Recension – TV

Recension: ”The Underground railroad” kommer få dig att tappa andan

2:05 min
  • Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” vann Pulitzer-priset 2017 och hyllades av en unison kritikerkår.
  • Nu har den blivit tv-serie i tio delar regisserad av Oscarsvinnaren Barry Jenkins.
  • Serien får Kulturnytts kritiker Joakim Silverdal att kippa efter andan.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: The Underground Railroad
Genre: Drama
Baserad på: Romanen "Den underjordiska järnvägen" av Colson Whitehead
Tillgänglig på: Amazon prime video
Betyg: 4 av 5

När författaren Colson Whitehead träffade Barry Jenkins för första gången undrade han om regissören hade några "slaverifilmer" som han kunde se som förlaga till sin nya tv-serie baserad på Den underjordiska järnvägen. "Slaverifilmer?" svarade Jenkins. "Nej, jag tänkte mer på Paul Thomas Andersons filmer 'There Will Be Blood' eller 'The Master'.

Det säger en del om Jenkins konstnärliga ambitioner för berättelsen.

Cora växer upp som slav på ett bomullsplantage i Georgia där slavägarna gör vad som helst för att ta arbetarnas mänsklighet ifrån dem.

När den nyanlända slaven Ceasar övertygar Cora om att fly, vet hon att chanserna för överlevnad är små, men hon väljer ändå att ta hans hand och springa den snåriga vägen genom träsket, mot järnvägen och den gäckande friheten.

Den underjordiska järnvägen har funnits på riktigt och var namnet på ett nätverk av flyktvägar för slavar under 1800-talet, men här är järnvägen inte bara ett begrepp, utan en verklig underjordisk järnväg, där slavarna kan hoppa på tåg som tar de norrut mot friheten.

Lite fantasy alltså, men bara en gnutta. Det mesta i The Underground Railroad visar oss istället de alltför verkliga fasorna som den svarta befolkningen genomlevt i USA.

Det är den där blandningen som gör Barry Jenkins till helt rätt ledare för projektet. Det magiskt drömska fotot som han och fotografen James Laxton arbetat fram i filmer som Moonlight och If Beale Street Could Talk kontrasterar mot mörkret som karaktärerna utsätts för.

Med det sagt gör The Underground Railroad också väldigt ont att se på.

I slutet av varje avsnitt är det som om jag bryter ytan på en mörk sjö och kommer upp kippande efter andan.

Men jag skulle ändå säga att serien i slutändan handlar mer om ljus än om mörker. Den är en episk berättelse på tio timmar om hur en människa som fråntagits sin mänsklighet, långsamt börjar få tillbaka den igen.

Och det är enastående.