Recension: Till sköldpaddornas land av Hsu-Kung Liu

• När Kanin besöker sin vän sköldpaddan Skalis i dennes land får hen känna på hur egendomligt det kan kännas också vara på färd, på besök nån annanstans.
• I sin bilderbok ”Till sköldpaddornas land” skildrar taiwanesiska Hsu-Kung Liu hur det är att besöka landet där en film varar i elva timmar och snabbaste tåget går om en månad.
• Kulturnytts Jenny Teleman har läst en drömsk bok med stor igenkänningshumor.

Titel: Till sköldpaddornas land
Av: Hsu-Kung Liu
Översättning: Anna Gustafsson Chen

Det är lite konstigt överallt utom hemma, ett hemligt spår av den känslan lever möjligen kvar även i en världsluffare, om än aldrig igen så fenomenalt gyllene lågintensivt konstigt som första gången man satte foten som besökare i ett annat land. Med helt andra i.

Det där tystplatta landskapet runt nästan varje flygplats i världen. En ilning av ovälkommen besvikelse.

"Är det såhär det ser ut. Överallt?"

Första caféstoppet med nitton nya doftkombinationer av plast, krydda, parfym, rengöringsmedel, andra kakor och kaffe i en mugg som är kaffe men ändå inte.

Och resten sen: tempel, kyrkor, marknader, bussresor, nya hus, andra frön i luften, annat ljus, ansikten ritade kan man tycka efter samma karta lite grann.

Och så tiden sen: En tisdag utomlands är så full och snabbtrög på samma gång. Man gör och gör. Turisten är uppe klockan 08.10 och går nybadad ut på promenad genom tomma gator och ännu släckta fontäner. Den har besökt fyra delar av stan, ätit vid fem olika bord, tittat, handlat, vandrat och klappat och betalat som en duracellkanin när det blivit kväll i en främmande by. Och ändå har inget hänt. Inget riktigt gjorts.

Det har kommit en bilderbok som roar sig bland annat med detta på ett roligt sätt, ”Till sköldpaddornas land” av Hsu-Kung Liu. Om en redig, piggögd kanin med goda resekläder som ska hälsa på sin vän sköldpaddan i hans land. En ganska tomt rike som glider mellan gult, grågult och grått. Lite, lite brunt. Inte överväldigande mysigt. Tomt. Med prydliga naiva föremål i. Inte hotfullt.

Men tiden är ur led. För allt går jättelångsamt i sköldpaddans land.

Alltså verkligen långsamt. Det tar nio timmar att få mat på restaurang och det snabbaste tåget går om en månad. Turistmålet nummer ett är ett par miljoner år gammalt och när Kanin råkar somna i sex timmar i biofåtöljen framför främmande film är det fem timmar kvar när han vaknar.

”Ganska kort film”, säger Sköldpaddan, ”väldigt snabbt tåg.”

Sedan är det inte så mycket mer. Jag är inte säker på att barnen älskar de enkla grågula tablåerna. Men blida djurleenden och prydliga rader av tydliga ting tycker de nog om. Och det här med sköldpaddstiden, den som sammanfattar främlingskap och anpassning i en så drömmig humorvurpa.

För vanligen snabbt blir jättelångsamt när det ska göras någon annanstans. Vare sig du ska stanna där för gott och lära dig prata sköldpaddsmålet och hitta ett sköldpaddsjobb eller bara tillbringar en första chartervecka och hinner se att stjärnhimlen är så övermåttan mycket glittrigare och att vanliga maskrosfrön flyger så ovanligt vackert bara för att man inte är hemma.

Kanin vill heller inte riktigt åka tillbaka när det är dags, han har vant sig vid allt det smutsgula, tycker om det nu. Så han har lite tur på flygplatsen när han ska hem på sista sidan.

”Vi ber alla passagerare om ursäkt, men det har blivit ett litet fel på planet. Vi lagar det så fort vi kan. Vi blir nog klara om sex månader.”

Okej. Kaninens ansiktsuttryck där han sitter vid gaten är … lite svårtolkat. Det är också väldigt kul.