RECENSION – LITTERATUR

Recension: Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

2:53 min
  • Hiromi Kawakami är en japansk författare född 1958, översatt till många språk och flerfaldigt prisbelönt.
  • Hon är aktuell med romanen ”Senseis portfölj”, där kapitlen kan heta Kycklingar, Syrsor eller Tjugotvå stjärnor – det man talar om när man egentligen vill säga något annat.
  • Katarina Wikars har läst en roman på skenbart enkel prosa där varannan mening saknas.

Författare: Hiromi Kawakami 
Titel: Senseis portfölj  
Översättare: Lars Vargö

Många år efter det att Tsukiko slutat skolan träffar hon sin gamle lärare på izakayan på hörnet vid järnvägsstationen. De dricker sig redlöst berusade på sake och äter den ena japanska smårätten efter den andra.

Det finns en sensualism i detta ätande: saltad scharlottenlök, tonfisk med fermenterade sojabönor, havsöron.

”Senseis portfölj” är en roman om en sorts kärlek som lever mest i föreställningsvärlden, som knappt hinner manifestera sig förrän den försvinner. Tsukiko är en ensam kvinna som jobbar på kontor och skyr relationer och som blivit kvar i sin ungdoms låtsasvärld. Hennes gamle lärare är en lika ensam änkling, som skriver bläckfiskpoesi om nätterna och reser till sin frus grav på en blåsig ö.

Hiromi Kawakami skriver en skenbart enkel prosa men där varannan mening fattas. Det resulterar i avbrutna slutledningar och människor som svarar på något helt annat än det de just hörde.

Denna språkliga och känslomässiga gleshet bryts då och då av absurda historier som den om Senseis fru som frivilligt äter giftig svamp för att hon har tråkigt. Ett långt parti utspelar sig endera långt inne i en berusning eller i gränslandet till döden.

För tio år sedan läste jag en annan roman av samma författare, ”Manazuru”, om en medelålders kvinna med en försvunnen make, om genomskinliga gestalter och om att lära sig leva i saknaden.

Jag var helt tagen och det slår mig att även denna – trots att den inte griper mig lika mycket – har samma grundstämning av vag närvaro, eller efemär tomhet som det heter i ”Senseis portfölj”.

Det finns en gränslös ensamhet i denna berättelse om åldrande människor som inte har en aning hur man når fram till varandra innan man druckit fem flaskor sake. Och jag vet inte hur det var genomförbart, men den har blivit både film och mangaserie.

Det är ändå omtumlande.