Recension: The french dispatch av Wes Anderson
- Nya filmen av Wes Anderson består av fyra korta berättelser som kretsar kring en redaktion på tidskriften The french dispatch.
- Även om Wes Andersons karaktäristiska stil känns igen saknas något av värmen.
- Trots det tycker Kulturnytts recensent Felicia Fritiof att det har varit väl väntan att få se när Wes Anderson är på sitt mest lekfulla humör och bjuda på storslagen filmunderhållning.
Titel: The french dispatch
Regi: Wes Anderson
Medverkande: Benicio Del Toro, Adrien Brody, Tilda Swinton, Léa Seydoux, Frances McDormand, Timothée Chalamet, Bill Murray, Owen Wilson
Kan ses: Bio, premiär 22 oktober
Betyg: 4 av 5
Nu har indiefavoriten Wes Andersons senaste film, ”The french dispatch”, biopremiär – nästan ett och ett halvt år försenat.
Felicia Frithiof, kritiker här på kulturredaktionen, du har sett filmen. Var den värd att vänta på?
– Ja! Wes Anderson är en av de där regissörerna som har en så egenartad stil att det blivit ett adjektiv, Andersonskt. Det riskerar ju också att föra med sig en viss mättnad. Har vi sett de här dockhusliknande kompositionerna och den självironiska inställningen till leda, eller kan han fortsätta att överraska och tjusa? Det kan han, visade det sig.
Det låter lovande. Men vad är det här för film, om du skulle beskriva den?
– Det är en antologifilm som består av fyra korta berättelser, med en ramberättelse som kretsar kring redaktionen på den New Yorker-inspirerade tidskriften ”The french dispatch”, i den fiktiva franska staden Ennui-sur-Blasé, vilket ungefär kan översättas till Tristess-på-less. Vi får följa fyra reportage, och de här berättelserna avbryts gång på gång - av berättaren, av dekorbyte, av att det plötsligt spelas upp en scen ur en pjäs inspirerad av berättelsen, och så vidare. Och det gör att vi, som vanligt hos Anderson, påminns om att det är en film vi tittar på. Men här bryter han fiktionen på nya och finurliga sätt. En stor slagsmålsscen visas till exempel som helt frusen, eller pausad, men kameran åker genom hela folksamlingen, vilket gör att vi inser att det är filmat med en massa skådespelare som står prick stilla.
Okej, berätta, vad blir det för helhetsbetyg?
– Ja, med tanke på att syftet här är att hylla journalistiska hjältar, stör det lite att journalisterna i filmen (spelade av Owen Wilson, Tilda Swinton, Frances McDormand och Jeffrey Wright) framstår som ganska löjliga, patetiska karikatyrer. Det följer av Andersons ironiska stil, men här saknas också något av värmen som ändå finns i till exempel ”Moonrise kingdom”. Men han lyckas kombinera filmisk nostalgi med nyskapande. Det här är Wes Anderson på sitt mest lekfulla humör, och det är storslagen filmunderhållning.
