Scorsese hittar berättarglädjen i ett bortglömt seriemord

• Martin Scorseses ”Killers of the flower moon” bygger på den verkliga historien om över 60 mord på personer ur Osagefolket i USA i början på 20-talet.

• I rollerna syns Leonardo DiCaprio och Roberth De Niro.

• Kulturnytts Emma Engström recenserar.

Titel: Killers of the flower moon
Regi: Martin Scorsese
Manus: Martin Scorsese och Eric Roth, utifrån boken ”Killers of the flower moon” av David Grann.
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone, Jesse Plemons
Ses: på bio
Betyg: 4 av 5

Mästerregissören Martin Scorsese är tillbaka med en på alla sätt stor film. ”Killers of the flower moon” är en thriller i västernmiljö, med två av Hollywoods största skådisar, lång som en helkväll och med samma obevekliga framåtrörelse som ett godståg fyllt med olja.

Filmen börjar just på ett tåg. Det är tidigt 20-tal och det är rush efter det svarta guldet i Fairfax, Oklahoma. Som många andra dras Ernest Burkhart dit efter första världskriget för att göra sig en hacka hos sin morbror. Även om Leonardi di Caprio verkar ha vaknat med Marlon Brandos underbett, är det ett möte med Robert de Niro som tar fram det bästa i dem båda.

Det är inte fritt fram för de vita snubbarna. Ursprungsbefolkningen Osage äger marken och oljan som kommer från den. Men så börjar Osagefolket dö, en efter en, utan att det utreds. Markägaren Mollie möter det ökande våldet med ett stoiskt lugn, fint gestaltat av Lily Gladstone.

Martin Scorsese har gjort det till sin livsuppgift att skildra grunden som USA är byggt på: inte frihet och jämlikhet – utan våld, girighet och rasism. För det spelar ingen roll hur rik en ”indian” är, när han eller hon inte har lagen på sin sida.

I ”Killers of the flower moon” har Scorsese tagit en faktabok om framväxten av det federala polisväsendet och förvandlat den till en filmisk motsvarighet till the great american novel. Så vänta er inga överraskande vändningar. Det är snarare de två manliga rollfigurernas inre förruttnelseprocess vi får följa.

Det är ett kraftprov, en ödesmättad tragedi som samtidigt bubblar av en berättarglädje som får speltiden att flyga förbi. Fyllda 80 visar Scorsese en förnyad kärlek till filmmediet som får andra regissörer att blekna.