

Och jag ser: En elefant som upplyst av en sorglig blixt balanserar på ett ben på en pall. Under hans öga: Vad som förefaller vara såriga spår av tårar.

Det vore förstås naivt att läsa en jagdiktning på människospråk som om den härstämmade från ett elefantiskt inre, men lika märkligt vore det att helt särskilja dikt och bild.

I livet och poesin är risken för empatibrist över artgränserna minst lika stor som den för antropomorfism. Men snarare än att leta efter en avsändare i dessa dikter så kan man också uppfatta hur de speglas i djur och människor såväl som kanske i universums fundament.

I en essä om entropibegreppet från 1998 redogör Lotass för hur konsten och litteraturen genom tolkningsarbetet till skillnad från fysikaliska system, mycket förenklat, inte rör sig mot oordning och död, utan varje ny läsning och kontext på samma gång  skapar variation och mening och kanske – skulle man kunna hävda – ett potentiellt evigt liv.

Man vill gärna läsa dessa dikter i ljuset av detta samspel mellan öppet och slutet. I ett strängt metriskt system varieras samma tema om och om igen, med total variation utan någon risk för energiförlust.

Att kalla Lotta Lotass en av våra främsta författare framstår nästan som en förminskning. Som att inlemma henne i en samtid och ett litterärt kretslopp hon på många sätt tycks stå utanför.

Hennes böcker är ofta egenutgivna i liten upplaga och vi är några som gör allt för att inte missa när det smygs ut någon ny essäbok om Rembrandts ”Nattvarden” eller fågelperspektivet genom historien, och som fortfarande grämer oss över att vi inte i tid fick höra talas om “Sparta” innan alla 300 ex, likt de en gång tappra krigarna, vandrat vidare.

Men vad är då en bok, vari består skillnaden att läsa samma text och betrakta samma bilder nu tio år senare, bläddrande snarare än klickande mellan dikterna?

Förutom att dikterna kommer att påminna mig om sin existens varje gång min blick faller på bokens rygg, så kommer jag bokstavligen och i överförd bemärkelse närmare både bilderna och texten. Trokéerna dunkar lite hårdare i mig, upplösningens lockelse blir lite starkare och när jag slagit igen boken återvänder jag genast till den digitala världen och donerar pengar till elefanternas frihet.