Recension: Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård
Efter den apokalyptiska ”Morgonstjärnan” är Karl Ove Knausgård tillbaka med ”Vargarna från evighetens skog”.
Läsare som längtat efter att få veta hur det ska gå för romanfigurerna från ”Morgonstjärnan” får lång näsa. Ingen av dem återkommer, i stället dras helt nya trådar mellan Norge och Ryssland.
Kulturnytts Anna Tullberg läser en märkvärdig, spretig och modig roman som får henne att längta efter tredje delen i sviten.
Titel: Vargarna från evighetens skog
Författare: Karl Ove Knausgård
Översättning: Staffan Söderblom
Det är ett märkvärdigt romanprojekt Knausgård håller på med. Både omfångsrikt, 666 sidor förra gången och 777 sidor nu, och stort. Som frågan: vad är döden? Kanske något helt annat än det vi är kapabla att tänka?
Tempot i ”Morgonstjärnan” med de många perspektivväxlingarna är borta. Första halvan av ”Vargarna från evighetens skog” berättas i stället längst inifrån 19-åriga Syvert.
Han är en obotlig optimist utan någon vidare självinsikt eller självkänsla – påminner inte så lite om den unge Karl Ove i Min kamp-böckerna. Händelselöst? Ja, det kan man tycka, men det är just inifrånperspektivet som Knausgård hanterar så mästerligt.
Ena sekunden reflekterar Syvert över några flugor som trampar runt i florsockret på en napoleonbakelse, i nästa förundras han över hur lite åt gången vi ändå ser av hela världen. Det vardagliga vecklar ut sig till det eviga och det är bara att åka med.
Syvert hittar kärleksbrev som hans döda pappa fått av en älskarinna i Sovjetunionen och berättelsen går från 1980-talets Norge till ett nutida Ryssland. Där visar sig Knausgård från sin mindre insmickrande sida, som vi också känner igen. En massa inhämtad kunskap och tankegods vävs in i berättelsen. Här krävs arbete för att hänga med i snåriga idéer om transhumanism och skogen som ett stort medvetande.
Jag lyckas med näppe hålla nyfikenheten vid liv genom hela partiet. Men samtidigt: tänk om alla döda faktiskt kunde återupplivas?
Morgonstjärnan som strålade så olycksbådande på himlen i den förra boken, lyser länge med sin frånvaro. En svart katt kilar förbi, en underlig hjort står ute på åkern och korparna kraxar för att påminna oss om att nog finns det anledning till oro. Ja, järtecknen är många, men inget går riktigt ihop. Så slutar folk plötsligt att dö och cliffhangern är ett faktum.
Hur ska Knausgård nu ro detta vidare? Det är både märkvärdigt, spretigt och modigt alltihop. Jag älskar det. Ett tag var jag alltså nästan bortkollrad där i evighetens skog, men efteråt finns ändå bara stark längtan efter del tre.
