RECENSION – LITTERATUR

Recension: Vardagar, del 4 och 5, av Ulf Lundell

3:36 min
  • Ulf Lundells del 4 och 5 i dagboksprojektet ”Vardagar” spänner över 1 400 sidor.
  • Det är uppenbart att dessa dagböcker är tänkta att läsas av andra. Läsaren och Lundell sitter på samma ljugarbänk och talar om vad som rör sig i tiden och medvetandet.
  • Kulturnytts kritiker Mikael Timm läser två tegelstenar som genom sin vardaglighet når fram till allmängiltighet.
Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Vardagar, del 4 och 5
Författare: Ulf Lundell

När jag öppnade Lundells nya ”Vardagar” så undrade jag hur det skulle gå. 1 400 sidor, det är ju en halv Proust ungefär för att ta en annan författare som spanar efter det förflutna.

Men det gick det lätt som en såpad plätt. När jag läste ”Vardagar 1” så kunde jag störas både av pladdrigheten och valet av ämne – alla dessa kommentarer till nyhetsflödet. Men nu är läsningen njutningsfylld. Ja, när ”Vardagar 5” är slut saknar jag texten. Är det Lundell som ändrat skrivsätt eller jag som ändrat läsart?

Jag tror det är både och. Lundell skriver mer om musik och konst, särskilt i del 5, och mindre om nyheter – även om hans nyhetskonsumtion nog är farligt hög. Stilen är mindre pratig, det rytmiserade ordflödet behärskat. Vissa noteringar är närmast sparsmakade.

Det är uppenbart att dessa dagböcker är tänkta att läsas av andra. Läsaren och Lundell sitter på samma ljugarbänk och talar om vad som rör sig i tiden och medvetandet. Lundell vet att han kan lita på läsarens medskapande. Läsaren fyller i det outsagda, ler åt ironierna, gläds med Lundell när hans humör pekar uppåt.

Det är gott om författare som vräkt ut sitt innersta på boksidor, men Lundell är stiliserat personlig, inte utlämnande privat. I grunden finner han precis som de franska Annales-historikerna att vardagligheten är undervärderad och därför värd att beskriva.

Vilken annan rockstjärna berättar om hur svårt det är att få ipaden att fungera eller att det blev fel på konsumkortet. Konsumkortet! Vem hade trott att just det skulle oroa Jack? Och vem skulle tro att Jacks läsare skulle bry sig?

Hemligheten är att Lundell får läsare och författare att dela vardagarnas vardaglighet. Hälsobekymmer, tankar på det förflutna, för mycket tid, för lite tid.

Formmässigt liknar ”Vardagar” i sina bästa stunder André Gides dagböcker. Här finns samma prövande hållning, samma skepsis mot färdiga lösningar. Samma oro för livets skörhet.

Numera betraktas Gides ”Journales” som ett av hans viktigaste verk och det skulle inte förvåna mig om detsamma kommer att sägas om Lundells ”Vardagar”.

Och som inte det skulle räcka är årets Lundell så charmig att han borde få spela farbror Melkel i nya ”Vi på Saltkråkan”! Inte illa skrivet av en gnäll-gubbe!