Spanarna i backspegeln

Heeej, och hjärtligt välkomna...

Alltihopa började med att vi hösten 1988 behövde ett nytt inslag till Metropol, en fredagsunderhållning för festsugna. Det behövde vi nästan jämt. Många tyckte säkert att Metropol lät ungefär på samma sätt varje fredag, år efter år. Men omsättningen på inslag var stor. Det gällde att hitta på något nytt innan publiken hann tröttna på någon av våra rubriker. Och den här gången ville vi ha något som var snabbare, roligare, mer genomtänkt och mindre förutsägbart än de vanliga intervjuerna och tävlingarna.

Efter lite kontemplation bestämde vi oss för att testa en idé som hade arbetsnamnet ”Spanarna”. Inslaget byggde på den inte allt för djärva hypotesen folk är intresserade av framtiden - det har vi förmodligen varit sedan Hedenhös. Men i det sena 80-talet var intresset för framtiden nästan hysteriskt. Hjulen rullade, tidningarna fylldes av horoskop, teknikoptimismen firade triumfer och framtidsforskningen blev en nästan seriös vetenskap. Spanarna skulle vara ett inslag som tolkade tidens tecken för att ge oss en idé om hur framtiden skulle gestalta sig - i stort som smått. Med ”tidens tecken” menade vi iakttagelser som alla kunde göra i sin närmaste omgivning. Det skulle handla om vår vardag. Lyssnarna skulle känna igen alla pusselbitar, och våra spanare skulle lägga ihop dem så att vi kunde ana en ny bild, en framtidsvision.

Namnet ”Spanarna” inspirerades av Marcel Proust, som i mitten av 80-talet fått en ny, svensk läsekrets tackvare Gunnel Vallquists översättning av ”På spaning efter den tid som flytt” (-82). Och med den logik som är så typisk spanarna sa vi oss, att kunde Marcel spana bakåt i tiden så borde vi kunna spana framåt, in i framtiden. Programmets underrubrik var ”trion som tolkar tidens tecken”. Eller som en spanare valde att formulera det, ”tre trallande tramshögar”.

Grunduppställningen var enkel: ett rundabordssamtal med tre gäster. Däremot var det knepigare att konstruera reglerna för ”spanandet”. Varje samtalsrunda måste ha en start och ett slut som tålde att upprepas. Och reglerna måste vara sådana att panelmedlemmarna sporrades till att ta ut svängarna. Saken löstes genom att varje spanare fick till uppgift att driva en tes om framtiden grundad på minst tre goda argument. Och det fungerade.

 
 

Pionjärerna

I den första trion satt Johan Helmertz, Susanne Ljung och Staffan Dopping. De var programmets pionjärer. Vid sitt första möte (1988-09-16) anade Susanne på en knastrig ledning från Paris att intresset för sex (särskilt ”voyeurism”), och Vietnam som ett nytt mål för charterturism skulle öka starkt. Johan trodde (inte utan lite skadeglädje) att det snart skulle bli REA på tröjor som gjorde reklam för vinter-OS i Östersund, och att allt fler män skulle klämma ner sina fötter svarta cowboystövlar med mycket spetsig tåhätta. Och

Staffan förutsåg att vi kunder skulle få ta över allt fler arbetsuppgifter som tidigare gjorts av folk i servicebranschen. Personalen på hotell, restauranger, bensinstationer och i butiker skulle starta eget, bli ”konsulter” och börja sälja saker som underlättade för kunderna att själva göra jobbet. Sett så här i backspegeln kan man konstatera att det mesta visade sig riktigt – med undantag för cowboystövlarna.

 
 

Jonas, Helena och Jacob

Till en början hade vi tänkt oss att sätta ihop en ny trio av spanare en gång i halvåret. Men sedan vi av en lycklig slump hittat kombinationen Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Jacob Dahlin slutade vi leta efter andra namn. Med den trion blev Spanarna snabbt ett begrepp. De lyckades göra stor underhållning av det mesta. Inget var dem främmande. Allt från gropiga lår till Sovjetunionens sammanbrott behandlades med samma fördomsfria aptit.

Om det någon gång uppstod vakanser i gruppen så ryckte Amelia Adamo, Täppas Fogelberg, Susanne Ljung, Göran Everdahl eller Calle Norlén in med respektive anteckningsblock fulla av häpnadsväckande framtidsvisioner.

 
 

Familjen

Med Jonas Gardell blev Spanarna snart mer än en trio. De blev en familj - åtminstone om man får tro pressen, som talade om ”Sveriges mäktigaste familj”. Läsarna uppmanades att glömma familjen Wallenberg - det var spanarfamiljen som hade makten i landet. De avslöjade sanningarna långt före Saida ! ”Det är pappa Jonas Hallberg, mamma Helena von Zweigbergk och så är det deras olydige son Jonas Gardell”. Bilden var måhända inte helt sann, men visst hade vissa sändningar tycke av intensivt familjeliv med mycket värme och slitningar - ibland med rent norénska drag. Jonas G. gav Spanarna en ny, dramatisk dimension.

Min roll i stormens öga beskrevs ömsom som den verserade berättarens, ömsom som familjeterapeutens, och man antog att jag efter programmets kanonader vacklade hem och satte mig för att vila i ett ljudisolerat rum. Inget kunde vara felaktigare. Jag spann som en katt - det blev ju väldigt ”bra radio”, som det brukar heta i Radiohuset.

Våren 1996 upplöstes ”spanarfamiljen” lagom till sommarlovet, och istället för kärnfamiljen fick vi – helt i takt med tiden – en storfamilj, en krets av hängivna spanare som i olika konstellationer gjort vårt studiobord till sitt stambord i etern. Det var Jonas Hallberg, Gabriella Ahlström, Göran Everdahl, Jessika Gedin och Calle Norlén, som ibland sekonderades av skarpögda gäster som Peter Englund, Göran Greider och Jane Magnusson. Men visst fanns även då dem som hade klippkort i vakten, framför allt Jonas H, Göran E och Gabriella, som faktiskt lyckades slå något av ett spaningsrekord 2002. Då spanade hon 42 fredagar i rad och det hade säkert blivit 52, ett helt år om inte vårt sändningsuppehåll under sommaren satt käppar i hjulet. Få har burit uppdraget som spanare med en så smittande entusiasm.

Året efter, 2003 debuterar tre spanare som sedan dess återkommit allt oftare, Per Naroskin, Sissela Kyle och Johan Hakelius. Tillsammans med sina gamla kollegor har de bedrivit spaningsverksamheten så framgångsrikt att de med tiden själva blivit trendskapande. Med de smickrades försynta leende har vi sett att programmet inspirerat flera av våra mediegrannar till liknande inslag. Bättre komplimang kan man knappast få.

Under Spanarnas två decennier i etern har programmet bytt format, musikprofil, sändningstider och kanaler. Det har sänts i P3, P4 och P6 innan vi fick vår nuvarande hemadress i P1. Periodvis har vi kunnat sträcka ut oss under tre kvart, andra år har vi bantats till en halvtimme. Till en början spelade vi låtar från hitlistorna. Under bantningsperioden blev det korta ”vinjetter”. Nu har vi sedan några år kryssat oss fram genom genrerna med en lätt slagsida åt jazzen.

Likt den gode journalisten som råkar befinna sig vid rätt plats i rätt ögonblick har Spanarna också legat i den tekniska utvecklingens framkant. Vi var snabbt ute på nätet och ett av de första programmen på SR att sända poddradio, vilket givit oss många nya lyssnare runt om i världen. Långt bort från hemmaplan håller man kontakt med nyhetsflödet här hemma via Ekot och tidningarnas nätupplagor. Men för att få ”snacket på stan” lyssnar man på Spanarna. Och slänger iväg ett mail med synpunkter från Sidney, Tokyo, Stanford, London och Bryssel.

Men grundkonceptet har ändå alltid varit detsamma, och dess framgång är resultatet av våra spanares kreativa slutledningar, formuleringskonst och debattglädje. Den efterkloke och otålige kan kanske säga att våra spanare inte alltid hittade helt rätt i alla sina förutsägelser. Men många prognoser har faktiskt besannats. Och de andra väntar bara på att tiden skall bli mogen ...