Sanningen är inte relativ
”Jag tror inte att Förintelsen ägt rum, men jag önskar att det varit så.”
Vilket ultimat antisemitiskt uttalande, jag hörde det häromdagen i en BBC-dokumentär om Förintelseförnekare. Först förnekelse av att sex miljoner judar utplånats från jordens yta, därefter ett beklagande att det inte inträffat. Som den franske filosofen Alain Finkielkraut formulerat det: Först tog antisemiterna judarnas liv, sen vill de också ta ifrån dem deras död.
Jag och många med mig får rysningar. Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten? En ständigt pågående diskussion som hettade t ill för några dagar sedan, när regeringen aviserade att den vill straffa förintelseförnekarna, de som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, som Morgan Johansson sa, de måste ställas till svars. Riksdagspartier på rad har sågat regeringens ambition, som också är en anmodan från EU-kommissionen.
Förnekelse av Förintelsen är ett fenomen som funnits ända sedan andra världskriget. Den kan ta sig olika uttryck. De som hävdar att Förintelsen är en enda stor bluff påhittad av judarna själva med benägen hjälp av krigets allierade. Att krematorierna inte existerade, att Hitlers masterplan inte var att utrota varenda jude. De säger att det inte alls fanns hål i taken till Auschwitz gaskammare där gasen Zyklon B skulle tömmas. Inga hål, inget Auschwitz, själva sinnebilden för massmördandet. Dessa förnekare kallar vittnen, de som lyckades komma levande därifrån, för lögnare. De tror inte heller på grannar till utrotningslägren, de som sett skytteltrafiken med boskapsvagnar som tömdes på sin människolast för att snart återvända med en ny. Inte ens de nazistiska förövarna blir trodda, trots att de inte förnekar massmordet, de ursäktar sig bara med att de lydde order.
Sen finns det de mera sofistikerade förnekarna, fast man förstås inte kan använda ett sånt ord i sammanhanget. De praktiserar i alla fall kålsuparteorin, de relativiserar och förminskar. Det var minsann inte bara judar som led under andra världskriget. Och om judar dödades var det långt ifrån några sex miljoner. Även dessa förnekare landar i att Förintelsens omfattning är ett utstuderat påhitt av judarna själva för att få pengar av Tyskland. Till råga på allt har judarna lyckats plantera sin infernaliska lögn i en hel värld.
De flesta av förnekarna, antisemiterna, bär inte uniform, de ropar inte sieg heil, de ser inte ut som Ku kux klan. De är ofta ulv i fårakläder, många framtonar som anständiga forskare och historiker i den akademiska världen. En av de mest kända är David Irving som i sina böcker ifrågasatt Förintelsen och försökt ge Hitler upprättelse. När historikern Deborah Lipstadt anklagade Irving för lögner, fake news helt enkelt, stämde han Lipstadt för ärekränkning. I en mycket uppmärksammad rättegång i London för drygt tjugo år sedan var det alltså Lipstadt som stod inför rätta. Men hon gick aldrig med på att låta det bli en rättegång om huruvida Förintelsen ägt rum, det skulle inte få ifrågasättas i en domstol. Hon riktade istället in sig på att bevisa att hon hade rätt i påståendet att Irving spred lögner utifrån att han var en antisemit. Hon vann. I domen fastslogs att Irving uppsåtligt förvanskat och manipulerat historiska bevis och att han var en antisemit och en rasist.
Sanningen är under attack. Det har den väl alltid varit, men idag kan sociala medier koka ihop en kletig gröt av fakta, åsikter och lögner. Det är farligt och det kan löpa amok. Sanningen är inte relativ. Jorden är rund. Förintelsen har ägt rum.
Men ska det bli straffbart att hävda något annat? Debora Lipstadt tycker inte det. Det förbjudna kan vara lockande säger hon. Och hon befarar att förnekarna skulle kasta tillbaka att vi andra är fega och inte har på fötter att bemöta dem.
