Recension: Snöänglar på SVT
- Efter Tunna blå linjen kommer nu SVT:s nästa stora dramasatsning.
- Serien "Snöänglar" kretsar kring en förälders värsta mardröm: ett barn som försvinner.
- Kulturnytts kritiker Felicia Frithiof har sett en serie som tar moderskapets utsatthet på allvar.
Titel: Snöänglar
Regissör: Anna Zackrisson
Manus: Mette Heeno
Skådespelare: Josefin Asplund, Ardalan Esmaili, Eva Melander, Maria Rossing m.fl.
Genre: Dramathriller
Betyg: 3 av 5
Fem veckor gamla Lucas har försvunnit. Mamma Jenni har tagit för många sömntabletter. Pappa Salle har varit ute och kört - kanske sin taxi - men haft mobilen avstängd. Ingen agerar rationellt.
Att bli förälder, har jag förstått sedan det drabbade mig, är att lära sig leva i en ständigt pågående skräckfilm.
Faran lurar mitt i livet. Under sängen, runt hörnet, i magen.
Tappa inte barnet.
Detta barnalstrandets janusansikte har visat sig vara tacksamt stoff för skräckfilmer från "Rosemary's baby" till "The Babadook".
Här har vi i stället upptakten till ett relationsdrama, en pusseldeckare och en färd genom klassmörkret på samma gång. Med blandat resultat.
Vid sidan om det centrala dramat återkommer tematiken om försvunna barn. Och vi får i sidospår följa den lite för engagerade BVC-sköterskan, liksom den envetna polisen som ska försöka lösa fallet. Båda dömer tidigt ut mamman.
Tyvärr sviks mamman Jenni även av seriens upphovspersoner. Den konturfattiga personskrivningen gör hennes motiv obegripliga. Det kanske är pusseldeckarens krav som fått styra.
Och det är synd, för kammarspelet mellan Josefin Asplunds Jenni och Ardalan Esmailis Salle hade förtjänat att synas i fyrfärg. Utan det där blågrå nordic noir-filtret.
