Recension: ”Promising young woman” med Carey Mulligan

• I ”Promising young woman”, som fick en Oscar för bästa manus, spelar Carey Mulligan en kvinna som lurar män att tro att hon är en full tjej, lätt att utnyttja för sexuella övergrepp.
• Regissören och författaren Emerald Fennell har gjort en pastellfärgad film om samtycke och hämnd.
• Kulturnytts recensent Emma Engström tycker att filmen är så välpolerad att den inte låter oss lära känna varken huvudpersonen eller männen hon så innerligt hatar.

Titel: Promising young woman
Regi och manus: Emerald Fennell
I rollerna: Carey Mulligan, Laverne Cox, Bo Burnham
Kan ses: Amazone prime video, bio
Betyg: 3 av 5

Det börjar på ett dansgolv. Kameran hänger vid chinosklädda skrev, under fylledansande håriga magar. På stället är också vår huvudperson, 30-åriga Cassie. Hon har satt i system att gå på krogen, leka full bortom vett och sans tills en kille tar med sig henne hem för att ligga med en förhoppningsvis medvetslös tjej.

Cassie lever för stunden då hon får spänna en spiknykter blick i killen och säga: Vad håller du på med? Att se hur konceptet samtycke tar form i hans hjärna: Ja just det, vi är två subjekt i rummet.

Varför utsätter Cassie sig för det här?

För att hämnas vännen Nina, som har tagit sitt liv. Nina som blev våldtagen och filmad av ett gäng killar när de läste till läkare på universitetet. Medan andras liv har gått vidare har Cassie fastnat i det 80-talsglansiga föräldrahemmet.

"Promising young woman" är i grunden en rape and revenge-film. Genren från 70-talet som har två beståndsdelar:

1. En kvinna blir våldtagen.
2. Hon eller någon annan tar en våldsam hämnd.

Men regissören och författaren Emerald Fennell (som skapat serien ”Killing Eve” och spelar Camilla i ”The Crown”) är varken intresserad av att visa våldtagna kvinnor eller slaktade förövare. I stället stoppar hon in hämnartemat i en annan genre: Collegefilmen. Det är smart.

Hon kommer undan exploaterande element och får precis den snygga pastellfärgade tragedi hon vill åt.

Men att para ihop två ytliga genrer ger också berättelsen problem. Det har inte med realism att göra, det här ÄR en hämnarsaga. Men även i en saga kan rollfigurer ges ett psykologiskt djup, som gör att berättelsen känns och blir viktig.

Filmen är ett färgglatt långfinger till tystnadskulturen runt sexuella övergrepp. Men ett så välmanikurerat finger att när det fälls ner har vi varken lärt känna Cassie eller männen hon så innerligt hatar.