LITTERATUR – RECENSION

Recension: Singulariteten av Balsam Karam

3:05 min
  • Författaren Balsam Karam debuterade 2018 med den kritikerrosade och prisade "Händelsehorisonten".
  • Hon är född 1983 och arbetar också som bibliotekarie Rinkeby i Stockholm.
  • Annina Rabe har läst hennes nya roman ”Singulariteten” där vrede ersatts med sorg, men fortfarande är det utsatta mödrar och döttrar som är i centrum. 
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Singulariteten"
Författare: Balsam Karam

Ännu en gång är vi tillbaka med mödrarna, mormödrarna och barnen. I Balsam Karams nya roman förekommer i princip inga andra. En kurator, vars oväsentlighet förstärks av att han får nya namn varje gång han nämns, är den enda manliga person som påträffas.

Nej, det är en kvinnornas värld som är spelplatsen även för ”Singulariteten”, liksom i Karams förra roman, den dystopiska ”Händelsehorisonten”. Även till den nya romanen har hon hämtat sin titel från den mest fantasieggande delen av astrofysiken: De svarta hålen.

”Singulariteten” är den punkt där det svarta hålets innehåll koncentreras.

Och i Balsam Karams roman är det sorgen som är det svarta hålets mittpunkt.

I en namnlös stad ringlar cornischen – strandpromenaden – längs havet, vid foten av ett väldigt berg. Mitt ibland de sorglösa turisterna irrar en förtvivlad kvinna som letar efter sin försvunna tonårsdotter. Hon har letat i dagar och nätter, men nu är hon på väg att ge upp.

En gravid kvinna på ett tillfälligt jobbuppdrag i staden blir vittne till mammans självmord. Det kommer senare att visa sig att hennes eget barn dör innan födseln, och kvinnan är övertygad om att barnet dött i samma ögonblick som hon blev vittne till självmordet. Hon vägrar att låta det döda barnet lämna hennes kropp.

”Singulariteten” kretsar kring de två kvinnorna och deras parallella öden – och – när jag säger kretsar så menar jag verkligen att den rör sig i intrikata cirklar. Det är återblickar och omtagningar ofta ganska musikaliska. Romanens tre delar skiljer sig stilistiskt ganska markant från varandra. Det finns en orolig energi kring Balsam Karams prosa, som om att hon i likhet med sina förtvivlade romanfigurer inte kan finna ro. Rastlösheten är en vital del av romanens särdrag, men det gör också att den bitvis känns ganska splittrad. Och den starka symbolism Karam arbetar med skapar också en viss distans.

Men här finns många stycken som är oerhört vackra, och prosan kryper sig närmare läsaren i bokens sista delar. Förlust, flykt och moderskap bildar en hård kärna. "Singulariteten" må kännas fragmentariserad ibland, men den är aldrig någonsin ofokuserad.